Sosua - i Förintelsens skugga

 

Den som turistar i Dominikanska republiken har stora möjligheter till många rika kulturhistoriska upplevelser.

I huvudstaden Santo Domingo finns världsarvet Ciudad Colonial, de gamla kvarteren, med spännande och skiftande exempel på kolonialarkitektur. Här finns den äldsta katedralen i Amerika, byggt 1512-40 i stram gotik, helt ignorerande renässansen, med en tung anda av kärv och syndatyngd katolicism, med dunkla målningar i de flamländska mästarnas tradition, allt i en så oerhört stark kontrast till den soliga och lättsamma omgivningen.

Vicekungens residens, Alcázar de Colón – det äldsta i Amerika så klart – med sina minutiöst återskapade 1500-talsmiljöer är också värt ett besök.

Men den riktiga pärlan finns på andra sidan ön. Lilla turistorten Sosua vid Atlantkusten ligger en kvart från flygplatsen i Puerto Plata och en knapp mil från surfingparadiset Cabarete. Platsen är idag tyvärr mest känd för sexturism, men i decennieskiftet 1930/40 utspelade sig här något så ovanligt som en lycklig episod i skuggan av Förintelsens annalkande katastrof.

En parentes kan det tyckas, en marginell företeelse, i den tragedins bok som äger rum i Europas förintelseläger, men just därför unik och värd att lyftas fram.

I juli 1938 sammankallades på initiativ av USA:s president Roosevelt en konferens i den franska semesterorten Evian för att diskutera hur man kunde undsätta den allt mer utsatta judiska befolkningen i Tyskland och Österrike. 32 länder var på plats, bland annat Sverige, 33 var inbjudna från början men Italien tackade nej. Vid den tiden accepterade fortfarande nazistregimen att judar fick emigrera, under förutsättning att de överlät sina tillgångar på den tyska staten.

Under konferensen uttryckte alla länder sin starka sympati för de diskriminerade judarna och sin totala ovilja att ta emot dem.

Argumenten var att man redan hade tagit emot så många, USA och Kanada ville ”istället” inrikta sig på sina flyktingkvoter – som man inte fyllde, Holland och Belgien hänvisade till att länderna var tättbefolkade, andra var oroliga för arbetsmarknaden – 30-talskrisen gjorde sig fortfarande gällande, många trodde att en ny emigrationsvåg skulle skapa en ”rasfråga”, vissa var storsinta nog att vilja skydda sin judiska befolkning från faran för antisemitism som de nya flyktingarna kunde orsaka.

En del låter onekligen kusligt välbekant.

Konferensen blev ett praktfiasko som hånades öppet av Hitler.

Men det fanns faktiskt ett undantag i detta monumentala hyckleriets sammankomst.

Det var Dominikanska republiken. Landets bisarre och blodbesudlade diktator Rafael Trujillo erbjöd att ta emot 100 000 judiska flyktingar. Siffran var uppenbarligen tilltagen i överkant, och förmodligen mest avsedd som en markering att Trujillo menade allvar.

Det är inte helt klart vilka motiv Trujillo hade för sitt erbjudande. Troligen handlar det om flera samverkande faktorer. Han var ute efter att bättra på sitt skamfilade rykte efter massakern ett par år tidigare på invandrade haitier, och även hans framfart mot inhemsk opposition. Diktatorn var mån om att stärka sina band med USA, något som också lyckades.

Dessutom fanns det säkerligen rasistiska skäl, genom den tysk-judiska emigrationen strävade Trujillo efter att göra befolkningen i Dominikanska republiken ljusare!

Och slutligen kan han ha påverkats av de allmänna fördomarna om judiskt affärssinne.

Hur som helst, resultatet av Trujillos generösa erbjudande blev att omkring 650 judiska flyktingar kom till Sosua. Det var på den tiden en tämligen öde plats, och området som de hade tilldelats var en övergiven bananplantage.

Varje flyktingfamilj fick drygt 30 hektar mark, tio kor, en mula och en häst. Hela situationen var onekligen en stor utmaning då de judiska emigranterna bestod av välutbildad, urban medelklass, som var avgjort bättre på att citera Goethe än att mjölka kor.

Men de hade just inget val, det fanns ju ingenstans att ta vägen, så det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Så småningom kom det lilla samhället att blomstra, mest framgångsrik blev man faktiskt inom mejeribranschen.

Relationerna till lokalbefolkningen var från början goda, och fördjupades med tiden. Det förekom allt fler äktenskap över etniska gränser, vilket hade till konsekvens att en del övergav sina judiska traditioner och assimilerades helt i det nya samhället. Delvis kompenserades det av att åtskilliga ingifta dominikaner konverterade till judendomen.

En kuriositet i sammanhanget är den lilla grupp av tyska emigranter från den fortfarande ekonomiskt och politiskt instabila Förbundsrepubliken som kom till ön i början av 50-talet på jakt efter ett bättre liv. Här fann de ett litet tyskspråkigt samhälle med ett vitalt tyskt kulturliv. Och mötet mellan de två grupperna blev faktiskt oväntat hjärtligt.

Efter kriget minskade den judiska gruppen successivt. Den stora dödsstöten kom med 80-talets turistboom, då markpriserna sköt i höjden, och många valde att sälja, för att sedan dra vidare till framför allt USA, och i viss mån Israel.

Idag lever 25 judiska familjer kvar i Sosua som en integrerad del av det dominikanska samhället.

Kvar finns också den lilla synagogan i trä, och bredvid den ett litet museum, där man kan beskåda en bildkavalkad över det judiska livet i Sosua.

Där kan man också läsa följande inskription: ”Sosua, ett samhälle fött i smärta och framväxt i kärlek, måste i slutändan representera livets ultimata triumf.”

All exklusive på Kap Verde

 

Idag är det Kap Verdes nationaldag. Dagen till ära några semesterminnen från denna fina ö som vi besökte 2012:

Två veckor chartersemester. Välbehövlig vila, och så förkortar vi vintern, den kan vara i längsta laget på våra breddgrader. Eftersom frun inte ville åka till Kanarieöarna, och ingen av oss var särskilt sugen på Thailand, blev det den tämligen okända destinationen Kap Verde.


Det är en ögrupp utanför Västafrikas kust, som fram till självständigheten 1975 var en portugisisk koloni, det tar nio timmar att flyga dit, med mellanlandning på Kanarieöarna. Kap Verde är ett fattigt land, med nästan inga naturresurser, och satsar numera mycket på turism. Om det gynnar kapverdianerna återstår att se, men det är definitivt bra för turisterna. Här finns det mesta av charterturismens fördelar, samtidigt som det fortfarande inte är lika överexploaterat som andra mer inarbetade semestermål.

Det bor fler kapverdianer utanför Kap Verde än på öarna, den största diasporan finns i USA, det finns även många i Brasilien och Portugal. Det man har på öarna är fantastisk musik, med en egen variant av det portugisiska fado – jag säger bara Cesária Évora! – vänliga människor, avspänd stämning, och otroligt fina, vidsträckta stränder. Vindarna från Sahara gör Kap Verde till ett paradis för surfare.

Dessutom finns här god och prisvärd mat, mest fisk och skaldjur.

De flesta turister, oavsett nationalitet, har ”all inclusive”. Det innebär helpension på hotellet, och fria drinkar i baren. Det har blivit en mycket vanlig semesterform, samtidigt som den är starkt kritiserad. Man pekar på att intäkterna då stannar hos de utländska reseoperatörerna utan att komma landet till godo, det hindrar turisterna från att lära känna det land som de besöker, och dessutom medför det extra hård belastning på miljön.

Vi är ett litet gäng som inte har all inclusive, och vi uppfattar oss nästan lite exklusiva, som särskilt utvalda, vi som inte springer i flock, utan med öppet sinne utforskar omvärlden. Vi uttalar oss gärna nedlåtande om stackarna som är kvar på hotellet, som aldrig får se någonting eller uppleva något äkta lokalt, och som äter samma trista buffé varje dag.

Vi blir ganska frustrerade när vi talar med ett ”all inclusive-par” som berättar att maten under veckan har varit fantastiskt bra, med massor av lokala specialiteter.

Och varje kväll på väg till eller från någon ny restaurang där vi har ätit middag kan vi se hur all inclusive-människorna roar sig på hotellet med dans, olika shower, karokoe och diverse tävlingar. Visst kan det se ut som något hämtat ur ”Sällskapsresan”, men det går inte att komma ifrån att de ser ut att ha jätteroligt.

Då slås jag av insikten att det egentligen är ganska enkelt. Människor har ett behov av gemenskap, att vara i grupp, och göra saker tillsammans. Vi sägs leva i individualismens tidsålder, och då blir det behovet förmodligen ännu mera accentuerat. Och jag med min nedlåtande attityd är egentligen bara ett offer för det som jag kritiserar.

Kritiken mot all inclusive är säkert berättigat. Men det är samtidigt uppenbart att människor behöver ha gemenskap, och att de söker mötesplatser.

Det är en värdig uppgift för arbetarrörelsen: att skapa sådana platser, och fylla dem med ett bra kollektivt innehåll.

Barbariet i Kielce

 

Det förflutnas barbari ligger ibland närmare i tiden än vad vi vill tro. För 75 år sedan, den 4 juli 1946, äger en pogrom rum i den polska staden Kielce, orsakad av en anklagelse om ritualmord.

Det börjar mycket banalt. Den nioårige Henryk Blaszczyk tar en tur ut till sina föräldrars bekanta en bit utanför staden utan att tala om det för någon. Han är borta i två dagar. På kvällen tar den orolige fadern kontakt med polisen. Pojken hittas inte, och hans försvinnande blir allmänt känt. På kvällen den 3 dyker Henryk upp hemma, och skräckslagen av all uppståndelse hittar han på en historia om en obekant man som har hållit honom fången i en källare. En granne frågar pojken om de som fängslade honom inte var zigenare eller judar, varpå han svarar att de – plötsligt har de blivit flera – definitivt inte talade polska, utan tror nog att det var ”judiska”.

På väg till polisförhör dagen därpå suggereras pojken att peka ut stället där han hölls fången, huset vid Plantygatan 7 där det bodde ett antal judar och som inrymde judiska organisationer. (I Kielce fanns före kriget 25 tusen judar, av vilka endast 500 överlevde oh bara ett fåtal återvände till hemstaden.) Huset har visserligen ingen källare men nu rullar händelserna igång med en egen dynamik.

Det samlas en allt större folkmassa utanför huset, och eggas upp av ryktet om lik som finns i huset efter kristna pojkar vars blod används i judiska religiösa ritualer. När polis och militär anländer till platsen gör de gemensam sak med den uppretade folkmassan och tränger in i huset. Judar dödas, misshandlas, jagas. Oroligheterna pågår ända till kvällen då militärförstärkningar kommer från Warszawa och lyckas ta kontroll över situationen.  Minst 36 personer är döda, över 40 sårade.

Efter summariska rättegångar som sker inom loppet av en vecka döms 9 personer till döden, och straffen verkställs omedelbart. Rättsprocessens godtycklighet var helt uppenbar och väckte starka protester över hela landet. Upprördheten spädes på av kyrkans ambivalenta ställningstagande. Samtidigt växer i breda folklager övertygelsen om att pogromen var i själva verket en provokation från den kommunistiska säkerhetstjänstens sida.

Mycket kring pogromen i Kielce är utan tvekan oklart. Men det saknas bevis, det enda som finns är indicier. Först och främst har många pekat på att det var regimen som så att säga tjänade på det som hände: opinionen i Väst förlorade eventuella sympatier för polackerna, och dessutom vändes uppmärksamheten bort från den riggade folkomröstningen tidigare under året. Myndigheternas tafatta uppträdande och det faktum att både polis och militär deltog mycket aktivt i pogromen skulle ytterligare stärka provokationsteorin. Men som sagt, bevis saknas, och mycket tyder dessutom på att maktorganen blev tagna på sägen av händelseutvecklingen. Under alla omständigheter föll de antisemitiska anklagelserna om ritualmord i mycket bördig grund.

Idag finns det nästan inga judar kvar i Polen men det förekommer fortfarande en hel del antisemitism. Dessvärre inte bara bland obskyra högernationalister i den politiska undervegetationen, åtminstone ett dominerande parti tangerar ofta antisemitiska, liksom homofoba och xenofoba, uttalanden, och det ökända Radio Maria, där antisemitism förekommer frekvent, har stort inflytande.

Europaparlamentet antog för åtta år sedan en resolution som konstaterar att intolerans framkallad av homofobi, antisemitism och xenofobi växer i Polen. I rättvisans namn ska tilläggas att fler länder nämns, bland dem Holland och Portugal. Och nog finns det anledning vid mer än ett tillfälle att fråga sig hur det står till också i Sverige.

Läs också gärna min recension av  Joanna Tokarska-Bakirs omfattande genomgång av händelsen i boken Under förbannelsen i tidskriften Dixikon

Han skildrar ett annat USA

 

En ny bok av Willy Vlautin har kommit i svensk översättning, "Mörkret som faller". Den har jag inte hunnit läsa, och bjuder stället på en text om Vlautins tidigare författarskap.

Hört talas om Willy Vlautin? Tänkte väl det. Vlautin är en amerikansk författare utgiven på lilla Bakhåll förlag som har mycket ambitiös utgivning och knappt några resurser till marknadsföring.

 Att Vlautin publiceras på Bakhåll och inte på ett stort förlag som kanske också börjar på B är ingen tillfällighet. Hans hjältar är inga arkitekter bosatta på övre Manhattan som lider av existentiell ångest, inte heller unga författarförmågor från Brooklyn som upptäcker det konstnärliga skapandets innersta väsen. De är inte ens mäklare från New Jersey med potensproblem.

 Personerna i Vlautins romaner är snarare antihjältar. De befolkar det andra Amerika, fattig-USA, småstädernas avfolkningsbygder, de har hoppat av skolan, hankar sig fram på tillfälliga jobb, vet knappt vilka deras föräldrar är, de dricker öl från tidiga morgonen, med donuts som tilltugg, drygar ut dieten med snabbmat, de super för mycket, riskerar att bli utsatta för övergrepp, och saknar sjukförsäkring.

 USA har ingen arbetarlitteratur, mig veterligt är det bara Sverige som har det, men det finns en radikal tradition i det stora landet i väster av samhällsskildringar med ett nerifrånperspektiv. Vlautin som faktiskt har fått en del uppmärksamhet i hemlandet, brukar nämna John Steinbeck, Raymond Carver och William Kennedy som sina viktigaste litterära inspirationskällor.

 Själv blev jag tipsad om Vlautin av en bekant som har deckarförfattaren George Pelecanos som sin favorit.

Willy Vlautin arbetar i en realistisk tradition, som utan överdrift kan kallas hårdkokt. I debutromanen *Motellivet* (2011, Övers: Mats Zetterberg) inleder han med att en fågel kraschar in genom fönstret i rummet på det motell där bröderna Frank och Jerry Lee har sitt hem, samtidigt som den kraftigt berusade Frank kräks i en tröja som han plockar upp från golvet, medan Jerry Lee berättar om en dramatisk otursnatt, med en dödsolycka som kulmen.

 Det är brutalt och drastiskt, men inte fullt så spektakulärt som det kan låta. I Vlautins romaner händer inte så värst mycket egentligen, de är snarare vardagsskildringar, där livets triviala sidor får en energiladdning inte minst genom språket, vardagligt, rikt, med en spänstig dialog med absolut gehör.

 Detaljrikedomen är minutiös, men även om Vlautin inte besparar sina läsare något av livets mindre glamourösa sidor, dömer han aldrig sina personer, utan förmår att framställa dem i en försonande komplexitet. Det är inte utan att det rent av kan finnas ett stråk av ett romantiskt skimmer över dessa samhällets olycksbarn.

 Småaktig elakhet varvas med vanlig hygglighet, och det finns alltid en öppning med antydan om ett bättre imorgon, trots allt.

Det är en humanism som är befriande ren från sexism. Miljön är så gott som helt vit, även om i romanen *Norrut* (2012, Övers: Mats Zetterberg) konfronteras läsaren med aggressiv rasism och främlingsfientlighet.

Berättargreppen skiftar från jag-perspektiv som i *Motellivet* och *Lean on Pete* (2013, Övers: Mats Zetterberg och Martin Uggla), till en allvetande berättare som i *Norrut*.

 I den senaste romanen *De fria* (2014, Övers: Martin Uggla) kopplar Vlautin ett mer sofistikerat grepp med tre distinkta berättarröster, som vävs samman på ett skickligt sätt. De som talar är Freddie som sliter med flera olika jobb, utan att ändå få ihop ekonomin, Leroy som kommit hem skadad och traumatiserad från kriget i Irak, och Pauline som arbetar som sjuksköterska på det sjukhus där Leroy ligger i koma efter ett självmordsförsök.

 Det finns ett fjärde spår också, och det är Leroys febriga fantasier med dystopiska bilder av ett fascistiskt USA, där medborgargarden som kallar sig ”De fria” jagar och dödar alla dem som ”har märket”.

 Allt handlar om att vara fri, men ingen är det.

 *De fria* är en lysande samtidsskildring av ett underklass-USA, samtidigt som den är en illusionslös uppgörelse med fundamentala amerikanska ideologimyter.

Willy Vlautin är en Jack London för vår tid.

Med unik språkglädje och uppfinningsrikedom

 

Idag är det Wislawa Szymborskas födelsedag. Dagen till ära en recension av hennes ssista diktsamling på svenska:

Nog nu

Wislawa Szymborska

Övers: Anders Bodegård

Ellerströms

Sorgen över en bortgången författare är aldrig större än glädjen över dennes efterlämnade verk.

Sommaren 2011 åkte den åldrande Wislawa Szymborska, nästan 90 år gammal, upp till Tatrabergen för att arbeta med en diktsamling, realistiskt sett hennes sista. Den fick den symboliska titeln ”Nog nu”. Meningen var att samlingen skulle innehålla 18 dikter, det blev 13. Szymborska gick bort i februari 2012, och fick aldrig se den färdiga diktsamlingen.

Även om man kan sörja de oskrivna dikterna, är det ändå bättre att glädja sig åt de skrivna. Och det finns det all anledning att göra.

I ”Nog nu” finns alla välbekanta element i Szymborskas poesi, men nu kanske djupare och samtidigt skrivna med en lätthet som blir direkt omtumlande för läsaren. Lättheten är naturligtvis illusorisk, det krävs decennier av skrivande för att orden ska kunna sitta där som av sig själva.

Det finns en självklar koppling hos Szymborska mellan stort och smått, mellan det triviala och det upphöjda, en konkretion med en närhet till det vardagliga, som hon på ett vidunderligt sätt förmår att i en slutkläm, nästan som i förbifarten, omvandla till drabbande visdom.

Hennes poesi präglas av den hyllade författarens och den mogna människans självdistans och självironi, som i dikten ”Till min egen dikt”. Hon väjer inte heller för självrannsakan och hävdar sin rätt till skepsis och tvivel; ”Kommer inte mangrant/Samlas inte i skaror/Deltar inte massvis/Firar inte högljutt.”

Vi befinner oss långt från hyllningsdikter till Stalin.

Hon är skoningslös mot de tvärsäkra, människan är högst ambivalent och hennes hand ”..räcker gott och väl/till att skriva ’Mein Kampf’/eller ’Nalle Puhs hörna’.” Livet är komplext, för även om ”Det finns kataloger över kataloger/…/Brev med anledning av brev/Ord att förklara ord med.”, så ”.. i slutändan finns/okunskap om okunskapen/och händer som städslats att två sina händer.”

En pessimistisk accent, men den uppvägs av en härlig kärleksdikt, med glödande erotik, men också insikten om att döden är en ofrånkomlig del av livet, något som Szymborska ger uttryck för med en unik språkglädje och uppfinningsrikedom.

Anders Bodegårds översättning är som vanligt kongenial, välavvägd i sin trohet mot det polska originalet, samtidigt som det är njutbar poesi i svensk språkdräkt.

”Nog nu” är en tunn bok med korta dikter. Underbart är kort. Och det räcker länge.

Stor katastrof i litet land

Idag är det årsdagen av självständighetsförklaringen för Burundi. För övrigt också för Demokratiska republiken Kongo, vars historia är lika våldsam och dramatisk, men betydligt mera känd.

Här ändå lite om Burundi:

Litet land

Gaël Faye

Övers: Maria Björkman

Norstedts

Burundi är ett litet land i Afrika, en plats som befinner sig oftast i skuggan av sina betydligt större grannar Zaire och Tanzania, och även det lika stora Rwanda. Och trots att Burundi har varit lika plågat av inhemskt våld och utländsk inblandning som de andra länderna är det sällan det uppmärksammas i världens medier. Därför har flera vågor av folkmord och etnisk rensning kunnat passera mer eller mindre obemärkt.

Elvaårige Gabriel i Gaël Fayes roman ”Litet land” har en europeisk pappa och hans mamma är tutsi. Hon är flykting från Rwanda, och har större delen av sin familj kvar där. Efter det ökända folkmordet på tutsier 1994 åker hon tillbaka för att leta efter sina släktingar, men det enda hon finner är död och förödelse.

Samtidigt skärps de etniska konflikterna i Burundi. Genom Gabriels barnperspektiv förmedlas våldets bisarra karaktär i all sin irrationella obegriplighet. I Burundi ger tutsier igen mot hutuer för vad deras stamfränder ställde till med i Rwanda. Zairer får sig en omgång också, de är ju ”egentligen” som hutuer. Och alla hatar de vita.

Grannar, medarbetare, gamla vänner ger sig på varandra. Och som Gabriel säger: ”Krig var kanske just det, att ingenting förstå.”

Han själv ställs inför krav att välja sida. Men in i det sista vägrar han att delta i vansinnet.

Det naiva och oförfalskade i Gabriels blick förmedlar en djup humanism, samtidigt som det gör det möjligt att förstå människor när de är som sämst.

Fin liten bok.

Minns krigets vanvett

 

Den 1 juli är årsdagen av inledningen av offensiven vid Somme 1916. En nödvändig påminnelse om krigets fasor.

I slutet av 1915 hade kriget på västfronten kört fast fullständigt. En 50 mil lång frontlinje av skyttegravar, kulsprutenästen och artilleriställningar, sträckte sig från schweiziska gränsen till Flanderns kust, som ett väldigt ärr i Västeuropas sargade kropp. I skyttegravarna fanns under de mest vidriga förhållanden sammanlagt sju miljoner soldater, en truppkoncentration som aldrig har överträffats.

Den tekniska utvecklingen av kulsprutor och kanoner hade skapat en förödande eldkraft, även om träffsäkerheten inte alltid var den bästa, flyg och stridsvagnar användes visserligen, men i liten utsträckning och utan samordning med infanteriet. Det gjorde krigföringen statisk och varje försök till anfall resulterade i veritabla massakrer.

I den situationen kom den nytillträdde tyske generalstabschefen Erich von Falkenhayn med en plan hur man kunde bryta dödläget. Man skulle inta ett område, locka fransmännen att försöka återta det, där skulle de drabbas av så stora förluster att de tappade viljan och förmågan att fortsätta kriget och tvingades dra sig ur – så att Tyskland kunde koncentrera sina krigsansträngningar till östfronten.

En plan genial i all sin enkelhet och cynism – dessutom kryddad med en rejäl dos bristande verklighetskontakt då Falkenhayn kalkylerade med små egna förluster.

Stöten skulle sättas in vid staden Verdun, och valet av plats var ingen tillfällighet, Verdun ansågs som ointagligt och var en stark symbol för fransk motståndsvilja.

Anfallet inleddes den 21 februari med en nio timmar lång artilleribeskjutning, den längsta och kraftigaste dittills i krigshistorien, det första skottet avlossades från en 380 millimeters Kruppkanon som träffade katedralen i Verdun drygt 20 kilometer bort (en del källor uppger 32 km)! Till en början hade de tyska trupperna framgångar och kunde rycka fram, men fransmännen bjöd ett förbittrat motstånd, och när förstärkningar anlände pressades tyskarna tillbaka.

Striderna pågick ända in i december utan att något avgörande kunde uppnås. Falkenhayn fick rätt om de franska förlusterna, de var förvisso fruktansvärda, på drygt 370 000 döda, saknade och sårade, men hans kalkyler att det skulle få fransmännen att dra sig ur kriget kom totalt på skam. Snarare stärkte slaget vid Verdun stridsviljan, slaget upphöjdes till en symbol, och befälhavaren general Pétain utropades till den store segraren, och fick status som nationalikon, tills han störtade sig själv från piedestalen genom sitt samarbete med de nazistiska ockupanterna drygt 20 år senare.

Von Falkenhayn fick fel också i sin förhoppning om små egna förluster. De blev nästan lika stora som fransmännens. På fältet utanför Verdun finns ett ossuarium, ett benhus, med skelettrester från 130 000 oidentifierade soldater. Området har aldrig röjts och än idag ligger där kvar mängder med minor och blindgångare.

Skulle man mot förmodan ändå vilja ta en promenad där rekommenderas gummistövlar för att undvika risken att bli smittad av likstelsbakterier från de tusentals döda som ligger där lager på lager.

Det var vanvett. Och vansinnet blev än tydligare under sommaren samma år den 1 juli när Sommeoffensiven inleddes. Första dagen förlorade britterna 20 000 man som stupade, ytterligare 40 000 sårades, för att inta några hundra meter mark, som återtogs av fienden dagen därpå. Totalt förlorade båda sidorna omkring en miljon man vid Somme, ett av världshistoriens i särklass blodigaste slag.

Naturligtvis väckte kriget harm och protester. I Zürich i det neutrala Schweiz samlades en stor skara politiska aktivister och konstnärer som på olika sätt gav uttryck för sin avsky mot den meningslösa slakten i kampen för nationell ära och marknadsandelar.

Ett mycket speciellt ställe i Zürich var Cabaret Voltaire. Det grundades av författaren och poeten Hugo Ball och hans fru Emmy Hennings. Övriga medgrundare var Tristan Tzara, Marcel Janco och Jean Arp, som alla kom att spela en betydelsefull roll inom den dadaism som snart skulle se dagens ljus.

I det Zürich som var en tummelplats för manifestationer mot krig, chauvinism och gammalmodiga estetiska ideal, i en anda att vilja göra upp med allt det etablerade, föddes Cabaret Voltaire, ”en lekplats för galna känslor”.

Cabaret Voltaire var en samlingspunkt för olika konstnärliga inriktningar. Det kunde förekomma bullrig musik, samtidig uppläsning av olika dikter, bisarra danser, groteska masker, fantasifulla kostymer, och allt kunde pågå samtidigt som ett enda kaotiskt skådespel.

Det var här som någon gång i februari, bara kort tid innan helvetet vid Verdun brakade loss, som Tristan Tzara offentliggjorde det dadaistiska manifestet.

Tzara hette egentligen Samy Rosenstock, och var född i en judisk familj i Rumänien. Sitt nya namn la han sig till under studentåren i Bukarest, förnamnet refererar givetvis till hjälten i den gamla keltiska sagan om Tristan och Isolde, efternamnet Tzara lär betyda jord eller land på rumänska, men det kan också vara en anspelning på tsar. Med dadaister vet man aldrig.

Det gäller också namnet dada, dadaismen föddes som en konstnärlig protest mot den meningslösa masslakten i skyttegravarna, som man dessutom menade att konsten var medskyldig till, ja rent av en del av. Dadaismen var en form av anti-konst, och det är lättare att säga vad den inte var än att försöka definiera den. Redan namnet är obegripligt och dess ursprung höljt i dunkel.

Den rumänske exilförfattaren Andrei Codrescu – verksam sedan 1966 i USA – berättar i romanen ”Tzara och Lenin spelar schack” (2012) om ett kompani soldater, året är 1916, som drar genom en liten belgisk stad och bräker som lamm. Uttrycksfullt bortom konventionella uttrycksmedel. Och det är kanske det Dada handlar om.

Romanen utgår från ett fiktivt schackparti på ett bohemcafé i Zürich det ödesdigra året 1916 mellan Lenin och Tristan Tzara, mellan kommunismen och Dada, där dadaism står för ”kaos, libido, det kreativa och det absurda”, medan ”Kommunismen lade sin energi på förnuft, klass, en begriplig social taxonomi, förutsägbara strukturer och skapandet av en ny människa”.

Det kan tilläggas att politiskt var dadaismen inte homogen, (den var knappast homogen i något annat avseende heller) de flesta av dess anhängare ansåg sig stå över politiken, men många var också vänster, Tzara själv var medlem i franska kommunistpartiet och deltog som frivillig i spanska inbördeskriget.

Politik är ingen konst men all konst är politisk. Skapandet och förstörelsen går hos människosläktet hand i hand.