Han var ingen sjukvårdare

 

Idag är det 47 år sedan som ordföranden i den tyska arbetsgivarorganisationen Hanns Martin Schleyer kidnappades av Rote Arme Fraktion, mer känd som Baader-Meinhofligan.

Schleyer hade under kriget tjänstgjort i SS, något han förstås förnekade. Men som den gamle rabulisten Anderz Harning sa en gång: "Med 40 tusen SS-män och fyra miljoner sjukvårdare, är det inte undra på att Tyskland förlorade kriget".

Anderz själv visste en hel del om saken, hans egna föräldrar var nassar under kriget, och efter Stalingrad togs Hitlerporträttet ner och ersattes av Karl XII. Han har skrivit två fantastiska böcker om det, "Asfåglarna" och "Stålbadet".

Hans kära föräldrar stämde honom för ärekränkning, men faktiskt förlorade.

Tillbaka till den olycksalige Schleyer. Bara för att han var gammal nasse var det förstås inte rätt att kidnappa och senare döda honom. Men Baader-Meinhof hade i alla fall en poäng i att Tyskland var långt ifrån denazifierat. Och tyskarna var ingalunda ensamma om det.

Dagens nynazism kommer inte från ingenstans, den har funnits där hela tiden. Nu vågar den sticka fram sitt fula tryne.

Onda människor och god konst

 

Idag firar vi den tyske romantiske konstnären Caspar David Friedrichs födelsedag.

Han var född 1774 i Greifswald i dåvarande Svenska Pommern, vilket gör honom lite svensk. Mycket lite, trots att han hela sitt liv var svensk medborgare.

Han har mer skandinavisk anknytning då han studerade vid Konstakademin i Köpenhamn.

Han är en av mina favoritmålare. Beklagligt nog var han också Hitlers favorit. Vad ska man dra för slutsats av det? Att också onda människor kan uppskatta god konst?

Något annat vill jag inte tänka på.

Snål och urholkad europeisk mångfald

 

I ett förtvivlat försök att visa att Europa är så mycket mer än bara en gemensam marknad på kapitalets villkor har Europeiska unionen instiftat ett europeiskt litteraturpris.

Den första prisutdelningen ägde rum under stor pompa och ståt i Bryssel den 28 september 2009, och trots medverkan av kommissionens ständigt ifrågasatte president Barroso (före detta maoist), unionens kulturkommissionär slovaken Jan Figel (före detta tjeckoslovak), ordförandelandets kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (sedan länge före detta) och 800 europiska kulturcelebriteter med deckarkungen Henning Mankell i spetsen, har hela glittertillställningen förmodligen gått alla förbi.

Och så har det nog förblivit.

Det europeiska litteraturpriset är en omisskännlig EU-konstruktion. Priset är inte ett, utan delas ut till författare från tolv olika länder. Nästa år går det till elva länder som inte fick något pris 2009, och elva till året därpå, allt som allt 34 priser över en treårscykel. Alla är glada, och ingen är nöjd.

José Manuel Barroso framhöll att det europiska litteraturpriset skulle, till skillnad från andra priser, ”framhäva och främja den europiska litteraturens mångfald”. Han talade vitt och brett om att ”korsa gränser”.

Henning Mankell var inte lika övertygad. Han ansåg att det var helt orimligt med 34 priser under tre år, det skulle urholka prisets värde. I stället borde det bli ett eller högst två priser.

Men framför allt tyckte Henning Mankell att EU borde satsa stort på ett översättarpris, ingen dålig poäng i sammanhanget.

Tydligt är att mångfalden inte befrämjar generositeten. Priset är på 5000 euro per vinnare, drygt 50 000 kronor, vilket är snäppet över kulturstipendier som delas ut av större svenska lokaltidningar.

Och för all del, vinnarna får översättningsstöd också.

Pristagare hämtas också från länder utanför EU. Bland 2009-års vinnare märktes den 21-åriga kroatiskan Mila Pavicevic, och norrmannen Carl Frode Tiller som fick priset för sin roman Innsirkling. Svenska Helga Henschen fick priset för Skuggan av ett brott.

Enligt Barrosos talesperson har presidenten inte läst något av de vinnande bidragen, men han såg fram emot att läsa böckerna av Daniele Del Giudice och Dulce Maria Cardoso som vann för Italien respektive Portugal.

Någon radikal förändring sedan 2009 vad beträffar uppmärksamhet har inte skett. Däremot har reglerna gjorts om. Från och med 2022 delas ut bara ett pris, och fem omnämnanden. Prissumman för vinnaren höjs till 10 000 euro, medan omnämnanden får nöja sig med 5 000.

Ändringen har fått det europeiska författarförbundet, European Writer's Council (EWC) att lämna samarbetet. Anledningen till författarförbundets beslut är att priset i den nya formen inte kommer att främja språklig mångfald. Förbundet ser en risk att stora marknader och språkområden kommer att gynnas framför mindre.

Den första vinnaren enligt den nya modellen blev georgiern Iva Pezuashvili.

De fem särskilda omnämnanden gick till Gaea Schoeters från Belgien, Slađana Nina Perković, Bosnien, Tadhg Mac Dhonnagáin, Irland, Jacobo Bergareche, Spanien och ukrainskan Kuznetsova Eugenia.

Fortsättning följer. Hur spännande den blir återstår att se.

Göran Fristorp in memoriam

 

Tidningens bildtext: Klarar han det här? Sven-Bertil Taube sjunger tillsammans med Göran Fristorp.

Göran Fristorp har gått bort. Jag hörde honom live på Folkets Park i Kramfors i september 2014:

I Sverige finns en enastående rik visskatt, och fantastiskt duktiga artister som förvaltar den. På torsdag kväll gästades Kramfors Teatern av Sven-Bertil Taube och Göran Fristorp, och ackompanjerade av Curt-Erik Holmquist bjöd de på en kväll I sällskap med visornas mästare.

Framför allt var det musik av mästarnas mästare inom visgenren, nämligen ingen mindre än Evert Taube. På det sättet blev det två generationer Taube på scenen. Och även om det är fel att uppehålla sig vid artisternas ålder, kan jag ändå inte låta bli att beundra Sven-Bertil, som snart 80-årig, uppträder fortfarande med full vigör. Scennärvaron är som alltid, han är rak som en norrländsk fura i ryggen där han står och sjunger, och rösten sitter ännu som den ska.

Det blev en kväll med många visklassiker, Fritjof i Arkadien, Bagaren i San Remo, Så skimrande var aldrig havet, Änglamark, med mera. Det finns nog ingen annan svensk viskompositör och poet som kan ta ut svängarna på samma sätt som Evert Taube. Och ingen har samma känsla för rim och rytm i hans visor som sonen Sven-Bertil.

Rolig är han också, han drog anekdot efter anekdot om sin far, så nu vet vi var Svensktoppen ligger, och vad man ser därifrån.

Vistraditionen utvecklas också, och det var särskilt roligt med en nyskriven sång av Sven-Bertils son Felix. Det blev nästan som tre generationer på scenen.

Sven-Bertil Taube kompletteras på ett föredömligt sätt av Göran Fristorp. Han är en gitarrvirtuos av rang, klassiskt skolad som han är, och han är dessutom en utomordentligt duktig sångare, med sin fylliga och klara stämma. Hans musikaliska mångsidighet är närmast legendarisk.

Berest är han också, han har varit i Kramfors förut, och uppträtt med Ralph Nordlander och hans kör, och det väckte så klart den dessvärre fåtaliga publikens stora jubel.

På lördag uppträder trion på Folkan i Örnsköldsvik.

 

Rekordstor konstrunda i Sollefteå

 

Under den gångna helgen var det dags för Sollefteås konstrunda. Årets upplaga var ovanligt stor, med ett 30-tal konstnärer på drygt 20 olika platser runt om i kommunen. Proffs och amatörer samsades med varandra i Sollefteå med omnejd, flera orter i Undrom och i Näsåker.

Bredden var lika imponerande vad beträffar tekniker och stilar. Vad sägs om måleri, teckning, broderi, skulptur, smyckesdesign, grafik, tryck, foto, installationer, ljudkonst, video…Och då är jag ändå inte säker att jag har fått med allt.

Nytt för i år var också en elegant programfolder, designad av design- och arkitektkooperativet Studio FÅRM. Tyvärr med en helt oanvändbar karta. Men att döma av publiktillströmningen hittade många ändå.

Det är naturligtvis i stort sett ogörligt att besöka hela konstrundan, och det är förstås inte heller meningen. Konstbetraktelse kräver tid och ett visst mått av koncentration, och under två dagar som konstrundan varade hinner man med bara en liten del.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Festival på älven – hela vinsten till Kramfors bokhandel

 

Det blev ingen litteraturfestival på Sandslån i år. Festivalen bjöd istället på en litteraturkryssning med Ådalen III, där hela behållningen gick till att finansiellt stödja Kramfors bokhandel. Festivalledningens Tove Alsterdal och Mats Jonsson ledde samtalen med tre inbjudna författare. Tony Naima från Ådalsbandet stod för musikunderhållningen, det bjöds på buffé, och det signerades böcker.

-          Det är mycket viktigt med en bokhandel för oss författare men även för hela samhället, vi är så glada för det stora intresset, vi kunde säkert ha fyllt flera båtar med publik, sa Tove Alsterdal.

De tre inbjudna författarna, som alla ställde upp utan arvode, var Ninni Schulman, Ulrika Lagerlöf och Johan Theorin. Den gemensamma nämnaren för trio är att deras huvudsakliga genre är deckare, och att de skildrar landsbygd och mindre ort.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

När världen sattes i brand

 

Det finns knappast någon politisk fråga idag som inte kopplas till invandring, och där invandrare utmålas som roten till de flesta samhällsproblem.

Just idag bör man uppmärksamma extra mycket vad dylikt rasistiskt dravel kan leda till. Den första september är det nämligen årsdagen av andra världskrigets utbrott i och med Nazitysklands anfall mot Polen.

För er som vill läsa på finns det en hygglig liten bok i ämnet:

Andra världskrigets utbrott. Hitlers anfall mot Polen 1939
Marco Smedberg & Niklas Zetterling
Norstedts, 2007

De flitiga militärhistorikerna Smedberg och Zetterling har gett ut ett nytt verk Denna gång avhandlar de utförligt andra världskrigets utbrott, som började som bekant med det tyska anfallet mot Polen i september 1939.

Bakgrund tecknas, styrkor mönstras, förlopp beskrivs i minsta detalj. Det blir stundtals lite väl mycket truppförflyttningar hit och dit, även om författarna gör sitt bästa för att liva upp historien med ögonvittnesskildringar och utdrag ur minnesanteckningar och dagböcker. Smedberg och Zetterling är också avgjort bättre som militär- än allmänhistoriker.

Bokens stora förtjänst ligger i att den sakligt och effektivt slår hål på några seglivade myter. Det tyska armémaskineriet fungerade alls inte friktionsfritt, tvärtom var bristerna många och allvarliga. Man hade dock en förmåga att lära av misstagen, och i kriget mot Frankrike 1940 hade det mest rättats till. De allierade och Sovjetunionen förmådde däremot inte att dra några lärdomar av fälttåget i Polen.

Den polska armén var ingalunda så hjälplös som den har framställts efteråt. Framför allt klarade sig kavalleriet förvånansvärt bra. Kavallerichocker mot pansar är blott en skröna.

Boken är rikt illustrerad med bilder och upplysande kartor. Käll- och litteraturförteckningen är en guldgruva. Korrekturläsningen av de polska namnen lämnar dock en del övrigt att önska.