Rätt om mycket - fel om annat

 

Idag är det Karl Marx födelsedag. Dagen till ära blir det en recension av en aktuell bok:

How to Change the World. Tales of Marx and Marxism
Eric Hobsbawm
Little, Brown, 2011

Enligt den brittiske historikern Eric Hobsbawm är 1900-talet ”det korta seklet”, som börjar 1914 och slutar 1989. Hobsbawm själv är nästan jämngammal med det, han är född 1917 i Alexandria i Egypten, men växte upp i Wien och Berlin under 1920-och 30 talen, och naturligtvis har nazismens framväxt och maktövertagande satt outplånliga spår i hans medvetande, något han har vittnat om vid flera tillfällen. Hans judiska bakgrund har ytterligare förstärkt denna känsla.

1936 gick Hobsbawm med i kommunistpartiet, något han egentligen hade velat göra tidigare, men inte fick för sin farbror, som var hans förmyndare, då han blev föräldralös vid 14 års ålder.

Efter Ungernrevolten då många, framför allt intellektuella, lämnade partiet, förblev Hobsbawm lojal, även om han uttryckte en stark kritik mot utvecklingen i Sovjet och Östeuropa. Han blev med tiden en ledande marxistisk historiker, specialiserad främst på 1800- talets historia. Han är mest känd för svenska läsare för sin monumentala trilogi ”Revolutionens tidsålder”, ”Kapitalets tidsålder”, och ”Imperiernas tidsålder”, som dessutom sedan kompletterades med ”Ytterligheternas tidsålder”.

Vid 93 års ålder är Hobsbawm still going strong, och levererar nu en tegelsten om Marx och marxismens historia. 

Titeln ”How to change the world” (en svensk översättning är tyvärr än så länge inte på gång) anknyter förstås till Marx berömda uttalande i ”Teser om Feuerbach”: ”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den”.

Därmed har Hobsbawm sagt att världen verkligen behöver förändras, och att det är gamle Marx som har svaret hur.

Hobsbawm är en lärdomsgigant av nästan osannolika mått, han kan med samma lätthet redogöra för översättningar av ”Kommunistiska manifestet” till azeriska eller jiddisch, skillnader mellan finsk och svensk marxism, som marxismens öden i olika delar av Indien. ”How to change the world” är inte bara en bok om marxismen, utan lika mycket 150 år av global – låt gå huvudsakligen europeisk – kulturhistoria.

Boken består av två delar. Den första behandlar Marx, och givetvis också den oskiljaktige Engels, och en rad av deras viktigaste skrifter. Den delen är förvisso djuplodande, men om än inte akademisk så i hög grad avsedd för de redan insatta, med stort teoretiskt intresse för marxism.

Den andra delen beskriver marxismen, som vetenskap, som ideologi och som politisk kraft, ur ett historiskt perspektiv. Tilläggas bör att också den första delen har en konsekvent historisk synvinkel. Där ligger utan tvekan styrkan i Hobsbawms framställning, Marx och marxismen är inte en samling kanoniska skrifter ur vilka lärdomar och sanningar kan utläsas, utan skildras som ett historiskt fenomen, del av och delaktigt i det historiska skeendet, och därmed självfallet underkastat förändring.

Marxismen är oupplösligt förenad med kapitalismens egen historia, dess framgångar och kriser. Från 1880-talet med framväxten av socialistiska masspartier ökar Marx inflytande, under 1930-talet blir marxismen en avgörande intellektuell kraft i västvärlden, och efter 1945 blir Marx världens kanske mest inflytelserika tänkare, då närmare en tredjedel av jordens befolkning lever i länder som åberopar Marx som sin lärofader, samtidigt som det över hela världen verkar masspartier som grundar sin teori och praktik – eller åtminstone påstår sig göra det – på Marx.
Samtidigt, som Hobsbawm påpekar, har det knappt gått en vecka de sista 150 åren utan att någon har försökt vederlägga och dödförklara marxismen. Hittills har liket dock visat sig vara vid förvånansvärt god vigör.

Därmed inte sagt att marxismen inte drabbas av uppgångar och fall. Dess första kris inträffade redan på 1890-talet. Anledningen var att det trots kapitalismens djupa kris inte blev någon proletär revolution. Det avskyvärda systemet grävde inte sin egen grav, och inte heller ersattes det av ett socialistiskt samhällsskick. Den här problematiken går igen flera gånger i historien, kapitalismen tar sig genom sina kriser relativt ohotad, det gäller till och med 30-talskrisen som många uppfattade som systemets dödsryckningar. Också idag är kapitalismen i uppenbar kris, och dess undergång är lika uppenbarligen inte i sikte.

Här finns helt tydligt en svaghet hos marxismen, som kontrasterar mot dess styrka. Marxismen har visat sig förvånansvärt precis i sin analys av kapitalismen och dess historiska tendenser. Överproduktionskriser, kampen mellan finans- och industrikapital, arbetslösheten som ökar och lönerna som pressas neråt samtidigt som styrkebalansen på arbetsmarknaden ändras. Den fallande profitkvoten, monopolisering, och kanske framför allt globaliseringen, det är tydligt att Marx än idag tillhandahåller en uppsättning mycket vassa analysinstrument.

Men det är lika tydligt att alla förutsägelser om kapitalismens oundvikliga undergång gång på gång har kommit på skam. Det är möjligt att arbetarklassens befrielse ska vara dess eget verk, men än så länge har arbetarklassen visat föga intresse för att befria sig.

Här finns en påtaglig svaghet i marxismens politiska teori, och det är ingen tillfällighet att den enda marxistiska tänkare som Hobsbawm tar upp är Gramsci, en originell och, som Hobsbawm skriver, överraskande marxist, som har ägnat mycket tankemöda åt just den politiska teorin.

Gramsci är ofta mycket populär bland de intellektuella, förmodligen därför att han tillskriver dem en central roll i upprättandet av det han kallar för ”hegemoni”. Att döma av det öde som italienska kommunistpartiet – som var under starkt inflytande från Gramsci – har gått till mötes, har hegemonibegreppet klara svagheter. 

Nu är PCI långt ifrån ensamt bland socialistiska parter att befinna sig i djup kris, så det finns säkerligen fler orsaker, den traditionella arbetarklassens minskade numerär och betydelse, globaliseringen, välfärdssamhällets kraftiga tillväxt och Sovjets fall, är några. Men jag skulle ändå insistera på att försummelsen av populärkulturen av vänstern och dess intellektuella är en bidragande orsak till de socialistiska partiernas nuvarande svaga position.

I ett större perspektiv kanske idéhistorikern Lichtheim har rätt i att marxismen egentligen aldrig har gått in på djupet i de socialistiska partiernas medvetande, utan snarare utgjorde ett uttryck för ”politiskt gruppmedvetande”, en ”integrativ ideologi” som motiverade arbetarrörelsens självständiga ställning inom det borgerliga samhället. Och eftersom liberalismen och marknaden saknar lösningar för vår tids utmaningar, samtidigt som kapitalismens framfart blir allt mer destruktiv, är det hög tid att vi äntligen tar Marx på djupaste allvar.

Ett liv och ett land

 

Idag är det Amos Oz födelsedag. Dagen till ära en recension av hans magnum opus "En berättelse om kärlek och mörker".

En berättelse om kärlek och mörker

Amos Oz

Övers: Rose-Marie Nielsen

Wahlström & Widstrand, 2006

Det är i början av 50-talet, det är ett stort politiskt möte i Jerusalem ordnat av det högernationalistiska Herut-partiet, och kvällens höjdpunkt är tal av den vältalige oppositionsledaren Menachem Begin. Längst fram i publiken sitter eliten, de intellektuella med rötter i Östeuropa, längre bak finns arbetare, oftast med orientalisk härstamning. Begin talade, i likhet med sina intellektuella anhängare, en klassiska hebreiska, medan den israeliska arbetarklassen använde en slags folklig variant av språket.

 
De fanns en del skillnader mellan dessa två, ibland dråpliga. Ordet i klassisk hebreiska för ”vapen” beskriver på folkspråket det manliga könsorganet, medan det klassiska ”beväpna” betyder att ha samlag. Så där står Begin och anklagar upphetsat Eisenhower, Eden och resten av världen för att lägra Nasser! Men ingen vill lägra oss, vore jag premiärminister skulle alla, alla lägra oss! Åskådarna på de främre bänkarna applåderade, längre bak var det knäpptyst, folk satt häpna och kunde inte tro sina öron.

Endast den tolvårige Amos, som är där i sällskap med sin far och farfar – båda framstående medlemmar i högerrörelsen, kan inte behärska sig utan brister ut i ett hejdlöst skratt. I det ögonblicket påbörjas en resa bort från den nationalism som han har uppfostrats i. Och den resan fortsätter än idag.

Den israeliske författaren Amos Oz senaste bok, en tegelsten på över 500 sidor, kallar han själv för en självbiografisk roman. För en roman är det, och den utspelar sig på många olika plan, som hänger mycket intrikat samman. 

Det är en klassisk bildningsroman om en ung man uppväxt, det är en familjekrönika, och det är historien om landet Israel, dess tillblivelse och första år. Vi möter ett myller av människoporträtt och brokiga öden. Så född i Palestina/Israel han är, visar sig Oz vara fast förankrad i den östeuropeiska judiska berättartraditionen, som också i litterär form avslöjar sina muntliga rötter, även om han som infödd israeler saknar den östeuropeiska känslosamheten, utan hans berättarkonst utmärks mest av kärv humor.

Familjens historia löper parallellt med landets – med alla drömmar, förhoppningar, besvikelser. Ett viktigt tema är moderns självmord, något som författaren och hans far inte nämnde med ett enda ord under 20 år! Själv har han aldrig skrivit en rad om ämnet, åtminstone inte direkt. Han närmar sig den traumatiska upplevelsen mycket sakta och försiktigt genom större delen av boken. 

Han beskriver hon modern tynar bort steg för steg, sina egna komplicerade känslor inför det som händer, han söker också förstå. 

Oz räknas till den israeliska vänstern och fredslägret. Hans utgångspunkt i den israelisk-palestinska konflikten är att det handlar om rätt mot rätt, ”De värsta konflikterna i individens och också hela folkslags liv är ofta de som bryter ut mellan förföljda”. Araberna är märkligt frånvarande, och i den mån de överhuvudtaget finns är det på ett avlägset plan. Oz är mycket klartsynt över hur svårt judarna har att möta palestinier som människor, och han frågar ”var de lika rädda för oss som vi var för dem?” 

En mycket belysande scen är dagen för utropandet av staten Israel, ett storslaget och känslosamt ögonblick för judarna som samtidigt är en sorgens och vredens dag för araberna. Oz ådagalägger en beundransvärd empati – och stundtals också sympati – för palestinierna, och han är skoningslös i sin kritik av den israeliska högern, nationalismen och arrogansens politik.

Amos Oz är en gudabenådad författare och han är en mästare i att återge – och skapa! – stämningar, vi kommer nära alla de människor han skriver om, miljöskildringen är suverän, som läsare ser man framför sig alla platser utan att ha någonsin varit där. Sist men inte minst skapar författaren en högst trovärdig känsla av hur nuet och det förflutna hänger intimt ihop. 

Amos Oz försöker famna väldigt mycket och han lyckas faktiskt med mesta. En berättelse om kärlek och mörker är en utmärkt bok, av en stor författare.

Maj från Nyland berättar om Ådalen som ingen annan

 

Hon finns inte nämnd i den mycket omfattande Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Alla hennes böcker finns på biblioteket i Kramfors, men knappast någon av dem verkar ha lånats på mycket länge. Men i hembygden i Nyland finns det många som minns henne, liksom runt om i Kramfors. ”Var det inte hon som hade affär i Nyland och skrev böcker?”

Hon hette Maj Olsen och föddes som Maj Lind den 24 april 1914 i Nyland i Ytterlännes socken. Hon förblev födelseorten trogen hela sitt liv, med undantag för korta avbrott för utbildning.

Senare i livet, som etablerad författare, reste hon mycket runt i landet på föreläsningsturnéer, och även utomlands på författarstipendier.

I antologin ”I egen sak” från 1978 skriver hon: ”Att resa ut och bort och se sig om känns som en livsnödvändighet. Att komma tillbaka hem till Ådalen igen, med vidgat perspektiv, hör också till livets höjdpunkter”.

Men lilla Nyland vid Ångermanälvens mynning förblev hennes fasta punkt i tillvaron. Handlingen i så gott som alla hennes romaner utspelar sig också i Ådalen, och inte minst älven har ofta en framträdande roll. Eller som hon skriver i ”I egen sak”: Älven har blivit en del av livet.” Men typiskt nog stannar många av hennes huvudpersoner inte kvar, utan reser ut i världen. Och alltid återvänder.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Med musiken som vapen

 

Idag är det Pete Seegers födelsedag. När han gick bort 2014 trodde jag nästan att det var ett misstag, så länge som han hade varit med, kunde man tro att han var evig.

Han var född 1919, i en konstnärlig, relativt välbärgad familj. Han studerade journalistik vid prestigeuniversitetet Harvard, men hoppade av för att ägna sig på heltid åt musik.

Tillsammans med vännen och inspiratören Woody Guthrie kom Seeger att föra vidare och utveckla den amerikanska folkmusiktraditionen.

Han skrev globala megahits som antikrigssången *Where have all the Flowers gone*, odödliggjord av framför allt Marlene Dietrich, den folkliga *If I had a Hammer*, som populariserades av Peter, Paul and Mary, och den religiöst färgade *Turn! Turn! Turn!*, som skänkte stora framgångar åt The Byrds.

Pete Seegers kanske mest kända sång är *We shall overcame*, också den med en andlig underton. Tyvärr har den i Sverige komprometterats oåterkalleligt genom Birgit Friggebos desperata tilltag i Rinkeby.

För Pete Seeger gick musiken alltid hand i hand med politiken. I mitten av 30-talet blev han medlem i kommunistpartiet, elaka tungor kallade honom för Stalins sångfågel, i början av 50-talet lämnade han partiet, besviken över utvecklingen i Sovjet.

Men han förblev sina ideal trogen, i en anda av traditionell amerikanska radikalism: antikapitalistisk, frihetlig, mot alla former av förtryck och diskriminering, för jämlikhet.

Hans liv är som historien om 1900-talets alla solidaritetsrörelser. För spanska republiken, mot Hitler – Seeger tog värvning i flottan, mot Vietnamkriget, mot apartheid, för medborgarrättsrörelsen.

Hans musik blev bannlyst under McCarthy-eran, han kallades inför kommittén för antiamerikansk verksamhet, men vägrade att vittna.

Tidigt kom han att engagera sig i miljörörelsen.

Det måste ha varit med en härlig känsla av ett fullbordat liv och ett väl utfört uppdrag som han i januari 2009, tillsammans med Bruce Springsteen och sonsonen Tao Rodriguez-Seeger, sjöng Woody Guthries odödliga *This Land is Your Land* för USA:s förste svarte president.

Pete Seegers stämma har tystnat, men sångerna lever kvar. Och så den där uppkäftiga attityden: också du kan göra skillnad!

Visst angår oss Polens affärer

 

Idag är det nationaldag i Polen, till minnet av konstitutionen 1791. Den var ganska progressiv för sin tid, men som vanligt i polsk historia för lite och för sent. Dagen till ära i populärvetenskaplig bok om polsk historia.

Polen i Europa. En resa i historien 966-2005
Peter Johnsson
Carlssons Bokförlag, 2005

Vad angår oss Polens affärer frågar Bellman i en av Fredmans epistlar, och svaret borde rimligen vara att de borde angå oss en hel del. 

Polen är en av Sveriges närmaste grannar, de båda länderna har mycket gemensam historia – på gott och ont – de är viktiga handelspartner, turistströmmarna åt ökar åt båda hållen, miljöproblem, framför allt i Östersjön, tacklas tillsammans. 

Inte desto mindre är kunskaperna om grannlandet Polen mycket begränsade i Sverige, något som Göteborgs-Postens mångårige Östeuropakorrespondent Peter Johnsson har tagit ett samlat grepp för att avhjälpa. Hans ”Polen i Europa” är ett mastigt och gediget verk som ger en både heltäckande och mångfasetterad bild av vårt grannland.

Johnsson börjar med att skissa de stora problemställningarna i polsk historia, under rubriken ”Polens Europa-Europas Polen”, där landets geopolitiska läge mellan Öst och Väst intar en central roll. 

Bokens andra del, som är den i särklass längsta, är en kronologisk skildring av landets historia från kristnandet 966 till dagens Polen som är medlem av både NATO och EU. Det är välskrivet, mycket kunnigt och framför allt med en stor känsla för historiens sammansatthet och komplikationer. Det märks inte minst i hans förtjänstfulla beskrivning av de etniska minoriteternas roll och betydelse. 

Johnsson skriver också mycket insiktsfullt om skillnaden mellan historien och det historiska medvetandet, vad som egentligen hände och hur det sedan transformeras i folkets historiska uppfattning. Den distinktionen är särskilt väsentlig i ett land som Polen där det historiska minnet har alltid haft en stor betydelse. En liten bonus i boken är författarens polemik med Peter Englund, där den gode akademiledamoten får en rejäl smäll på fingrarna.

Den enda kritiska anmärkningen som jag kan rikta mot Johnssons framställning är hans tendens att dra upp ”traditioner” som löper genom olika historiska perioder, när det i själva verket rör som om anakronistiska efterhandskonstruktioner.

Bokens sista del, som är också den svagaste, tecknar en bild av dagens Polen. Här förlorar Johnsson sin känsla för nyanser och faller in i en svart-vit syn, som dessvärre är så vanlig. Om den kommunistiska tiden var av ondo, och om dess störtande var en stor seger, så MÅSTE helt enkelt det samhälle som kommer efter vara helt förträffligt. Vilket det långt ifrån är. 

Visserligen berör Johnsson en del av dagens problem, inte minst för arbetare och den växande underklassen, men det överskuggas helt av hans glättiga skildringar av ekonomiska tillväxtsiffror och den nya medelklassens framgångssagor. Vad jag saknar här är en djuplodande diskussion av vilka vägval som polackerna hade vid kommunismens fall, och varför man valde som man gjorde.

Det kan aldrig nog understrykas att bokens förtjänster väger långt tyngre än dess svagheter. Härligt också att läsa en bok om Polen med riktiga polska fonter. ”Polen i Europa” har alla utsikter att bli ett standardverk i ämnet för lång tid framåt. För visst angår oss Polens affärer.

Första maj, första maj..

 

Årets viktigaste händelse är utan tvekan 1 maj. 

Vad kan vara mer glädjerikt och värt att fira än de arbetande människornas egen helg? Inte helgon, kungar, eller stolta
nationer, utan de som arbetar.

Första maj!

En skoningslös uppgörelse med krigets vansinne och militärbyråkratins enfald

 

Idag är det Joseph Hellers födelsedag. Och inte nog med det, i år är det 60 år sedan ”Moment 22” publicerades.

Boken är väl mest tänkt som en antikrigsroman, men den beskriver på pricken all världens galenskap. Så vad än hände under veckan, eller förra veckan, eller kommer att hända nästa vecka, läs ”Moment 22”, världen blir visserligen inte mindre galen, men definitivt mer begriplig, och framför allt mer uthärdlig.

Det finns begrepp i litteraturen som har lämnat sitt bokliga ursprung och lever ett eget liv i det allmänna medvetandet. Ett sådant är utan tvekan uttrycket ”Moment 22”. Det används titt som tätt om situationer utan utgång, om självmotsägande paradoxer, och kanske ibland i största allmänhet om absurda situationer. Det är nog inte många som kopplar ihop uttrycket med Joseph Hellers roman med samma namn. Jag skulle tro att ganska många inte ens vet om romanen.

Eftersom det är 60 år sedan boken kom ut kan det vara på sin plats att uppmärksamma den roman som faktiskt av åtskilliga kritiker räknas till 1900-talets främsta.

När ”Moment 22” publiceras 1961 är det Joseph Hellers romandebut, och han har jobbat med boken i flera år. Det finns en självbiografisk utgångspunkt, då Heller tjänstgjorde inom bombflyget under andra världskriget.

Romanen utspelar sig under krigets sista år på en fiktiv amerikansk flygbas i Italien. Besättningarna på bombflygplanen pressas till det yttersta, och alla vill de ingenting annat än att komma därifrån fortare än kvickt. Det är där ”Moment 22” kommer in i bilden. Dels går den ut på att den som är psykiskt sjuk kan slippa att flyga. Det räcker att han ber om det. Har han bett om det, måste han fortsätta att flyga, eftersom han inte är psykiskt sjuk, då han bad om att slippa flyga. Moment 22.

Dels handlar det om att varje flygare ska hemförlovas efter att ha fullgjort ett visst antal flygningar. Om inte befälhavaren bestämmer något annat. Vilket han naturligtvis gör, och hela tiden höjer antal flygningar som måste fullgöras. Moment 22.

Romanen är en skoningslös uppgörelse med krigets vansinne och militärbyråkratins enfald. Persongalleriet är storslaget. Här finns en löjtnant som avanceras till general som belöning för alla parader som han ordnar på kaserngården. Han kan ingenting annat, och en extra krydda är att han heter Scheisskopf.

En kapten som heter Major blir befordrad, eftersom den korkade generalen blir helt förvirrad av någon som är kapten Major, det är lättare med Major Major (får mig alltid att tänka på den forne brittiske premiärministern John Major). Samma dumma general beordrar bombanfall efter de konstnärliga mönster som krevaderna kommer att bilda.

”Catch 22”, som boken heter i original, betyder egentligen trick eller grepp, men översättningen ”moment” är inte helt fel, då det antyder en juridisk term. På många andra språk heter romanen ”Paragraf 22”. Det är som vore det ett uttryck för makten. 

Det visar sig så småningom att ”Moment 22” inte ens existerar, men eftersom de som bestämmer hävdar att det finns, gäller det ändå. Så formas boken till en kompromisslös kritik av Makten, inte bara den militära eller politiska utan Makten som sådan över huvudtaget, i synnerhet som det militära, politiska och ekonomiska är till syvende och sist ett och samma.

Krig är business, mycket lönsamt sådant. Därför blir befälspersoner lika mycket flygarnas fiender som någonsin tyskarna. Kapitalet hos Heller har långt före globaliseringen inga gränser. Det vittförgrenade Syndikatet gör affärer med allt och alla, alltid där det lönar sig bäst.

När besättningen på ett bombplan som har träffats av luftvärnseld vill hoppa finns det inga fallskärmar. Silket har sålts, kvar finns bara andelsbevis i företaget. Vansinnet kulminerar när Syndikatet bombar den egna flygbasen som en del i en affärsuppgörelse med tyskarna.

Romanens huvudperson Yossarian är en filosofisk själ, lite av författarens alter ego får man förmoda, och aldrig sen att ifrågasätta hel vårt samhälles grundvalar. Genom paradoxer och absurda cirkelresonemang leder han i bevis att Gud är en misslyckad klåpare. Då han vägrar att flyga mer får han frågan av sitt befäl hur det skulle se ut om alla betedde sig så. ”Då vore det dumt av mig att inte göra som alla andra”, lyder hans svar. Det är Kants kategoriska imperativ, men uppochnervänt!

”Moment 22” förebådar 60-talets ungdomsrevolt och kom att påverka två generationers världsbild. Det är naturligtvis en ren slump att romanen kommer ut samma år som Hemingway dör, men det är inte desto mindre signifikativt. Joseph Hellers hjältar – eller snarare antihjältar – lever inte upp till några manlighetsideal, och de vill inte göra det heller. Yossarian har bara en anledning att inte vilja flyga, han är rädd. Han vill varken slåss eller dö för några höga ideal.

 

Det är fegheten upphöjd till dygd. Det är också ett grundligt förnekande av falska profeter och deras predikan av heroism, patriotism och offervilja, det finns inget upphöjt i att dö för Kung och Fosterland eller The American Way of Life.

Idag när krig igen har blivit ett etablerat sätt att lösa internationella konflikter och när en aggressiv nationalism åter visar upp sitt fula tryne, känns ”Moment 22” mer aktuell än någonsin.