Om en livsfientlig civilisation

 

Mera Mankell.

Minnet av en smutsig ängel
Henning Mankell
Leopard, 2011

Efter att ha begravt kommissarie Wallander till tonerna av det kalla krigets svanesång är Henning Mankell tillbaka i det Afrika dit han så ofta återvänder. Det börjar dock i skogarna i ett fattigt Härjedalen, Mankell är som vanligt trogen vissa platser.

Vi får följa den unga Hanna på en svindlande resa genom livet. Först går färden till Sundsvall och en plats som piga, sedan tar hon mönstring som kocka på en båt som ska skeppa timmer till Australien, för att efter en ganska händelserik båtresa hamna som ägare till en av Afrikas största bordeller i Laurenco Marques i dåvarande Portugisiska Östafrika (numera är det som alla vet Maputo, huvudstad i Mocambique).

Hanna kan omöjligen finna sig tillrätta i kolonialismens bisarra verklighet. Det är en brutal värld präglad av rasism, våld, förtryck, hat, misstro och inte minst rädsla – alla är rädda för varandra. Hon befinner sig i ett ingenmansland, som vit misstrodd av de svarta, av de vita betraktad som farlig förrädare som frotterar sig alltför nära med de svarta.

Mankells kritik av kolonialismens rasistiska samhälle är skoningslös. Men han stannar inte där. Parallellerna till det svenska klassamhället är tydliga, och romanen formar sig till en veritabel uppgörelse med en livsfientlig civilisation av girighet och hyckleri.

Det är samtidigt en roman om svåra livsval, om priset för att våga följa sin övertygelse, om att växa som människa. Det är en kvinna, förvirrad, osäker, sökande, men ändå stark, som hela tiden står i förgrunden, och boken är till stor del en kvinnoroman.

Mankell är en duktig berättare. Borta är Deckar-Wallanders kverulantiska svårmod. Istället kan det bli väl mycket långsökta existentiella grubblerier. Dessutom är symboliken alldeles för övertydlig, binnikemask som de vita i Afrika, en potentiell frälsare som heter Moses, en gammal fiskare som lystrar till namnet Columbus (!), för att avrundas mot slutet med kapten Fortuna med den ”mångkulturella” bakgrunden.

Men det är bra driv i berättelsen, Mankell vet hur man fångar läsarens intresse, romanen är en riktig bladvändare. Än en gång har Henning Mankell lyckats att i en populär form berätta en väsentlig historia.

Den radikale deckarkungen

 

Idag är det Henning Mankells födelsedag. Uppvaktar med en lagom kritisk recension.

Den orolige mannen

Henning Mankell

Leopard, 2009

År 1982 drabbades Sverige av u-båtshysteri. Alla såg periskop längs med våra kuster, nattvandrare hörde dieselmotorer, fiskare fick underliga föremål i sina nät. Allt var ändå inte enbart hjärnspöken, i Hårsfjärden hade den svenska marinen lokaliserat en u-båt, som stängdes in enligt konstens alla regler, och skulle tvingas upp. Det väckte lika mycket förvåning som löje när u-båten plötsligt var spårlöst borta.

Naturligtvis ställdes det frågor, det gissades och det spekulerades. Spionmisstankarna florerade. Palmehatet nådde nya höjder. Och inte helt oväntat hamnade fallet till slut i knät på en svensk litteraturkommissarie.

Kurt Wallander har varit borta i tio år. Henning Mankells omåttligt populära deckare om kriminalkommissarien från Ystad har sålts i över 30 miljoner exemplar och översatts till fler än 40 språk. Flera har filmatiserats. 

Böckerna är mycket välskrivna. De innehåller en bitvis skarp samhällskritik i radikal anda, men är samtidigt tillräckligt kverulantiska för att kunna tilltala läsare med olika politiska uppfattningar. Det är mycket resignerat ”vart är det här landet på väg-gnäll” i bästa det-var-bättre-förr-anda. 

För en utländsk läsare kan säkerligen också den glåmiga skånska miljön te sig synnerligen exotisk.

Nu är Wallander alltså tillbaka, och ska man tro författaren – vilket man förmodligen inte ska göra – är det för absolut sista gången. Wallander har hunnit bli 60 år, han har flyttat ut på landet, hans hälsa krånglar, han har dödsångest, han plågas av ensamhet, och upplever korta stunder av vad som hotfullt påminner om Alzheimer. Det regnar mycket hela romanen genom, och det ekar från många trista hotellrum.

Ljuspunkten i Wallanders tillvaro är dottern, som väntar barn med en man som lämpligt nog är son till ett högt uppsatt sjöbefäl, den aristokratiske von Enke, som lämpligt nog var mycket aktiv under u-båtsjakterna, och mycket engagerad i debatten som följde. 

Dessvärre är det mycket som är ”lämpligt nog” i boken, det konstruerade lyser genom, och ökar knappast trovärdigheten.

von Enke, och senare hans hustru, försvinner, och Wallander ägnar sin välbehövliga semester åt att leta efter de försvunna. Sökandet formar sig till en tillbakablick på hans eget liv, samtidigt som Sveriges efterkrigshistoria rullas upp. Det kalla kriget kastar långa skuggor, och den politiska domen är skoningslös. Svenska politiker har fört sitt folk bakom ljuset och decennier igenom slagit blå dunster om neutralitet och alliansfrihet i deras ögon, när vår utrikespolitik i själva verket helt och hållet har gått i USA:s ledband. Högerextremism, ryssfobi och Palmehat frodades inom de militära kretsarna, som inte tvekade att överlämna det allra hemligaste till amerikanerna. Den annalkande finanskrisens varningslampor börjar blinka i kulisserna, och slutet blir både blodigt och dramatiskt.

Det är en mycket politisk bok som Mankell har skrivit. Därför är det inte särskilt lyckat att hans hjälte skildras som en person som är inte bara politiskt monumentalt naiv, utan också okunnig på politikens område på ett sätt som trotsar all trovärdighet. Även om jag kan förstå att författaren ville kontrastera den lilla människan som står förvirrad och fåkunnig mot det stora etablissemanget, behövde han inte göra Wallander till en fullständig idiot.

Boken har sina poänger, tyvärr kan läsaren ana sig till dem ganska snabbt redan i början. Sedan dröjer det inte länge förrän de blir alldeles övertydliga, och upprepas med monoton envishet. 

Romanen är välskriven, Mankell är en god berättare, och man har inte tråkigt. Men frågan är om det verkligen motiverar drygt 500 sidor.

Konstens Höga Beskyddarinna i Nordingrå

 Idag är det Birgit Dahlgrens födelsedag. Hon gick bort 2018.

Birgit Dahlgren på Kiörningsgården har stillat somnat in. Hon blev 88 år gammal.

Världen har blivit en personlighet fattigare. Ända sedan tidigt 70-tal drev Birgit Kiörningsgården. Här huserade hon tillsammans med det sedermera riksbekanta spöket Bohman. En lång rad kulturpersonligheter passerade revy här genom åren.

Mest bemärkt var kanske konstnären Erland Cullberg, som hade sin ateljé på övervåningen i Annexet.

Flera av hans tavlor hänger kvar på Kiörningsgården.

Konsten hade alltid varit viktig för Birgit, det var hon som var initiativtagare till den numera väletablerade Konstrundan i Nordingrå, ett betydelsefullt inslag i kulturlivet i Höga kusten.

Kiörningsgården har under alla åren fungerat som ett nav för Konstrundan, här invigs den varje år med tal och kanonsalut, här hålls presskonferensen, det är också platsen för olika utställningar.

Här har Birgit ständigt varit närvarande, som Konstrundans Höga Beskyddarinna, alltid pigg på samtal med besökare.

Birgit var en mycket sällskaplig natur, jämt inbegripen i samspråk med både bekanta och okända, full av skrönor och berättelser som hon mer än gärna delade med sig av. Allt som oftast handlade det om någonting som hade hänt på hennes älskade Kiörningsgården.

Hon var också en mycket glad och positiv person, hade nära till skratt, men även inte så långt till en bitsk kommentar mot sådant hon inte gillade. Som diverse myndigheter och krångliga regelverk.

Jag har ibland trott att hon var evig. Det var hon naturligtvis inte, lika lite som någon av oss. Men minnet av Birgit Dahlgren på Kiörningsgården kommer att leva länge än.

Den goda luftens stad

 

Idag är det årsdagen av grundandet av staden Buenos Aires. Dagen till ära ett par recensioner av böcker från området.

Jag minn när filmen ”Änglagård” blev en stor succé utomlands, och skördade bland annat framgångar i Australien, och jag uttryckte min förvåning för en australiensisk bekant. Han skrattade bara och sa: ”Det finns många Änglagård i Australien”.

Och så är det nog. Det är lätt att missa alla likheter för alla skillnaderna. Det finns en glesbygdsproblematik på många håll i världen, och problemen som man dras med där liknar i mångt och mycket de här hemma.

Argentinaren Ricardo Piglia placerar handlingen i sin andra roman på svenska ”Mål i mörker” (Tranan; Övers: Yvonne Blank) i en liten sömnig stad på landsbygden i provinsen Buenos Aires. Staden för en tynande tillvaro, det lilla som sker händer sävligt och långsamt, utom skvallret som färdas snabbare än ljuset. När en mystisk främling anländer börjar spekulationerna frodas. Och när han dessutom hittas mördad på sitt hotellrum exploderar småstaden i misstankar riktade mot allt och alla.

Skickligt spinner Piglia en intrikat intrig, och låter den ta oväntade vändningar. Språket är enkelt, rikt och spänstigt, med cyniskt humoristiska formuleringar i stil med: ”en trevlig, mörkhyad yngling av obestämbart ursprung som talade en spanska som lät som om den var hämtad från en dubbad teveserie.”

”Mål i mörker” är till formen en kriminalhistoria men är egentligen en allegori över det argentinska samhället med dess korruption, politiskt maktmissbruk och kapitalistisk rovdrift. Argentina är ett land med en egenartad historia, ojämn ekonomisk utveckling och ett förvirrat iddeologiskt landskap. Det är ett land av många mystifikationer, ett samhälle som kan vara nog så svårt att förstå sig på, eller som den gammaldags hederliga polisen Croce i romanen uttrycker det: ”Man behöver ta sig någon vecka på hispan eller kåken då och då för att förstå vad det är som händer i det här landet.”

Romanens titel är symbolisk och är en referens till Falklandskriget – eller Malvinaskriget om man så vill – som är ett nationellt trauma i Argentina. Piglia syftar på att de brittiska soldaterna var utrustade med infraröda glasögon som gjorde det möjligt för dem att se och träffa ett mål i mörkret. De argentinska soldaterna var chanslösa offer.

Kampen är ojämn och avgjord på förhand, oskyldiga hamnar bakom galler, de skyldiga går fria, den politiska eliten skiftar ansikten men behåller makten, den ekonomiska ”nödvändigheten” krossar allt i sin väg, och den som vill förverkliga sina drömmar tvingas betala ett orimligt högt pris.

        ******************************************************************

                                                          

Torsdagsänkorna

Claudia Piñeiro

Övers: Yvonne Blank

Leopard, 2012

De lever i en egen värld. Det är en lyxig förort till Buenos Aires, där det bara finns plats för den välbärgade medelklassen – och deras tjänstefolk.  Detta samhälle är avskärmat från yttervärlden, skyddat skulle de förmodligen själva säga, med rejäla hinder, som dock måste se ”naturliga” ut. Det finns vakter, alla måste ha passerkort, den sociala kontrollen är total.

Invånarna brukar kalla sitt exklusiva samhälle för ”country”, ett välfunnet namn då stadsdelen är nästan som ett eget land, som har till och med egna lagar.

Men bakom den penningsstinna och snobbiga fasaden finns det sprickor, som blir allt djupare. Otrohet, misshandel, alkoholism, rasism och klassförakt döljer sig nödtorftigt bakom lyxvillornas tjusiga fasader.

Och samtidigt rasar den ekonomiska krisen i Argentina, finansministrar avsätts på löpande band, valutatrixande antar bisarra dimensioner, arbetslösheten skenar och klyftorna i samhället växer på ett skrämmande sätt. Också medelklassen drabbas, till deras egen oförställda häpnad.

Med ödesdigra konsekvenser som ingen kunnat förutse, framför allt inte de bakom lyxförortens skyddande murar.

En skarp roman om ett samhälle i förfall.

Kritik mot Israel

 

Amnesty International riktar tung kritik mot Israel. Det är inte första gången som landet drabbas av allvarlig kritik. 2009 kom en rapport från USA:s utrikesdepartement.

Israel anklagas för brott mot religionsfrihet och diskriminering av minoriteter i en rapport från USA:s utrikesdepartement. Rapporten är författad av utrikesdepartementets byrå för demokrati, mänskliga rättigheter och arbetskraft.

I rapporten påpekas att även om lagen säger att alla religiösa heliga platser ska beskyddas, är det i praktiken enbart de judiska som erkänns som heliga platser och blir därmed beskyddade enligt lagen. Av de 137 heliga platser som var officiellt erkända i slutet av 2008 var samtliga judiska.
Många av de kristna och muslimska heliga platserna är försummade, många är oåtkomliga, och riskerar att bli exploaterade av markägare och lokala myndigheter.

Religionsfriheten i Israel är vidare beskuren genom diskriminering mot muslimer, kristna och andra samfund som Jehovas Vittnen. Men rapporten pekar också på att i Israel favoriseras den ortodoxa judendomen, medan den så kallade reformerade judendomen utsätts i stor utsträckning för samma diskriminering som de andra religionerna.

En konsekvens av den religiösa diskrimineringen är att mer än 300.000 immigranter som inte anses som judar enligt den rabbinska lagen får inte gifta sig eller skilja sig i Israel, inte heller får de begravas på judiska kyrkogårdar.

Rapporten påtalar också diskriminering av kvinnor i Israel. Bland annat skriver man om ett statligt transportföretag som trafikerar linjer där de flesta passagerare är ortodoxa judar, och där kvinnor tvingas sitta längst bak i bussar, åtskilda från männen. De kvinnor som eventuellt protesterade och vägrade blev utsatta för trakasserier och fysiskt våld utan att vare sig företagets personal eller myndigheter ingrep.

Att slå ifrån sig kritiken på det sätt som Israel gör, och koppla det till terrororganisationer är fegt och ohederligt. Att kalla det antisemitiskt är att bagatellisera antisemitismen.

Civilisationskritik med bredd och djup

 

Idag är det Jevgenij Zamjatins födelsedag.

Vi
Jevgenij Zamjatin
Övers: Sven Wallmark
Modernista, 2015

Jevgenij Zamjatins roman ”Vi” var det första ryska verket som förbjöds av den sovjetiska censuren. Den var också den första moderna dystopiska romanen, en föregångare till både Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld” och George Orwells ”1984”. Zamjatins roman har nog ändå hamnat i skuggan av sina efterföljare, vilket är lika orättvist som beklagligt. Ryssens verk är överlägset de bägge britternas, det är både djupare och bredare i sin civilisationskritik.

”Vi” har länge av många betraktats som en uppgörelse med det sovjetiska, och rent av det stalinistiska, samhällssystemet. Det kan vara fullt förståeligt med tanke på Zamjatins minst sagt komplicerade relation med bolsjevikpartiet. Han var medlem i partiet på ett tidigt stadium, 1905 fängslades han för sitt samröre med partiet, och drabbades sedan av förvisning. Men han lämnade snart partiet, och det sågs inte med blida ögon.

Han kom tidigt efter revolutionen att kritiseras, fick allt större problem med publicering, och det hela kulminerade 1931 med hans begäran till Stalin, framförd av vännen Gorkij, att bli utvisad till väst, något som överraskade beviljades.

Och visst kan man läsa stora delar av ”Vi” som en kritik av antingen det sovjetiska samhället eller de auktoritära och diktatoriska tendenser som författaren tycker sig skönja i samhällsutvecklingen.

Samtidigt måste man hålla i minnet att boken är skriven redan 1920-21, då det sovjetiska samhällets konturer var fortfarande högst oklara, och utvecklingen hade kunnat ta olika riktningar.

Vi vet också att Zamjatin fick starka influenser till sin roman efter en längre tids vistelse i Storbritannien under första världskriget.

Att reducera ”Vi” till (ännu en) satir över sovjetsamhället vore att göra Zamjatins roman en stor orättvisa. Anslaget i hans bok är mycket mer allmängiltigt än så, den filosofiska udden riktar sig mot det moderna samhället som sådant, utan ideologiska undantag.

Den grundläggande utgångspunkten för Zamjatin är den fundamentala motsättningen mellan trygghet och frihet, en motsättning som det blundas för från både höger och vänster – även om det är med olika ögon – och som Zamjatin genom att dra fenomenen till sin spets gör högst åskådlig.

Av den följer också andra motsättningar som plågar det moderna samhället, kollektivism kontra individualism, rationalitet gentemot känslosamhet, transparens mot integritet, listan kan göras lång.

Hela det filosofiska paketet stoppar Zamjatin in i en spännande berättelse, skriven på ett poetiskt språk med vibrerande energi, och med ett högst oväntat slut.

Obligatorisk läsning.

Investering i musik förgyller Härnösands domkyrka

 

Söndagsmusik i Härnösands domkyrka fortsätter att bjuda på en spännande musikrepertoar. Det senaste bidraget var söndagens konsert med några av romantikens tonsättningar av psalmer ur Psaltaren. David Saulesco stod för sången, och Lars G Fredriksson ackompanjerade vid pianot och orgeln.

Titeln för kvällens konsert var ”Med Psaltare och harpa”, och jag antar att harpan syftade på de grekiska orden för Psaltaren respektive psalm, som är ”stränginstrument” och ”att knäppa med fingrarna”, och man tror allmänt att psalmerna framfördes till ackompanjemang av just harpa.

Programmets första del bjöd på tre svenska kompositörer. Gunnar Wennerberg, kanske den mest kände av den presenterade trion, vars musik pendlade mellan smäktande romantik och dramatiskt mörker, med spännande och smidiga övergångar.

Det följdes sedan av mer allvarligt tungsinne med Gustaf Norqvist, den yngste av de tre, och hans tonsättningar är från 40-talet, vilket kan möjligen förklara det dystra anslaget.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland