"Vi står i mörker, omgivna av ljus"

 

Idag är det Ryszard Kapuscinskis födelsedag.

Om det fanns ett världsmästerskap i resereportage skulle han vara en skyhög favorit till guldmedaljen. Han slog genom internationellt med "Kejsaren"(1985), en bok om Haile Selassies Etiopien, sedan kom "Shahernas shah"(1986) om Iran, "Imperiet"(1993) om Sovjetunionen, "Fotbollskriget"(1998) om kriget mellan Honduras och El Salvador, "Ebenholts"(200) om Afrika och nu senast med metareportaget "På resa med Herodotos".

Var och en av dessa böcker är ett litet mästerverk. Utomordentligt välskrivna på en enkel och effektiv prosa, med en intuitiv känsla för betydelsefulla detaljer som skapar insikt i de större sammanhangen.

Vad som är hemligheten bakom Kapuscinskis framgångar kan man naturligtvis bara spekulera i, men det är säkerligen ofrånkomligt att hans uppväxt i det mångnationella Pinsk (ligger i nuvarande Vitryssland), och hans erfarenheter från krigsåren under den nazistiska ockupationen har lämnat bestående spår. 

Dels som en upplevelse av konflikt och krig som normaltillstånd - han har under sina år som reporter undgått arkebusering minst fyra gånger, men också, och kanske viktigast, att se olikheter och skillnader mellan människor och kulturer som något självklart. Han själv kallar sig för kulturernas uttolkare, och hans böcker utmärks av kunskap - han har sagt att för att skriva en sida behöver man läsa hundra sidor, ödmjukhet, tolerans och en vilja att förstå.

Han gjorde sig ett namn med reportaget om Nowa Huta 1955. Nowa Huta - som betyder "Nya smälthyttan" - är industrisamhället uppbyggt under 50-talet utanför Kraków.  Det var ett reportage om primitiva, omänskliga levnadsförhållandet, slit, smuts och hunger. Skakande och mästerligt skrivet i stor kontrast till den entusiastiska verklighetsförfalskningen som hade varit förhärskande så länge under stalinismen.

Det går inte att komma ifrån att den unge Ryszard hade tur. Hans reportage blir till när det politiska tövädret börjar, och mycket blir tillåtet. Han får till och med en utmärkelse för Nowa Huta-artikeln.  Men makthavarna tog det säkra för det osäkra, och för att hålla honom borta från kontroversiella ämnen, skickade man honom utomlands.

Inte för att han hade något emot det. Som ung i 50-talets Polen hade han en dröm att "överskrida en gräns", oviktigt vilken, och blir hux flux till sin egen stora förvåning skickad till Indien som korrespondent för ungdomsförbundets tidning med det osannolika namnet "Ungdomens Standar".

Han har aldrig varit utomlands, han kan inte ens engelska, men han har med sig ett tummat exemplar av Herodotos Historia, en bok som kommer att följa med honom på alla hans senare resor. Under en mellanlandning i Rom köpte han Hemingways Klockan klämtar för dig, och läste den med hjälp av lexikon för att lära sig engelska.

Han bevittnar Tredje världens födelse, envåldshärskarnas undergång i Iran och Etiopien, Sovjetunionens sammanbrott. 

Översatt till otaliga språk, har han höjts till skyarna av John le Carré, Susan Sontag, Norman Mailer, Salman Rushdie och har faktiskt gett ut ett par diktsamlingar. Han har fått mängder av olika utmärkelser och priser, både i Polen och utomlands.  Flera gånger nämns han som kandidat till Nobelpriset i litteratur. 

Sista kapitlet i På resa med Herodotos har den talande titeln "Vi står i mörker, omgivna av ljus."

Hans eget bidrag till att sprida ljus i mörkret kan aldrig nog uppskattas.

Operornas opera

 

Idag är det 147 år sedan Carmen hade sin urpremiär i Paris. 2012 spelades operan i Umeå.

Det är ingen överdrift att påstå att opera uppfattas som något högst borgerligt, ett nöje för överklassen. Det vilar en tung doft av champagne över en operapremiär, där galaklädda samhällets stöttepelare ser till att synas i vimlet.

Vänstern har länge stått i harnesk mot operan som sådan. På 1970-talet när ett nytt operabygge diskuterades i Göteborg, knep dåvarande KPML(r) många politiska poänger på sitt konsekventa och högljudda motstånd mot borgarnas kulturpalats – eller vilket förklenande uttryck man nu använde.

Operans föga folkliga karaktär i Sverige äger säkert sin riktighet, men så behöver det inte vara. I andra länder, inte minst i operans förlovade land Italien, är den folklig på ett helt annat sätt, och inte minst de stora tenorerna har stjärnstatus bland breda folklager.

Just i Italiens fall kan det till en del förklaras av den roll operakonsten i allmänhet, och Giuseppe Verdis operor i synnerhet, spelade för landets enande. Det är för övrigt långt ifrån det enda exemplet på opera som emancipatorisk kraft, andra kända fall är enskilda verk som Barberaren i Sevilla och Figaros bröllop, vilkas betydelse för att påverka den allmänna opinionen på tröskeln till Franska revolutionen kan inte överskattas.

Att berätta en historia från scen till musik är det mest ursprungliga konstuttrycket, som har fascinerat människor sedan urminnes tider. Det är ingen tillfällighet att när vänstern firar sin största konstnärliga triumf på 1970-talet med Tältprojektet, sker i form av just musikteater, där, om jag inte minns fel, nyckelordet var ”allkonstverk”, ett begrepp som ansågs revolutionärt.

Nu finns det ingen annan konstform som kommer så nära allkonstverkidealet som opera: teater, musik, sång och dans, dessutom scenografi, ljud och ljus, och nuförtiden också film i form av video, alla dessa inslag medverkar i skapandet av en total konstupplevelse.

Vad är då problemet? Jag ställer frågan till Samuel Jarrick, frilansande operaartist och klimataktivist.

– Operan förmedlar och reproducerar stereotyper. Men i traditionen finns också en lek med till exempel könsroller. Sådant är mycket spännande att utforska, vilket ofta sker i moderna uppsättningar.

– Samtidigt låter det klassiska sångidealet gammalmodigt för många idag. Man moderniserar inte sällan miljön där operans handling utspelar sig, men inte musiken och sättet att sjunga.

Hur mycket som får ändras i klassiker är en ständigt aktuell fråga, som inte lär få sitt svar i första taget. Jag hoppas få återkomma till den en annan gång.

Samuel Jarrick berättar att det viktiga trots allt är att operainstitutionerna har ett uppdrag att bredda sig, för att bli mer tillgängliga för nya grupper, och för att skildra angelägna samhällsproblem.

Ett aktuellt exempel är Norrlandsoperans uppsättning av Carmen. (För er som inte är så hemma norr om Dalälven – Norrlandsoperan håller till i Umeå.) Här har man flyttat handlingen in i Ålidhem, ett miljonprogramområde, för att, som man skriver i programbladet, ”det är viktigt att göra dessa historier så relevanta och begripliga som möjligt för dagens publik”.

Valet av just Carmen är knappast en slump. Den betraktas inte bara som operornas opera, med sin syntes av komedi och tragedi, sin suggestiva musik, och några av de mest berömda arior, dessutom var den banbrytande vid sin premiär 1875. Det var framför allt den socialrealistiska miljön som var helt ny i operasammanhang och upprörde både kritiker och publik. Inte nog med att huvudpersonen är en romsk kvinna – zigenerska – hon arbetar dessutom på en cigarettfabrik! Sceneriet befolkas av arbetare, smugglare och prostituerade, istället för grevar och baroner.

En pikant kuriositet i sammanhanget är att den kanske mest kända arian, La Habanera, var i själva verket en då populär spansk schlager. Kompositören Georges Bizet inkorporerade den i sitt verk i tron att det var en folksång.

I Norrlandsoperans uppsättning blir Carmen än mer en vanlig människa. I inledningen sitter hon i ett kök, i morgonrock och tofflor. Handlingen växlar mellan Ålidhem och det moderna företaget, präglat av patriarkala hierarkier och latenta övergrepp. Don José är en hunsad tjänsteman, som av kärlekens kraft drivs till att göra uppror mot sin chef, översittaren Zuniga.

Att förvandla originalets tjurfäktningsarena till dagens näringsliv är onekligen lika aktuellt som slående. Det finns inte en toreador så långt ögat eller örat når, och Escamilio är i Umeåuppsättningen ”koncernchef”, dryg och självsäker, van att ta för sig, det finns alltid någon mer bonus att få.

Man tar ut de humoristiska svängarna också. Smugglarna flänger omkring i en risig Volvo, med en sunkig husvagn, och smugglar smör till Norge!

Huvudpersonen är inte längre en exotisk femme fatale som är en förblindad slav under sina drifter, och därför går under, utan en självständig och fri kvinna som inte avstår från sin rätt att välja väg genom livet. När det kolliderar med manlig fåfänga, reagerar männen som alltid när de inte kan hantera känslor – de tar till våld. Också dödligt våld, den traditionella mansrollen är direkt livsfientlig.

Norrlandsoperans Carmen är en genomtänkt föreställning, konsekvent genomförd, och den håller hela vägen.

Till syvende och sist är operans stora attraktionskraft att dess huvudsakliga uttryck är det vackraste instrumentet som någonsin har skapats – den mänskliga rösten. Samuel Jarrick håller med:

– Rösten har en otrolig kraft att påverka och beröra.

Attentatet mot Norrskensflamman

 

Idag är det årsdagen av attentatet mot Norrskensflamman 1940, ett av de värsta terrordåden i svensk historia. Några högergubbar med relativt hög samhällsställning sprängde av omsorg om demokratin och friheten - vissa saker går igen i historien - Norrskensflammans lokaler. Fem personer dog, två var barn.

De skyldiga åtalades för skadegörelse på annans egendom. Dödsfallen togs inte upp av rätten. En av attentatsmännen friades helt, de andra dömdes till att betala små skadestånd och mellan 3,5 och fem års fängelse, men samtliga frigavs av samlingsregeringen 1944. 

Ångermanland undsätter Stockholm vid musikalisk kris

 

När det kör ihop sig i Stockholm kommer Ångermanland till undsättning. I Folkoperans uppsättning av Mozarts ”Cosi fan tutte” står Fredrik Högberg från Nyland för arrangemangen, och David Wahlén från Örnsköldsvik spelar ackordeon i orkestern. För bådas del kom medverkan ganska plötsligt och oväntat, och berodde på den i operavärlden inte helt ovanliga konflikten mellan regissör och dirigent.

”Cosi fan tutte” tillhör Mozarts mest spelade verk, och är den enda av hans operor som är en renodlad komedi, med en tämligen simpel handling. Den prisbelönta tyska regissören Ulrike Schwab är känd för sina moderna och annorlunda uppsättningar av klassiker. I Folkoperans uppsättning söker hon komplikation och djup.

Ett sätt att åstadkomma det är att ändra på originalorkestreringen, något som dirigenten Henrik Schaefer inte var helt begeistrad över. Regissören vann dragkampen, och nu gällde det att kvickt få någon att göra de nya arrangemangen. Budet gick till Fredrik Högberg.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Inte bara Spelman på taket

 

Han upphöjde en föraktad jargong till rangen av ett litterärt språk. Som författare hade han en nyckelroll i att skapa en hel litteraturtradition. Och hans berättelser om Tevje mjölkutköraren bildar förlagan till en av väldens mest populära musikaler. Idag är det Sholem Aleichems födelsedag.

Han föddes 1859 som Sholom Nahumovitj Rabinovitj i Perejeslav i Tsarryssland, i det som idag är Ukraina. Familjen var starkt påverkad av Haskala-rörelsen, och unge Sholom fick möjlighet att studera vid en rysk skola, där han kom i kontakt med ryska författare och världslitteraturen. Hans favoriter var Gogol och Turgenjev. Och som 15-åring skrev han en judisk version av Robinson Crusoe.

Sina första litterära alster skrev han på ryska och hebreiska. Den första berättelsen på jiddisch publicerades 1883. Det var inledningen till en omfattande mångårig litterär verksamhet som kom att omfatta inte mindre än 40 volymer: romaner, berättelser, dramer, noveller, krönikor och barnböcker.

Författaren kallade sig Sholem Aleichem, det var inte ovanligt att använda pseudonym, dessutom var jiddisch ifrågasatt som litteraturspråk och många bildade såg det som en vulgär rotvältska, samtidigt som det fanns i omlopp en stor mängd shund – skräplitteratur på jiddisch.

Valet av författarnamn var ingen tillfällighet. Hälsningsfrasen Sholem Aleichem uttrycker på samma gång vänlighet och vänskaplighet, närhet och intimitet, den folklige författaren bjuder in det läsande folket in till sin värld, som också är deras.

Sholem Aleichem är en riktig Folkschreiber som skriver för folket om folket. Den realistiskt skildrade miljön är judiskt liv inom Tsarrysslands bosättningszon, detta Jiddischland där fem miljoner judar bodde, ofta i svår misär, diskriminerade och marginaliserade, med ett ständigt hot om förföljelse. Det är shtetls värld – som Kasrilevke eller Anatevka - med dess myter och skrönor, med sina arketypiska karaktärer, tecknade med fantasi och inlevelse, med stor människokännedom, med säker blick för människors sammansatta natur, och med ett universellt tilltal.

Humorn är ett viktigt element i Sholem Aleichems författarskap, ironin, inte minst självironin, sarkasmen, med tragiken aldrig långt borta. Det är en humor i skärningspunkten mellan dröm och verklighet, mellan livets elände och en tänkt rättvisa och bättre värld.

Tematiken är ofta motsättningen mellan tradition och modernitet, integration och assimilering, och återspeglar mycket av de sociala och kulturella problem som gjorde sig alltmer gällande i Östeuropas judiska liv. Belysande är Tevjes tre döttrar, som istället för att som traditionen bjuder ingå ett äktenskap arrangerat av en äktenskapsmäklerska, gifter sig i tur och ordning: av kärlek, med en revolutionär, och – kanske värst av allt – med en kristen.

Delar av problematiken följer förstås med de miljontals emigranterna till smältdegeln på andra sidan Atlanten.

Sholem Aleichem har kallats för en ”judisk Mark Twain”, och när denne fick höra det lär han ha sagt: ”hälsa honom att jag är en amerikansk Sholem Aleichem”.

Formen som Sholem Aleichem väljer för sin framställning är ofta monologisk. Huvudpersonen skriver ett brev, eller inleder ett samtal, som övergår i monolog. Det kan vara med Rabbinen, med Gud fader själv, eller med en viss författare vid namn Sholem Aleichem.

Språket är till synes enkelt och vardagligt, men Sholem Aleichems språkbehandling är konstnärligt mycket medveten. Han tar till vara på ett mästerligt sätt folkspråkets vitalitet och nyansrikedom. Han älskar ordlekar, dråpliga talesätt, träffsäkra idiomatiska uttryck, han kan stundtals riktigt frossa i hela kataloger av svordomar och förbannelser. Hans jiddisch är mycket känsligt för geografiska, kronologiska och sociala variationer, och genom att öka eller minska antalet tyska, hebreiska eller slaviska inslag återger han en karaktärs bakgrund, sociala ställning och attityder.

Sholem Aleichem ägnade sig också åt förlagsverksamhet för att stödja jiddischlitteraturen. För ärvda pengar efter sin svärfar startade han 1888 Di Jidisze Folksbibliotek, vilket betraktas inofficiellt som den moderna jiddischlitetraturens födelse, och som publicerade bland annat sådana storheter som Isaac Leib Peretz.

Sholem Aleichem brukade beskriva jiddischlitteraturens utveckling med en familjebild där Mendele Mocher Sforim var farfar, Isaac Leib Peretz fadern och han själv barnbarnet. Det måste vara den ultimata författargärningen – att inte bara skriva utan också skapa en egen berättelse om litteraturens bildande.

Mycket lite är översatt till svenska av författaren som jämte Isaac Bashevis Singer betraktas idag som jiddischlitteraturens främste (än mindre finns av Isaac Leib Peretz och så gott som ingenting av Mendele Mocher Sforim).

Sholem Aleichem på svenska:

Motl, kantorns son, 1977 (orig: Motl pejsi dem chazns)

Spekulanten, 1978 (orig: Menachem Mendl)

Spelman på taket, 1992 (orig. Tevje der milkhiker)

Shtetl!: judiska berättelser från en svunnen värld, 1996 (av Isaac Leib Peretz och Sholem Aleichem)

Motl i Jiddischland, 2008 (orig: Moṭl in yidishland)

Texten har ursprungligen publicerats i Dixikon.se

Antiopera av ett musikaliskt geni

 

Idag är det Kurt Weills födelsedag.

Staden Mahagonnys uppgång och fall

Norrlandsoperan

Musik: Kurt Weill
Libretto: Bertolt Brecht
Svensk översättning: Linda Mallik

 Dirigent: Damian Iorio 

Regi, scenografi, kostymdesign: Carina Reich/ Bogdan Szyber

MEDVERKANDE:
Lars Cleveman – Jim Mahoney
Susanna Levonen – Leokadja Begbick
Sanna Gibbs – Jenny Hill
Fredrik Zetterström – Treenighets-Moses
Jonas Durán – Fatty, Prokuristen
Fredrik Af Klint – Jack O´Brien/ Tobby Higgins
Kosma Ranuer – Sparbössan Bill
Michael Schmidberger – Alaskawolf Joe

NorrlandsOperans kör
NorrlandsOperans Symfoniorkester 

Presentatör: Björn Granath (projektion)

”Staden Mahagonnys uppgång och fall” är inget lättillgängligt verk. Det är en antiopera som driver med och ifrågasätter operans gängse konventioner. Musikens ständiga tempo- och taktskiften, med dess oväntade inslag av jazz och varieté, skapar förvisso avsedda Verfremdungseffekter, men måste vara oerhört krävande för sångarna som förväntas låta som i en Wagneropera.

Något som de för övrigt lyckas med nästan till fulländning.

Det kan vara på sin plats här att framhäva just musiken. Kurt Weill får oftast stå tillbaka för sin ständige samarbetspartner Bert Brecht, men i denna opera visar han till fullo vilket musikaliskt geni han var.

Koreografin med sitt stundtals nästan tafatta rörelseschema och sina avspända danstakter, mer kabaré än klassisk balett, fullbordar intrycket av en musikteater som går sin egen väg.

Staden Mahagonny är en plats där allt är tillåtet utom att vara fattig, att inte kunna betala för sig straffas med döden. Det är en karikatyrbild av kapitalismen helt i Brechts anda.

Kritiken mot konsumism och köphysteri är explicit, men det är med den lite som Oscar Wilde sa var med vädret: alla klagar på det men ingen gör någonting åt det. Ju mer det klagas på överdriven konsumtion desto mer konsumerar vi.

Då tror jag att finns en betydligt skarpare kritik som bygger på scenografin och kostymdesignen. Scenen fullkomligt dränks i överdådig kitsch, bjärt och skrikigt, det blinkar och blippar, stilbrott och förkonstling upphöjd till skönhetsnorm, en ohämmad orgie i smaklöshet.

Det är en estetisk kritik av ett samhälle som vältrar sig i fulhet. I förlängningen är kritiken politisk och ideologisk, helt i linje med Brecht syn på kapitalismens allomfattande fördärvlighet.

Ett pikant kuriosum är evenemanget Mahagonny Second Hand där föreställningens alla kläder och föremål säljs ut. Det är tänkt som ytterligare kritik av konsumtionssamhället och slå ett slag för hållbarhet och återanvändning.

Foto: Mats Bäcker

"kanoner gömda i blommor!"

Idag är det Frederic Chopins födelsedag, han föddes 1810 i Żelazowa Wola, en liten by utanför Warszawa. Stor kompositör av framför allt pianomusik, genial pianist, dog blott 39 år gammal, brinnande polsk patriot.

Jag minns anekdoten som jag fick lära mig i skolan - även om den presenterades som en sann historia, vilket den kanske är - om hur han första gången framförde Revolutionsetyden i Paris. Den ryske ambassadören lämnade upprörd lokalen med orden "Det här är kanoner gömda i blommor!"

Idag inleds också en ny månad. Den har fått sitt namn efter den grekiske guden Mars. Han var krigets gud, och det gläder säkert många i Ryssland. Det blir säkert lika bra som det gick i Afghanistan.