Krigets första offer i realtid

 

Idag är det årsdagen av Sevastopol fästnings fall, som kom att markera Krimkrigets slut.

För drygt 160 år sedan var Krim skådeplatsen för en blodig konflikt mellan Öst och Väst.

Upprinnelsen var Tsarrysslands ockupation av de osmanska furstendömena Moldavien och Valakiet.

England och Frankrike slöt upp helhjärtat bakom Turkiet, inte minst eftersom man själv sneglade på de så kallade Donaufurstendömena.

Dessutom krävde båda sidor högljutt garanterade rättigheter för katoliker respektive ortodoxa – i Palestina!

De mer cyniskt lagda hävdar att egentligen handlade det om Englands strävan att hålla det sönderfallande ottomanska imperiet vid liv, eftersom det säkrade deras fria passage mot Indien och Afghanistan.

Den ryske tsaren Nikolai I hade räknat med att de europeiska stormakterna, i synnerhet Österrike, skulle förhålla sig åtminstone neutrala, som tack för hjälpen i nedslåendet av revolutionerna 1848.

Men otack är världens lön, och ett fullständigt tillbakadragande av de ryska trupperna krävdes.

Nikolai gav vika, men nu struntade England och Frankrike i alla tjusigt formulerade förevändningar.

En stor militär styrka landsattes på Krimhalvön. Förutom England och Frankrike bestod styrkan givetvis av turkiska trupper, och något mer överraskande av en kontingent från Kungariket Sardinien.

De hade egentligen ingenting med den aktuella konflikten att göra, men hoppades genom sitt deltagande på stöd för expansionen i norra Italien, som ju skulle leda till Italiens enande.

Dessutom ingick i miljonstyrkan tyskar, schweizare (?!), och polacker, alltid lika pigga på att slåss för någon stormakt i hopp om framtida stöd – som undantagslöst uteblir.

På den ryska sidan fanns det frivilliga från de alltid lika trogna slaviska bundsförvanterna Bulgarien, Serbien och Montenegro, och dessutom Grekland, som tack för hjälpen i självständighetskampen.

Kriget på Krim utmärktes från första början av en exempellös militär inkompetens från båda sidor.

Epidemier av kolera och skörbjugg decimerade soldaternas led. Långt mer än hälften av den halv miljon döda som kriget skördade föll offer för sjukdomar.

Efter nästan ett års belägring föll Sevastopol, ryssarna drog sig tillbaka, och kriget var över. Väst hade vunnit, men utan att kunna dra någon fördel av sin seger. Krim utrymdes, och ett fredsfördrag undertecknades.

Samtidigt påvisade kriget med all skrämmande tydlighet Rysslands tekniska efterblivenhet. De ryska gevären hade fyra till fem gånger kortare räckvidd, och förnödenheter transporterades med oxkärror, medan fienden använde sig av järnvägar.

Kostnaderna för Krimkriget var också det främsta skälet till att Ryssland sålde Alaska till USA 1867 för det facila priset av drygt sju miljoner dollar.

Krimkriget kallas för det första moderna kriget. I klartext betyder det ett stillastående massmördande med hjälp av högteknologiska vapen. Skyttegravar och indirekt artillerield användes i stor skala.

Undervattensminor fick stor betydelse för sjökrigföringen.

Det är också under Krimkriget som den moderna fältsjukvården utvecklas. Florence Nightingale gör sig ett namn, och blir till ett begrepp.

Kriget flyttar nu också in i offentligheten. Gustave Doré ritar en serie med titeln ”Ryssarna”, kriget dokumenteras fotografiskt, Roger Fenton tar mer än 360 bilder, telegrafen kommer till användning, vilket gör att tidningskorrespondenterna kan rapportera i realtid.

Sanningen blir inte bara krigets första offer, den kan nu offras med en gång från första början.

Med hatkärlek till England

 

Den 7 september 1940 inledde tyskarna bombningar av engelska städer. Slaget om Storbritannien kom att kallas med ett märkligt uttryck för The Blitz. Många har skrivit om den. En av dem är författaren Elias Canetti.

Party under blitzen
Elias Canetti
Övers: Per Holmer
Forum

Elias Canetti var en fascinerande person med ett spännande livsöde: jude född 1905 i Bulgarien, brittisk medborgare stor del av sitt liv, skrev på tyska, dog 1994 i Zûrich, anses tillhöra den österrikiska litteraturtraditionen. När han får Nobelpriset 1981 är han ganska okänd för den breda läsande allmänheten, något som i Sverige möjligen kan förklaras med att så lite av hans produktion var översatt, framför allt hans magnum opus, det egensinniga verket "Massa och makt" (Forum 1985). Efter hans Nobelpris har man rått bot på den situationen, och 2005 kom som pricken över i:et hans postuma bok "Party under blitzen".

Tyvärr är den ingen fullträff. Boken är sammanställd av stenografiska manuskript, anteckningar, utkast och delar av dagböcker. Man har grävt djupt i dödsboet och skrapat ihop vad som fanns kvar. Det kan säkert ha sitt värde för den akademiska forskningen, för en läsande lekman framstår det som litteraturvetenskaplig nekrofili.

Titeln är dessutom missvisande. Boken omspänner tiden från 1937 när Canetti kommer som flykting till England fram till postthatchereran. Järnlady får för övrigt utstå en skoningslös kritik, hennes regim innebär för Canetti slutet på det England som skapades under 1600-talet, något han anser beklagligt.

"Party under blitzen" består av en serie porträtt, mestadels av författare, intellektuella, politiker och vetenskapsmän, och Canettis hade en osannolikt bred bekantskapskrets. Här skymtar Bertrand Russell, Enoch Powell, Oskar Kokoschka, Iris Murdoch, T. S. Eliot, den sistnämnde ett riktigt hatobjekt.

Meningen är att de tillsammans ska ge en bild av England och engelsmännen. Det går inte att ta fel på Canettis hatkärlek till landet. Han förundras över högmodet och tidsfixeringen, han beundrar deras intellektuella kapacitet, och den engelska parlamentarismen och demokratin. Här finns några finstämda personteckningar, skarpsinniga iakttagelser om det engelska partyts sociala mekanismer, en och annan belysande humoristisk anekdot.

Det är naturligtvis utomordentligt välskrivet. Men det hela är alltför ostrukturerat och kaotiskt, fullt av upprepningar och motsägelser för att vara riktigt intressant. Canetti är ständigt närvarande men också alltid en betraktare, han vill hela tiden vara både inne och ute. Någonstans på vägen förlorar han sin distans och förvandlas till en cynisk voyeur.

Hans porträtt blir till ett slags höglitterärt "Hänt i veckan" som handlar om att markera bekantskap med det intellektuella livets kändisar, vilket ofta sker dessutom i en ton av lätt överseende överlägsenhet. I värsta fall blir det till långsinta nidporträtt, så präglade av illvilja och elakhet att de sjunker till en mycket låg nivå. Att de därtill handlar om personer som författaren har haft ett långvarigt förhållande med sänker dem ytterligare.

Författare är också människor av kött och blod, och om ni inte visste det innan så kan de vara både småsinta och långsinta, vilket inte alltid skapar stor litteratur

Är alla som tiger och accepterar ondskan skyldiga?

 

Med anledning av att några IS-kvinnor kommer till Sverige idag:

Rättegången från 1959 mot en nazist har mycket att lära oss om rättsprinciper, skuld och ansvar

En bekant kulturredaktör, som numera är pensionerad, kom förbi med ett gammal nummer av Bonniers Litterära Magasin (BLM), salig i åminnelse, från 1959. Han hade hittat en artikel av Jörn Donner som han trodde kunde intressera mig. Vilket det mycket riktigt gjorde.

Ni som händelsevis undrar vad pensionerade kulturredaktörer sysslar med under dagarna har därmed fått frågan besvarad.

Donners artikel i BLM, nr 5/1959, maj-juni, handlar om rättegången mot Erich Koch, en högt uppsatt nazistisk krigsförbrytare, Gauleiter för Ostpreussen och så kallad rikskommissarie för det ockuperade Ukraina. Han kan ha varit ansvarig för så många som fyra miljoner människors död.

Han greps 1950 av engelsmännen i Tyskland, och utlämnades till Polen, där han nio år senare ställdes inför rätta för sina brott.

Den då unge Jörn Donner bevittna delar av rättegången på plats i Warszawa. Hans reportage är inte bara en skildring av rättegången, utan lika mycket en filosofisk betraktelse kring frågor om skuld och ansvar, om ondskans karaktär, och hur den bäst kan bekämpas och förebyggas.

 Två frågor i Donners text har en brännande aktualitet än idag.

Dels konstaterar han att nazismens brott är ingenting typiskt för tyskar.

"Grymheten och intoleransen kan ha sina nationella karakteristika, men erfarenheterna borde lära oss att de flesta européer under vissa betingelser är kapabla till samma våldsdåd som nazisterna utförde i Polen."

Alltså är det självklart att motarbeta dessa "betingelser", och Donner sammanfattar:

"Uppgiften under dessa omständigheter blir inte bara att döma brottet och straffa dess upphovsmän, utan i ännu högre grad att skapa sociala betingelser som hejdar brottet innan det är gjort."

Kan tyckas självklart, men att döma av hur dagens politik ser ut, i Sverige, Europa, andra delar av världen, gör man precis tvärtom. Inkomstklyftorna skenar iväg, de sociala skyddssystemen urholkas, konflikten mellan stad och land växer.

I en växande ekonomi, med högkonjunktur och mycket hög sysselsättningsgrad fattas det pengar till det mesta inom välfärden, och nedläggningshoten står som spön i backen. Vart tar pengarna vägen?

Och då står han där (det är nästan alltid en han), numera välskräddad, och viskar: Det är invandraren, det är juden, muslimen...

Den andra aspekten är juridisk och moralisk, i det här faller två sidor av samma mynt.

Rättegången mot Koch är minutiöst förberedd, det har tagit fem år att samla in all dokumentation och alla tillgängliga vittnesbörd. Många vittnen, de flesta, är döda - genom Kochs försorg.

Koch försvaras av två av Polens främsta jurister. Stor hänsyn tas till hans hälsotillstånd, han har ständig läkartillsyn, den dagliga tiden för rättegången inskränks till fem timmar, med många pauser.

Den omänsklige bödeln behandlas högst humanitärt, den avskyvärde förbrytaren döms i enlighet med rättvisans principer.

Så ska det naturligtvis vara, men så är det inte. Man skickar in kavalleriet, som kallblodigt avrättar en skurk - gärna i direktsändning. Det är ingenting annat än statsterrorism.

Människor fängslas under lång tid utan rättegång, andra stämplas som terrorister och utvisas utan möjlighet till försvar. Andra åter släpps inte in i landet där de är medborgare. Ibland drabbar det till och med småbarn!

Det är illa när man ersätter rättsstaten med arvsynden.

Frågan om skuld och ansvar ställs på sin spets. Koch själv visste förstås ingenting om någonting, även om han i sin slutplädering erkände en "historisk" men inte personlig skuld. (Han dömdes till döden, men det omvandlades till en livstidsdom.)

Att det finns skuld och ansvar att utkräva av dem som stod över Koch i hierarkin är helt uppenbart. Men gäller det åt andra hållet också? Hur långt ner sträcker det sig? Till enskilda soldater? Vakter? Lokförare som körde tågen till Treblinka? Lägre statstjänstemän?

Jörn Donner ställer frågan: "Hur långt bakåt måste man gå för att finna de ansvariga för Tysklands öde, för Hitlers masshypnos och seger? Är alla, som stillatigande accepterat Hitler på samma sätt skyldiga?"

Det är vanskligt att uttala sig om juridisk skuld, den får i varje enskilt fall ett oberoende rättsväsen avgöra.

Men ansvar har alla. Alltid. Även vi.

Tidigare publicerad i Allehanda.se

Koestler dålig som krycka

Idag är det Arthur Koestlers födelsedag. Han har fortfarande en supporterskara, också i Sverige, och en av beundrarna har 2007 skrivit en bok om sin idol. Dagen till ära en repris av recensionen:

Den lärda essän har fått lite av en renässans. Man skriver fritt och kunnigt, gärna spirituellt, och undersöker, och utvecklar, ett ämne, inte sällan kontroversiellt. I sina bästa stunder ett intellektuellt äventyr som öppnar nya perspektiv och ger nya infallsvinklar, som sämst ett snobbigt lärdomsposerande.

Problemet med David Anderssons bok om Arthur Koestler, ”Timmarna vid fönstret” (Atlantis), som han själv kallar för en essä, är att han istället för att vara lärd essäist är en enkelspårig propagandist.

Tillvägagångssättet är beprövat: en genomgång av ett författarskap, eller ett historiskt fenomen tjänar som argument i en aktuell politisk debatt. Anderssons huvudfiende är utilitarismen, och inte minst Torbjörn Tännsjö, som demoniseras och tillskrivs en milt uttryckt överdriven betydelse, när han beskrivs som en av Sveriges mest kända filosofer och att hans idéer har en stor genomslagskraft.

Runt hörnet hotar Gulag, och Andersson skriver gillande hur det enligt Koestler var uppfattningen att ändamålet helgar medlen som bar skulden till stalinismens terror.

Vilket är något förvånande med tanke på att Koestlers författarskap anses fast rotad i den historiska verkligheten, och att Anderssons hjälte gör sig skyldig till just den reduktionism som är en annan av hans måltavlor.

Samtidigt som Andersson vill påvisa en kontinuitet i Koestlers livsverk utesluter han stora delar av det ur sitt resonemang. Kan det bero på att det är bisarra skrifter om parapsykologi, slumpens rötter eller Israels trettonde stam. Dessutom behandlas Koestlers sionistiska engagemang ytterst perifert eftersom det riskerar att rubba bilden av den självständige tänkaren höjd över alla grupplojaliteter.

Dessutom skjuter Andersson mygg med en haubits när han drar ut i ett korståg mot behaviorism, determinism, utvecklingsoptimism, klyftan mellan de två kulturerna, som alla är ingredienser i den hotande totalitarismen. Den diskussionen förs helt utan sammanhang och på en låg nivå.

En rabiat antikommunism går igen genom hela boken. Inte oväntat bagatelliserar Andersson Koestlers engagemang i den CIA-finansierade Kongressen för Kulturens Frihet.

Arthur Koestlers stora betydelse låg i att han som ingen annan förmådde visa de psykologiska mekanismerna bakom Moskvaprocesserna absurda anklagelser och bekännelser. Där ligger säkerligen en viktig nyckel till förståelsen av ett av 1900-talets viktigaste fenomen.

Hans övriga författarskap är begravt i tystnad och bör så förbli. Det är mossigt och överspelat, och fungerar dåligt som krycka åt Anderssons konservativa haltande.

Han var ingen sjukvårdare

 

Idag är det 44 år sedan som ordföranden i den tyska arbetsgivarorganisationen Hanns Martin Schleyer kidnappades av Rote Arme Fraktion, mer känd som Baader-Meinhofligan.

Schleyer hade under kriget tjänstgjort i SS, något han förstås förnekade. Men som den gamle rabulisten Anderz Harning sa en gång: "Med 40 tusen SS-män och fyra miljoner sjukvårdare, är det inte undra på att Tyskland förlorade kriget".

Anderz själv visste en hel del om saken, hans egna föräldrar var nassar under kriget, och efter Stalingrad togs Hitlerporträttet ner och ersattes av Karl XII. Han har skrivit två fantastiska böcker om det, "Asfåglarna" och "Stålbadet".

Hans kära föräldrar stämde honom för ärekränkning, men faktiskt förlorade.

Tillbaka till den olycksalige Schleyer. Bara för att han var gammal nasse var det förstås inte rätt att kidnappa och senare döda honom. Men Baader-Meinhof hade i alla fall en poäng i att Tyskland var långt ifrån denazifierat. Och tyskarna var ingalunda ensamma om det.

Dagens nynazism kommer inte från ingenstans, den har funnits där hela tiden. Nu vågar den sticka fram sitt fula tryne.

Ekonomins falska profeter

 

Med anledning av förslaget att sänka spritpriserna i södra Sverige, och höja dem i Norrland, lanserat av professorn i nationalekonomi Jerker Holm.

"Och om du åker dit, kommer du att hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar. Det är det som återstår, alla andra har stuckit.” profeterar ekonomidoktorn och managmentgurun Kjell A. Nordström. Den bästa kommentaren till hans så spektakulära – och spekulativa – profetia om landsbygdens undergång fälldes av min vän Per Kjellqvist: ” De värsta knäppgökarna har lämnat landsbygden och återfinnes i tätorterna framför allt i form av ekonomer.”

Mitt i prick. Problemet är bara att vår tids gurun och profeter ofta är just nationalekonomer. Med ett obegränsat starkt självförtroende och på det mest löjeväckande pretentiösa sätt strör de omkring sig dimmiga begrepp och kategoriska påståenden som utmynnar i häpnadsväckande trivialiteter kamouflerade till förment vetenskapliga sanningar.

Hur många gånger på sistone har jag inte hört en nationalekonom med allvarlig stämma förkunna att Donald Trumps valseger skapar osäkerhet som kan leda till att börsen går ner. Men det kan också leda till att den går upp!

Om nationalekonomen dessutom råkar vara konsult tingar denna djupsinnighet åtskilliga tusenlappar.

Marknaden har alltid rätt konstateras det, för att i samma andetag citera Thatcher att samhället inte finns.

I helsike, säger jag, marknaden ”har” ingenting, samhället finns visst.

Här blir nationalekonomins ideologiska slagsida alldeles uppenbar.

För även om de låtsas att nationalekonomin är en exakt naturvetenskap är den ingenting annat än 90 procent ideologi och tio procent astrologi.

Redan på 30-talet försökte sig den unge Gunnar Myrdal på att rensa bort allt ideologiskt bråte (borgerligt enligt honom) ur nationalekonomin, men fick snart ge upp – det blev ingenting kvar.

Han hade bara missat astrologin.

Efter den senaste finanskrisen kom det fram att de tjusiga och ack så komplicerade matematiska modeller som hade använts i analyserna av ekonomin hade man missat en liten detalj. Pengarna.

Inte undrat på att man ingenting förstod och missade totalt vad som komma skulle.

Det finns en anekdot om J.K. Galbraith, ekonomisk rådgivare åt bland annat president Kennedy. På en middag får han Österrikes förbundskansler Bruno Kreisky som bordsgranne. Kreisky frågar: professorn, hur förklarar ni Österrikes ekonomiska framgångar efter kriget? Det är mycket enkelt, svarar Galbraith, alla ekonomer lämnade landet före kriget.

De flesta ekonomer saknar dessvärre hans självinsikt.

Ekonomi är alldeles för allvarligt för att lämnas åt ekonomer.

Det är ingen exakt vetenskap som styrs av orubbliga naturlagar. Det handlar om samhället (och som sagt, jo, det finns) och de människor som lever och verkar här. Utvecklingen bestäms av politiska beslut. Beslut som vi själva fattar.

Oavsett vad knäppgökar till ekonomer påstår.

Demokratin måste ständigt försvaras - "Vi kan gå miste om jämlikheten genom politiska beslut"

 

Om det låter för bra för att vara sant är det allt som oftast för att det inte är sant.

Det finns en berättelse om det svenska folkhemmet byggt av forna dagars socialdemokrater – tänk Per Albin Hansson! – som givetvis skiljer sig avsevärt från dagens sossar, dessa korrumperade fackpampar och klassförrädare.

De goda (och döda) socialdemokraterna fortsatte en stolt svensk tradition av samförstånd mellan fria bönder som samlades vid tinget och löste de gemensamma problem i en förståndig och (nästan) demokratisk anda.

Knätofs, lagom och Carl Larsson. Från Axel Oxenstierna, frihetstiden, Geijers odalbonde till, tja, åtminstone Tage Erlander.

Så skapades den svenska modellen, med jämlikhet, välstånd och trygghet, garanterad av (den gamla, goda) socialdemokratins långa regeringsinnehav.

Sedan gick det snett någonstans – socialdemokraterna blev varken gamla eller goda? – vilket en del tycker faktiskt är alldeles förträffligt, medan andra tror (eller i varje fall låtsas tro) att man kan återvända till forna tiders idyll.

Hur? Det är enkelt: mer varpa, mindre invandring.

Det är en upplyftande historieskrivning, präglad av idel urgamla dygder som överförs över århundraden från generation till generation. Kontinuitet, förnuft, samförstånd, fria bönder i samverkan, vilken skriande kontrast till en förblindad, våldsam och diktatorisk omvärld!

Verkligen något att vara stolt över.

Men det finns ett litet problem.  Det är hittepå från början till slut. En tillrättalagd, förskönande romantisk bild som inte stämmer alls, och som bygger på tvivelaktiga källor av undermåligt värde.

 Men som har upprepats så länge, så många gånger, att det har blivit till en etablerad (och välkommen) sanning.

I en längre essä nyligen (29 maj 2019) i den ansedda historiska tidskriften ”Past and Present” gör ekonomihistorikern från Lunds universitet Erik Bengtsson upp med den falska (själv)bilden.

Sverige tillhörde länge Europas marodörer när det gäller demokrati. Enbart en liten del av befolkningen hade rösträtt, och det var givetvis bara män. Den kommunala rösträtten var graderad efter förmögenhet(!), vilket gjorde det möjligt för lokala diktatorer – det kunde vara en storbonde, en patron, en fabrikör – att helt självsvåldigt styra politiken på hemmaplan.

Ojämlikheten i Sverige ökade mellan 1750 och början av 1900-talet. Antalet jordlösa på landsbygden växte kraftigt. De tio rikaste procenten 1910 i Sverige ägde 88 procent av de privata förmögenheterna – jämför med 81 procent i … USA!

Den övervägande delen av det fåtal bönder som hade en maktställning hyste djupt konservativa åsikter. Nästan hela folket stod utan politiskt inflytande, och därför kunde majoriteten, jordlösa, småbrukare, lägre medelklass, småborgare och arbetarklassen enas mot den lilla eliten i kampen för allmän rösträtt.

Kraften som formade och kanaliserade den kampen var frikyrkorna och nykterhetsrörelsen, och i förlängningen arbetarrörelsen.

 ”Det är väldigt enkelt: Om man har en mäktig aktör som vill ha en jämlik modell, så får man en jämlik modell.” skriver Erik Bengtsson.

SÅ skapades demokratin och jämlikheten i Sverige – i strid med den historiska traditionen.

Ett sekel senare är Sverige omsprunget i jämlikhetsligan av hela Norden, och länder som Belgien, Österrike och Slovenien.

Eller så här: folkhemmet med dess välstånd, jämlikhet och trygghet skapades av social mobilisering och progressiva politiska beslut. På samma sätt har det som en gång i tiden kallades för den svenska modellen urholkats – delvis till oigenkännlighet – av individualistisk passivitet och reaktionära politiska beslut.

– Om vi kan förstå hur ett land blir jämlikt och vilka faktorer som är viktiga, så har det också relevans för dagens debatt. Om man kan visa att det inte finns någon kontinuitet i svensk historia, att jämlikheten inte bygger på vår kultur, då kan man visa att det är en bräcklig konstruktion som vi kan gå miste om genom politiska beslut. Den svenska jämlikheten riskerar annars att ses som något evigt och överhistoriskt, och då har politiker en ursäkt till att inte skydda den, säger Erik Bengtsson.