En litterär särling som jämförs med Kafka - "För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra"

 

Idag är det den polsk-judiske författaren Bruno Schulz födelsedag.

Bruno Schulz föddes 1892 i Drohobycz, som då låg i provinsen Galizien inom kejsardömet Österrike-Ungern, och efter 1918 kom att tillhöra Polen (sedermera Sovjetunionen, sedermera Ukraina). Efter kortare utflykter i Lwów och Wien för arkitektur- respektive konststudier, som han aldrig avslutade, förblev han Drohobycz trogen fram till sin tragiska död. Här försörjde han sig som teckningslärare vid en lokal gymnasieskola, ett arbete som han vantrivdes monumentalt med.

Han lämnade sällan staden, men förde en omfattande korrespondens med det litterära Polens ledande personligheter. Hans samling berättelser ”Kanelbutikerna”slog ner som en bomb när de publicerades 1934. Även om det fanns kritiker på högerkanten som var skeptiska – till stor del som utslag av ren och skär antisemitism, med obligatoriskt inslag av rabiat nationalism – blev Schulz över en natt geniförklarad.

Hans berättelser är som drömsekvenser med drömmens egen logik. De omspänner drömmar, mardrömmar, fantasier och illusioner. För Schulz är det overkliga endast sådant som människor inte kan dela med varandra.

Utgångspunkten är alltid hemmakvarteren, men med hela världen ständigt inom räckhåll.

Språket är säreget poetiskt, rikt på mångtydiga metaforer. Det är som om Schulz ville tränga fram till ordens egentliga men dolda betydelse – i en tradition som ligger kabbalismen nära – och förstå Ursprunget, för att kunna återskapa världens enhet.

En trösterik tanke, kanske helt nödvändig för en ångestriden författare.

Schulz prosa har jämförts med Kafkas expressionism, andra influenser som brukar nämnas är surrealism, kreationism och psykoanalys. Men han är en särling, helt unik i sin egen rätt, och går egentligen inte att inordna in i någon strikt tradition.

1941 efter Nazitysklands anfall mot Sovjet tvingades Schulz att leva i Drohobyczs getto. Han hade ändå lite tur. Han hamnade under beskydd av den lokale Gestapochefen Felix Landau, en konstintresserad amatörmålare, som snabbt insåg att han i Schulz funnit en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Bruno Schulz blev Landaus Schutzjude mot att han utförde konstverk, målningar och teckningar, åt Gestapomannen.

Landau var mycket förtjust i practical jokes, och när han i november 1942 ”på skoj” dödade den judiske tandläkaren Löw, som var en annan Gestapomans skyddsling, betalade denne tillbaka med samma mynt. ”Om du dödar min jude så dödar jag din.” Han sköt Schulz på öppen gata med två skott i bakhuvudet.

Schulz blygsamma litterära kvarlåtenskap består av två böcker: Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset.

Massakern i Volynien

 

De trista årsdagarna tar aldrig slut. Den 11 juli 1943 inträffar kulmen på folkmordet i den del av Ukraina som kallas Volynien. Massakern utfördes av ukrainska nationalister på främst polacker, men också andra ukrainare, judar, ryssar, armenier och andra minoriteter. 60 000 till 70 000 människor mördades.

Ukraina betyder gränsland. Det är ett fascinerande land med en dramatisk historia, som skär över etniska, kulturella och religiösa gränslinjer. En spännande berättelse med just Ukraina som utgångspunkt är romanen ”Kattbergen” av tyska Sabrina Janesch.

Kattbergen

Sabrina Janesch

Övers: Victoria Johansson Ramirez

Thorén & Lindskog, 2012

Andra världskriget ritade om Europas karta och orsakade gigantiska folkomflyttningar. Polen förlorade närmare hälften av sitt territorium i öster, och nästan två miljoner människor förlorade sina hem – om de inte valde att bo kvar i de nya sovjetiska republikerna, vilket de inte gjorde.

Några av dessa människor var min mors familj, den lilla skara som överlevde Förintelsen. De var från Lwów (numera Lviv, tidigare Lemberg, kärt barn har många namn), de talade melodiöst, på ett sätt som vi uppfattade att det lät som ryska, och de längtade alltid tillbaka till sin älskade hemstad. Jag kan fortfarande höra morbror Józef säga ”Om inte i Lwów, då spelar det mig ingen roll var jag bor”.

De var stadsmänniskor och de är alltid mer mobila än landsbygdsbefolkningen. Landsbygden i de polska delarna av Ukraina var övervägande ukrainsk, men det fanns också en betydande polsk befolkning.

Deras exodus inleddes långt före krigsslutet. De ukrainska nationalisterna genomförde i sin strävan att skapa en egen stat en etnisk rensningsaktion i stor skala. Den började redan våren 1943 i Volynien, och resulterade i en massaker på mellan 60 000 och 70 000 polska bönder.

Massakern kulminerade under den så kallade blodiga söndagen den 11 juli 1943 med ett koordinerat angrepp på hundra polska samhällen.

Pogromerna fortsatte 1944 i Galizien med 20 000 – 25 000 döda. Drygt 300 000 flydde till andra sidan gränsfloden Bug, där de väntade på att få återvända hem.

Så blev det inte. Istället kom det nya flyktingar, och hela denna väldiga människomassa satte igång förflyttningen västerut. Ibland var de tomhänta, fick lämna allt bakom sig, ibland med hela bohag, boskap, getter och fjäderfän i släptåget. Vägen bar mot de så kallade ”återerövrade områden”, som tidigare tillhört Tyskland: Nedre Schlesien med trakterna kring Wroclaw (Breslau), Västpommern med hamnstaden Szczecin (Stettin) och Ostpreussen. Omkring fem miljoner tyskar hade flytt och lämnat efter sig hus, gårdar och lägenheter. På en del ställen hade flykten varit så brådstörtad att när flyktingarna österifrån tog husen i besittning stod maten fortfarande kvar på bordet, kläderna hängde i garderoben, linnet var prydligt vikt på hyllorna.

Det är inte särskilt svårt att inse att det många gånger var tämligen problematiskt att bygga upp en ny tillvaro på sådana ställen, i synnerhet som det under åtskilliga år rådde stor politisk osäkerhet inför dessa områdens framtida status.

Om detta har den unga tyska författarinnan Sabrina Janesch skrivit en fin liten roman. Huvudperson är den unga journalisten Nele, författarens alter ego, med en tysk far och en polsk mor, men i centrum står hennes morfar, flyktingen från Galizien till Schlesien. Det börjar med morfars begravning, som blir en utgångspunkt för att rulla upp familjens dramatiska historia. Det sker på två plan, som omärkligt glider in i varandra, dels Neles efterforskningar som leder till en äventyrlig resa till Ukraina, dels morfars egen berättelse.

Romanen tangerar bitvis deckargenren, med en mordgåta, och med alla familjehemligheter som avslöjas närmar det sig då och då också såpopera. Men det skenar aldrig iväg, och berättelsen är hela tiden levande och mycket kärleksfullt skildrad. Inte minst var jag förtjust i Janeschs säkra blick för hela skalan av olika nationella fördomar, som hon fångar på kornet med stillsam humor.

Janesch berättar ett stycke dramatisk nutidshistoria ur den lilla människans perspektiv. Oundgänglig läsning för att förstå dagens Europa på ett djupare plan.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den

 

Ännu en trist årsdag. Den 10 juli 1941 inträffade massakern i Jedwabne.

”Vi från Jedwabne” (Bokförlaget Atlas 2014, Övers: Irena Grönberg) är en bok som det gör ont att läsa. Historien om hur de polska invånarna i byn Jedwabne i nordöstra Polen dödar sina judiska grannar är hemsk nog. Judarna föstes ihop, förnedrades, misshandlades, många kvinnor våldtogs, och sedan blev alla dödade på de mest brutala sätt. Liknande händelser inträffar i flera närliggande byar, alltid med samma motivering, att judarna samarbetade med den sovjetiska ockupationsmakten.

Anna Bikont bedriver ett journalistiskt arkeologiarbete, hon klarlägger lager efter lager av historiska kvarlevor, tar varligt fram vittnesbörd, hågkomster, dokument, och belyser dem på prismatiskt sätt från många olika håll. Historien går att begripa, vad en människa har gjort kan en annan människa förstå. Det är ett mästerligt reportagearbete, som det tog flera år att fullborda.

Även om skildringen av pogromen är sällsynt ohygglig är det ändå den andra delen av boken som handlar om förnekelse som är den mest skrämmande.  När sanningen om vad som hände i Jedwabne avslöjas i Jan Tomasz Gross bok ”Grannar” väckte det ett ramaskri i breda kretsar i Polen. Gross anklagades för att vara antipolsk, att förvränga historien, att skända minnet av hjältemodet hos alla dem som med risk för eget liv räddade judar.

Samtidigt visar Bikont högst övertygande att alla i Jedwabne, unga som gamla, känner mycket väl till vad som faktiskt hände, många av dem bor dessutom i hus som tillhörde judar, ännu fler har i sin ägo stulen judisk egendom.

Förnekelsens mekanismer följer ett givet mönster: för det första hände det inte, för det andra var det inte vi, och om det ändå hände och det var ”vi” som gjorde det var det bara rätt åt dem. Det är inte svårt att se den gamla myten om judebolsjevismen komma till användning än en gång.

Den folkliga förnekelsen får understöd av akademisk knappologi, som letar febrilt fel, och lyfter gärna fram de mest obetydliga och helt oväsentliga faktafel för att triumferande avslöja de antipatriotiska krafter som skändar fanan.

Symptomatiskt nog har Marte Michelets ”Den största förbrytelsen” om antisemitismen i Norge och den norska medverkan i Förintelsen av Norges judar mötts av exakta samma reaktioner.

Det är en nationell självbild som hotas och som måste försvaras – till varje pris. I Norge fanns det en liten klick inhemska nazistkollaboratörer medan resten av befolkningen engagerade sig hjältemodigt i motståndsrörelsen.  Polen led alldeles ohyggligt under den nazistiska stöveln men mötte sitt martyrium heroiskt och rakryggat.

Båda bilderna är förstås sanna – men inte fullständiga. Historien innehåller också mörka skuggor, fula fläckar på nationens heder, och det är alldeles tydligt att rötan härjade inte bara i marginalen utan angrep betydande delar av samhällskroppen.

Det är ingen tillfällighet att Jedwabne ligger i ett område som före kriget dominerades av det högernationalistiska och klerikala Nationaldemokratiska partiet (Endecja). Här har de lokala eliterna med kyrkan i spetsen länge spridit antisemitismens gift i patriotismens namn. Det går en klar ideologisk skiljelinje i inställningen till det nationella trauma som har framkallats av avslöjanden om massakrerna i Jedwabne och på andra håll. Medan högern förnekar ihärdigt, bagatelliserar och försöker förklara bort de många brott som har begåtts av polacker, ser de progressiva krafterna ett stort värde i att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den. Och jag tror att gamle Marx hade fel, det blir inte som tragedi första gången och som fars andra gången, utan det blir som tragedi om och om igen.

Sosua - i Förintelsens skugga

 

Den som turistar i Dominikanska republiken har stora möjligheter till många rika kulturhistoriska upplevelser.

I huvudstaden Santo Domingo finns världsarvet Ciudad Colonial, de gamla kvarteren, med spännande och skiftande exempel på kolonialarkitektur. Här finns den äldsta katedralen i Amerika, byggt 1512-40 i stram gotik, helt ignorerande renässansen, med en tung anda av kärv och syndatyngd katolicism, med dunkla målningar i de flamländska mästarnas tradition, allt i en så oerhört stark kontrast till den soliga och lättsamma omgivningen.

Vicekungens residens, Alcázar de Colón – det äldsta i Amerika så klart – med sina minutiöst återskapade 1500-talsmiljöer är också värt ett besök.

Men den riktiga pärlan finns på andra sidan ön. Lilla turistorten Sosua vid Atlantkusten ligger en kvart från flygplatsen i Puerto Plata och en knapp mil från surfingparadiset Cabarete. Platsen är idag tyvärr mest känd för sexturism, men i decennieskiftet 1930/40 utspelade sig här något så ovanligt som en lycklig episod i skuggan av Förintelsens annalkande katastrof.

En parentes kan det tyckas, en marginell företeelse, i den tragedins bok som äger rum i Europas förintelseläger, men just därför unik och värd att lyftas fram.

I juli 1938 sammankallades på initiativ av USA:s president Roosevelt en konferens i den franska semesterorten Evian för att diskutera hur man kunde undsätta den allt mer utsatta judiska befolkningen i Tyskland och Österrike. 32 länder var på plats, bland annat Sverige, 33 var inbjudna från början men Italien tackade nej. Vid den tiden accepterade fortfarande nazistregimen att judar fick emigrera, under förutsättning att de överlät sina tillgångar på den tyska staten.

Under konferensen uttryckte alla länder sin starka sympati för de diskriminerade judarna och sin totala ovilja att ta emot dem.

Argumenten var att man redan hade tagit emot så många, USA och Kanada ville ”istället” inrikta sig på sina flyktingkvoter – som man inte fyllde, Holland och Belgien hänvisade till att länderna var tättbefolkade, andra var oroliga för arbetsmarknaden – 30-talskrisen gjorde sig fortfarande gällande, många trodde att en ny emigrationsvåg skulle skapa en ”rasfråga”, vissa var storsinta nog att vilja skydda sin judiska befolkning från faran för antisemitism som de nya flyktingarna kunde orsaka.

En del låter onekligen kusligt välbekant.

Konferensen blev ett praktfiasko som hånades öppet av Hitler.

Men det fanns faktiskt ett undantag i detta monumentala hyckleriets sammankomst.

Det var Dominikanska republiken. Landets bisarre och blodbesudlade diktator Rafael Trujillo erbjöd att ta emot 100 000 judiska flyktingar. Siffran var uppenbarligen tilltagen i överkant, och förmodligen mest avsedd som en markering att Trujillo menade allvar.

Det är inte helt klart vilka motiv Trujillo hade för sitt erbjudande. Troligen handlar det om flera samverkande faktorer. Han var ute efter att bättra på sitt skamfilade rykte efter massakern ett par år tidigare på invandrade haitier, och även hans framfart mot inhemsk opposition. Diktatorn var mån om att stärka sina band med USA, något som också lyckades.

Dessutom fanns det säkerligen rasistiska skäl, genom den tysk-judiska emigrationen strävade Trujillo efter att göra befolkningen i Dominikanska republiken ljusare!

Och slutligen kan han ha påverkats av de allmänna fördomarna om judiskt affärssinne.

Hur som helst, resultatet av Trujillos generösa erbjudande blev att omkring 650 judiska flyktingar kom till Sosua. Det var på den tiden en tämligen öde plats, och området som de hade tilldelats var en övergiven bananplantage.

Varje flyktingfamilj fick drygt 30 hektar mark, tio kor, en mula och en häst. Hela situationen var onekligen en stor utmaning då de judiska emigranterna bestod av välutbildad, urban medelklass, som var avgjort bättre på att citera Goethe än att mjölka kor.

Men de hade just inget val, det fanns ju ingenstans att ta vägen, så det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Så småningom kom det lilla samhället att blomstra, mest framgångsrik blev man faktiskt inom mejeribranschen.

Relationerna till lokalbefolkningen var från början goda, och fördjupades med tiden. Det förekom allt fler äktenskap över etniska gränser, vilket hade till konsekvens att en del övergav sina judiska traditioner och assimilerades helt i det nya samhället. Delvis kompenserades det av att åtskilliga ingifta dominikaner konverterade till judendomen.

En kuriositet i sammanhanget är den lilla grupp av tyska emigranter från den fortfarande ekonomiskt och politiskt instabila Förbundsrepubliken som kom till ön i början av 50-talet på jakt efter ett bättre liv. Här fann de ett litet tyskspråkigt samhälle med ett vitalt tyskt kulturliv. Och mötet mellan de två grupperna blev faktiskt oväntat hjärtligt.

Efter kriget minskade den judiska gruppen successivt. Den stora dödsstöten kom med 80-talets turistboom, då markpriserna sköt i höjden, och många valde att sälja, för att sedan dra vidare till framför allt USA, och i viss mån Israel.

Idag lever 25 judiska familjer kvar i Sosua som en integrerad del av det dominikanska samhället.

Kvar finns också den lilla synagogan i trä, och bredvid den ett litet museum, där man kan beskåda en bildkavalkad över det judiska livet i Sosua.

Där kan man också läsa följande inskription: ”Sosua, ett samhälle fött i smärta och framväxt i kärlek, måste i slutändan representera livets ultimata triumf.”

All exklusive på Kap Verde

 

Idag är det Kap Verdes nationaldag. Dagen till ära några semesterminnen från denna fina ö som vi besökte 2012:

Två veckor chartersemester. Välbehövlig vila, och så förkortar vi vintern, den kan vara i längsta laget på våra breddgrader. Eftersom frun inte ville åka till Kanarieöarna, och ingen av oss var särskilt sugen på Thailand, blev det den tämligen okända destinationen Kap Verde.


Det är en ögrupp utanför Västafrikas kust, som fram till självständigheten 1975 var en portugisisk koloni, det tar nio timmar att flyga dit, med mellanlandning på Kanarieöarna. Kap Verde är ett fattigt land, med nästan inga naturresurser, och satsar numera mycket på turism. Om det gynnar kapverdianerna återstår att se, men det är definitivt bra för turisterna. Här finns det mesta av charterturismens fördelar, samtidigt som det fortfarande inte är lika överexploaterat som andra mer inarbetade semestermål.

Det bor fler kapverdianer utanför Kap Verde än på öarna, den största diasporan finns i USA, det finns även många i Brasilien och Portugal. Det man har på öarna är fantastisk musik, med en egen variant av det portugisiska fado – jag säger bara Cesária Évora! – vänliga människor, avspänd stämning, och otroligt fina, vidsträckta stränder. Vindarna från Sahara gör Kap Verde till ett paradis för surfare.

Dessutom finns här god och prisvärd mat, mest fisk och skaldjur.

De flesta turister, oavsett nationalitet, har ”all inclusive”. Det innebär helpension på hotellet, och fria drinkar i baren. Det har blivit en mycket vanlig semesterform, samtidigt som den är starkt kritiserad. Man pekar på att intäkterna då stannar hos de utländska reseoperatörerna utan att komma landet till godo, det hindrar turisterna från att lära känna det land som de besöker, och dessutom medför det extra hård belastning på miljön.

Vi är ett litet gäng som inte har all inclusive, och vi uppfattar oss nästan lite exklusiva, som särskilt utvalda, vi som inte springer i flock, utan med öppet sinne utforskar omvärlden. Vi uttalar oss gärna nedlåtande om stackarna som är kvar på hotellet, som aldrig får se någonting eller uppleva något äkta lokalt, och som äter samma trista buffé varje dag.

Vi blir ganska frustrerade när vi talar med ett ”all inclusive-par” som berättar att maten under veckan har varit fantastiskt bra, med massor av lokala specialiteter.

Och varje kväll på väg till eller från någon ny restaurang där vi har ätit middag kan vi se hur all inclusive-människorna roar sig på hotellet med dans, olika shower, karokoe och diverse tävlingar. Visst kan det se ut som något hämtat ur ”Sällskapsresan”, men det går inte att komma ifrån att de ser ut att ha jätteroligt.

Då slås jag av insikten att det egentligen är ganska enkelt. Människor har ett behov av gemenskap, att vara i grupp, och göra saker tillsammans. Vi sägs leva i individualismens tidsålder, och då blir det behovet förmodligen ännu mera accentuerat. Och jag med min nedlåtande attityd är egentligen bara ett offer för det som jag kritiserar.

Kritiken mot all inclusive är säkert berättigat. Men det är samtidigt uppenbart att människor behöver ha gemenskap, och att de söker mötesplatser.

Det är en värdig uppgift för arbetarrörelsen: att skapa sådana platser, och fylla dem med ett bra kollektivt innehåll.

Barbariet i Kielce

 

Det förflutnas barbari ligger ibland närmare i tiden än vad vi vill tro. För 76 år sedan, den 4 juli 1946, äger en pogrom rum i den polska staden Kielce, orsakad av en anklagelse om ritualmord.

Det börjar mycket banalt. Den nioårige Henryk Blaszczyk tar en tur ut till sina föräldrars bekanta en bit utanför staden utan att tala om det för någon. Han är borta i två dagar. På kvällen tar den orolige fadern kontakt med polisen. Pojken hittas inte, och hans försvinnande blir allmänt känt. På kvällen den 3 dyker Henryk upp hemma, och skräckslagen av all uppståndelse hittar han på en historia om en obekant man som har hållit honom fången i en källare. En granne frågar pojken om de som fängslade honom inte var zigenare eller judar, varpå han svarar att de – plötsligt har de blivit flera – definitivt inte talade polska, utan tror nog att det var ”judiska”.

På väg till polisförhör dagen därpå suggereras pojken att peka ut stället där han hölls fången, huset vid Plantygatan 7 där det bodde ett antal judar och som inrymde judiska organisationer. (I Kielce fanns före kriget 25 tusen judar, av vilka endast 500 överlevde oh bara ett fåtal återvände till hemstaden.) Huset har visserligen ingen källare men nu rullar händelserna igång med en egen dynamik.

Det samlas en allt större folkmassa utanför huset, och eggas upp av ryktet om lik som finns i huset efter kristna pojkar vars blod används i judiska religiösa ritualer. När polis och militär anländer till platsen gör de gemensam sak med den uppretade folkmassan och tränger in i huset. Judar dödas, misshandlas, jagas. Oroligheterna pågår ända till kvällen då militärförstärkningar kommer från Warszawa och lyckas ta kontroll över situationen.  Minst 36 personer är döda, över 40 sårade.

Efter summariska rättegångar som sker inom loppet av en vecka döms 9 personer till döden, och straffen verkställs omedelbart. Rättsprocessens godtycklighet var helt uppenbar och väckte starka protester över hela landet. Upprördheten spädes på av kyrkans ambivalenta ställningstagande. Samtidigt växer i breda folklager övertygelsen om att pogromen var i själva verket en provokation från den kommunistiska säkerhetstjänstens sida.

Mycket kring pogromen i Kielce är utan tvekan oklart. Men det saknas bevis, det enda som finns är indicier. Först och främst har många pekat på att det var regimen som så att säga tjänade på det som hände: opinionen i Väst förlorade eventuella sympatier för polackerna, och dessutom vändes uppmärksamheten bort från den riggade folkomröstningen tidigare under året. Myndigheternas tafatta uppträdande och det faktum att både polis och militär deltog mycket aktivt i pogromen skulle ytterligare stärka provokationsteorin. Men som sagt, bevis saknas, och mycket tyder dessutom på att maktorganen blev tagna på sägen av händelseutvecklingen. Under alla omständigheter föll de antisemitiska anklagelserna om ritualmord i mycket bördig grund.

Idag finns det nästan inga judar kvar i Polen men det förekommer fortfarande en hel del antisemitism. Dessvärre inte bara bland obskyra högernationalister i den politiska undervegetationen, åtminstone ett dominerande parti tangerar ofta antisemitiska, liksom homofoba och xenofoba, uttalanden, och det ökända Radio Maria, där antisemitism förekommer frekvent, har stort inflytande.

Europaparlamentet antog för åtta år sedan en resolution som konstaterar att intolerans framkallad av homofobi, antisemitism och xenofobi växer i Polen. I rättvisans namn ska tilläggas att fler länder nämns, bland dem Holland och Portugal. Och nog finns det anledning vid mer än ett tillfälle att fråga sig hur det står till också i Sverige.

Läs också gärna min recension av  Joanna Tokarska-Bakirs omfattande genomgång av händelsen i boken Under förbannelsen i tidskriften Dixikon

Med unik språkglädje och uppfinningsrikedom

 

Idag är det Wislawa Szymborskas födelsedag. Dagen till ära en recension av hennes ssista diktsamling på svenska:

Nog nu

Wislawa Szymborska

Övers: Anders Bodegård

Ellerströms

Sorgen över en bortgången författare är aldrig större än glädjen över dennes efterlämnade verk.

Sommaren 2011 åkte den åldrande Wislawa Szymborska, nästan 90 år gammal, upp till Tatrabergen för att arbeta med en diktsamling, realistiskt sett hennes sista. Den fick den symboliska titeln ”Nog nu”. Meningen var att samlingen skulle innehålla 18 dikter, det blev 13. Szymborska gick bort i februari 2012, och fick aldrig se den färdiga diktsamlingen.

Även om man kan sörja de oskrivna dikterna, är det ändå bättre att glädja sig åt de skrivna. Och det finns det all anledning att göra.

I ”Nog nu” finns alla välbekanta element i Szymborskas poesi, men nu kanske djupare och samtidigt skrivna med en lätthet som blir direkt omtumlande för läsaren. Lättheten är naturligtvis illusorisk, det krävs decennier av skrivande för att orden ska kunna sitta där som av sig själva.

Det finns en självklar koppling hos Szymborska mellan stort och smått, mellan det triviala och det upphöjda, en konkretion med en närhet till det vardagliga, som hon på ett vidunderligt sätt förmår att i en slutkläm, nästan som i förbifarten, omvandla till drabbande visdom.

Hennes poesi präglas av den hyllade författarens och den mogna människans självdistans och självironi, som i dikten ”Till min egen dikt”. Hon väjer inte heller för självrannsakan och hävdar sin rätt till skepsis och tvivel; ”Kommer inte mangrant/Samlas inte i skaror/Deltar inte massvis/Firar inte högljutt.”

Vi befinner oss långt från hyllningsdikter till Stalin.

Hon är skoningslös mot de tvärsäkra, människan är högst ambivalent och hennes hand ”..räcker gott och väl/till att skriva ’Mein Kampf’/eller ’Nalle Puhs hörna’.” Livet är komplext, för även om ”Det finns kataloger över kataloger/…/Brev med anledning av brev/Ord att förklara ord med.”, så ”.. i slutändan finns/okunskap om okunskapen/och händer som städslats att två sina händer.”

En pessimistisk accent, men den uppvägs av en härlig kärleksdikt, med glödande erotik, men också insikten om att döden är en ofrånkomlig del av livet, något som Szymborska ger uttryck för med en unik språkglädje och uppfinningsrikedom.

Anders Bodegårds översättning är som vanligt kongenial, välavvägd i sin trohet mot det polska originalet, samtidigt som det är njutbar poesi i svensk språkdräkt.

”Nog nu” är en tunn bok med korta dikter. Underbart är kort. Och det räcker länge.