Krig och fred - motstånd lönar sig

 

Den 7 juni 1905 deklarerar det norska stortinget ensidigt en upplösning av unionen mellan Sverige och Norge. En stark högeropinion i Sverige piskar upp hatstämningar och hetsar för krig. Men efter förhandlingar mellan parterna upplöses unionen fredligt den 26 oktober samma år.

Ett viktigt bidrag för att stoppa ett krig gjordes av arbetarrörelsen, framför allt dess ungdomsorganisationer. Kalle Holmqvist har skrivit en liten bok i ämnet.

Fred med Norge

Kalle Holmqvist

Murbruk förlag

Alla som har läst Kommunistiska manifestet vet att proletärer har inget fosterland. Och alla som har minsta kontakt med verkligheten vet att proletärer är av en helt annan åsikt. Arbetarrörelsen har alltid bekänt sig till den internationella solidariteten, men i praktiken har det varit si och så med den saken.

Det finns ändå positiva exempel på framgångsrik internationell solidaritet som har uppnått viktiga resultat. Unionsupplösningen 1905 är ett sådant, och väl värt att studeras. Kalle Holmqvist har skrivit en liten bok i ämnet, med den uttalade ambitionen att lyfta fram arbetarrörelsens segrar, det finns mycket att vara stolt över i vår historia!

Unionen mellan Sverige och Norge hade påtvingats norrmännen i ett sista patetiskt försök att blåsa liv i svenska stormaktsambitioner. Även om Norge hade vidsträckt autonomi ville de frigöra sig från det svenska oket, vilket stötte på patrull från framför allt svensk höger. Efter en lång rad kriser blev ändå unionsupplösning 1905 ett faktum. När norrmännen förklarade att unionen inte längre fanns ledde det till krigshetspropaganda i högerpressen och vapenskrammel från militären.

I det läget mobiliserade arbetarrörelsen, framför allt ungdomsorganisationerna. Fredsmöten och demonstrationer mot kriget arrangerades över hela landet, man hotar med storstrejk och uppmanar värnpliktiga att vägra infinna sig till krigstjänst. Det skapas en mäktig opinion för Norges sak, ett anfallskrig i strid med den allmänna viljan är en omöjlighet och borgerligheten tvingas kapitulera och godta Norges självständighet.

Kalle Holmqvist redogör för händelseförloppet och tecknar en detaljerad bakgrund, kanske alltför detaljerad.

Man kan invända att situationen var speciell. Arbetare saknade rösträtt, de såg inte borgerlighetens Sverige som sitt land. Norrmännen var ett broderfolk, skulle fredsviljan vara lika stora mot andra nationaliteter?

Men Kalle Holmqvists poäng är en annan. Det går att förändra, motstånd lönar sig, och förändringen måste komma underifrån.

För Sverige i tiden?

 

Nationaldagen firas idag. Det bästa med den är att det kan bli ledigt mitt i veckan, dock inte i år. Fast annandag pingst var ännu bättre. Och på sikt var det fler lediga dagar.

Länge var Sverige ett av de få länder i Europa som saknade nationaldag. Knappast någon uppfattade det som en brist, snarare tvärtom tror jag att många såg det som ett sundhetstecken.

Sverige har inte några dramatiska händelser i sin historia att ihågkomma, inte heller några nationella trauman.

Den 6 juni var visserligen Svenska flaggans dag, som gick tillbaka på historiska bemärkelsedagar, men allvarligt talat, vem bryr sig det minsta om Gustav Vasas kröning eller 1809 års författning?

Sedan blev behovet av en nationaldag mycket påkallat, och det tål att fundera över orsaken. Identitetskris? Kollektiv osäkerhet? Ett sätt att bemöta den växande rasismen?

Nog tycker jag att det borde finnas bättre sätt.

Och det märks. Nationaldagsfirandet känns fortfarande påklistrat, konstruerat, beordrat uppifrån. Och det är väl frågan om det inte hade varit bättre att skippa hela företeelsen.

Nu är det som det är. Nationaldagen är nog ändå här för att stanna.

Bild tagen på nationaldagen i Sollefteå för ett antal år sedan. Tolkningen är fri. OBS! För er med dålig syn - det är inte köttbullar.

Hyllning till våren vid Västanåfallet – Norrdans tar publiken med på picknick

 

Norrdans avslutade säsongen med en hyllning till våren med föreställningen ”Vår Vår!”. Det finns något djupt symboliskt i gestaltningen av en årstid då allt varnar till liv efter en lång vinter, när naturen spirar och människorna öppnar sig. Blinkningen till situationen under pandemin är alldeles tydlig.

Och in i det nya som gror tog man med sig de bästa erfarenheterna från coronapandemins mörka och kalla årstid – om publiken inte kan komma till Norrdans, får Norrdans komma till publiken. ”Vår Vår!” har spelats ute i det fria, utan någon egentlig scen, och i form av en picknick, komplett med fika.

Efter en slingrande turné genom Västernorrland, Jämtland och Västerbotten bjöd man på en grand final vid Västanåfallet. En vidunderligt vacker plats där naturen själv bjuder på en storslagen scenografi. Nackdelen var däremot att vattenfallets dån dränkte det mesta av talade ordet, för även om det handlade om dans, talades det en del – kanhända lite för mycket.

Det gavs två olika föreställningar samtidigt, en uppe och en nere.

Läs hela texten i Allehanda.se

Romaner och berättelser

 

Finns att köpa på Bokus och Adlibris, i den fysiska bokhandeln eller direkt från författaren

Det var inte bättre förr

 

Var det bättre förr? Det beror på vem man frågar. Och vad man frågar om.

Det som är bättre för den ene kan vara sämre för någon annan. Och även om vissa saker är bättre behöver inte betyda att alla är det.

Såg på Rapport vid något tillfälle två mycket spännande inslag, de kom efter varandra och bildade en komisk – eller snarare tragikomisk – enhet, vilket säkerligen inte alls var avsikten. Först berättades det om den ständigt ökade bilförsäljningen i Sverige, och en nöjd representant för någon motorbranschorganisation förklarade myndigt att ”AB Sverige” går bra och att det finns gott om pengar.

Sedan följde ett inslag om miltals av räls som riskerar att spricka och det hopplöst eftersatta underhållet av järnvägen, och här rynkades det pannor och svårmodiga chefspersoner talade sammanbitet om prioriteringar, eftersom det var tydligen ont om pengar…

På 70-talet kunde tåget från Kramfors till Sollefteå köra i 100 kilometer i timmen, idag kör det i 40. 

Jag tillåter mig att tycka att det har blivit sämre utan att för den skull bli betraktad som hopplös nostalgiker.

Ungdomar idag har det bra på många sätt, men allt är inte frid och fröjd, ett och annat var bättre förr.

Tillbaka till 70-talet, det är där man brukar hamna när man ska berätta om något som var bättre – om man inte landar i förhistorisk tid förstås. Och sanningen att säga känns 70-talet allt mer förhistoriskt.

I alla fall, jag gick ut i vuxenlivet någon gång kring 1975. Det fanns relativt gott om bostäder, miljonprogrammet hade nyligen färdigställts, och det fanns framför allt fortfarande omoderna hus med lägenheter av låg standard, kallvatten, om det fanns vatten alls, toalett i trappuppgången, om det inte vad dass på gården, dusch i källaren, eller ingen alls.

För en 20-åring gjorde det inte så mycket, snarare var det lite bohemiskt charmigt.

Ofta var det andrahandskontrakt, eller tredje-, och till och med fjärde-. Många, åtminstone i min bekantskapskrets, bodde i kollektiv, och flyttade fram och tillbaka lite hur som helst, vilket skapade en blomstrande informell bostadsmarknad.

Men framför allt var det oförskämt billigt. Jag hade efter bara några veckor hoppat av universitetsstudier och började arbeta med att köra eltruck i kulvertsystemet på Sahlgrenska sjukhuset.

Då var det mycket lätt att hitta ett arbete, inte minst fanns det gott om enkla jobb inom den offentliga sektorn. En månads provanställning – på den tiden hade cheferna tydligen lättare att se vad folk gick för – och sedan var man fast anställd.

Och inte behövde man jobba ihjäl sig heller, om ni förstår vad jag menar. Vi led mer av tristess än av stress.

Lönen låg, om jag minns rätt, runt 1700-1800 per månad efter skatt, vilket var egentligen inget vidare. Men, hyran var på en hundring – länge till och med mindre – och tillsammans med andra räkningar hade jag utgifter på omkring tio procent av min inkomst.

90 procent rätt in i fickan! Hur mycket skulle en ung människa idag behöva tjäna ihop för att uppnå samma gynnsamma ekonomiska läge?

Jag kunde resa, hänga ute, umgås med vänner, det var en bra tid, så skulle alla kunna ha det.

Jag tror inte att man kan vrida klockan tillbaka. Det är varken möjligt eller önskvärt. Men att bara döma ut tillbakablickar som nostalgi är att göra det lätt för sig. ”Vi är dvärgar som står på jättars axlar” – för att veta vart vi är på väg bör man se efter vad man står på och var man kommer ifrån.

Det okända folkmordet i Kaukasus

 

För 155 år sedan, den 2 juni 1864 (21 maj enligt den ortodoxa kalendern), förklarade den ryske tsaren Alexander II att det tjerkessiska kriget hade avslutats segerrikt. Dagen blev också startskottet för en gigantisk fördrivning av de tjerkessiska folk som bebodde nordvästra Kaukasus, där bland annat OS-staden Sotji ligger, en noga planerad operation som har kallats för 1800-talets förlaga till den moderna tidens etniska rensning och folkmord.

Rysk-tjerkessiska kriget började 1763 med att Ryssland byggde befästningar i området, men den ryska expansionen österut och erövringen av Kaukasus började långt tidigare, redan i slutet av 1500-talet.

1859 erövras Tjetjenien och Dagestan, det kriget är genialt skildrat av Leo Tolstoy i kortromanen *Hadj Murat*. Tolstoy deltar också i Tjerkessien som officer och vittnar om osedvanlig brutalitet, inte minst mot civilbefolkningen, från rysk sida.

Efter att den underlägsna motståndaren var besegrad la den ryska militären fram en plan för hur man skulle permanenta segern genom att bli kvitt de fientliga elementen i området en gång för alla – samtidigt som man gjorde det bördiga området tillgängligt för bosättare och kosacker från andra delar av Ryssland. Den tjerkessiska befolkningen skulle tvångsdeporteras i sin helhet, i första hand till Ottomanska riket, men de som så önskade kunde få bosätta sig i andra delar av Ryssland. Det var få som önskade det.

Det Ottomanska riket svarade med att uppmana till att lämna de otrognas länder, och ställde skepp till de fördrivnas förfogande. Detta utnyttjades senare skamlöst i den ryska förnekelsepropagandan.

Tsar Alexander II, känd i historien som reformator, och sedermera mördad av Narodnaja volja, godkände planen.

Uppgifterna om antalet offer för deportationerna är osäkra, och, som så ofta i sådana sammanhang, motstridiga. Officiella ryska dokument lär uppge 400 000 dödade, närmare en halv miljon deporterade, och bara 80 000 kvar.

Tjerkessiska källor uppger betydligt högre siffror, det talas om mellan en och en halv och två miljoner fördrivna och döda.

Alla är överens om att minst 90 procent av den tjerkessiska befolkningen fördrevs och dödades alternativt lämnade området.

Det tjerkessiska folkmordet är relativt okänt, och dagens Ryssland har hittills vägrat att erkänna det.

För bolsjevikerna var det självklart att fördöma tsarregimens folkmord och imperialistiska expansionspolitik och alla folks rätt till självbestämmande. De principerna är givetvis lika självklara idag.

Slaveri, rasism och västerländsk civilisation

Den 31 maj och 1 juni är det 100 år sedan av massakern i Tulsa, USA. Det var en regelrätt pogrom då 300 afroamerikaner dödades, dubbelt så många skadades, och 10 000 blev hemlösa. Den lokala polisen förhöll sig helt passiv under hela massakern. Tragedin begravdes i tystnad i flera decennier. Ingen har någonsin dömts för deltagandet i dödandet.

Varje gång som det talas om kristna värderingar och västerländsk civilisation kan jag inte låta bli att tänka på slavhandeln och slaveriet och den rasism som var dess ideologiska grundval. Det välstånd som västerlandets demokrati bygger på har i stor utsträckning sin grund i slavhandeln och utplundringen av främst Afrika.

Slaveriet var en viktig orsak till det blodigaste kriget i USA:s historia, och det är bara 150 år tillbaka i tiden – inte mer än fem generationer.

Rasismens spöke lever kvar och har rent av fått förnyade krafter de senaste åren.

Ghananska Yaa Gyasis debutroman ”Vända hem” är en myllrande skildring av slaveriets historia. 

Läsaren får följa generation efter generation av två parallella släkter från 1700-talet mitt fram till våra dagar. Tidsavstånden krymper, offren får namn och ansikten, övergreppens plågor smärtar skarpt och blodigt, förödmjukelserna ristar djupa sår i själen.

Också förövarna får mänskliga dimensioner.

Offren är inga passiva, viljelösa stackare, utan de sätter sig till motvärn, det bjuds förtvivlat motstånd i olika former, även om den ojämna kampen är på förhand dömd att förloras.

”Vända hem” är inte helt fri från feelgood-romanens enkla knep. Här finns familjehemligheter, dolda tecken som blott kan läsas av de få närmast invigda, en sentimentalitet som stundtals tangerar det melodramatiska.

Romanens styrka är en omtumlande berättarglädje, med ett stilistiskt driv som är lika mycket kraftfullt och nyanserat, och framför allt författarens obrottsliga lojalitet och oreserverade kärlek till sina karaktärer alldeles oavsett deras brister och tillkortakommanden.

Ytterligare en förtjänst är hur boken blottlägger de afrikanska samhällenas deltagande i slavhandeln.

Många byar och även lokala riken blev rika på att sälja slavar till de europiska kolonisatörerna. Inte minst britterna var mästare på att söndra och härska, och initiera stamkrig för att kunna köpa tillfångatagna krigare som slavar.

Afrikanernas förtjänster blev hur som helst tillfälliga, det dröjde inte länge förrän de ändå kom under europeisk dominans. Det gällde i lika hög grad efter att slavhandeln upphörde någon gång under 1800-talets första hälft.

Det är också en roman om kvinnornas dubbla bördor. De har en underordnad ställning i det traditionella afrikanska samhället, används ibland som bytesvaror i olika släkt- och stamallianser, och när de faller offer för slaveriets grymhet, blir den än värre genom sexuella övergrepp, som är mer regel än undantag.

Romanens handling utspelar sig i det som kallas Guldkusten, det som idag är Ghana. Här är det britterna som är the bad guys, men faktum är att det fanns många europeiska folk inblandade, även skandinaver.

Sverige hade en liten koloni här, som drevs av Svenska Afrikanska Kompaniet under ett tiotal år under 1600-talets mitt.

Mer framgångsrika var danskarna med en närvaro på Guldkusten under nästan två hundra år, då kolonin avyttrades till Storbritannien.

De avslutande kapitlen tilldrar sig i ett segregerat och rasistiskt USA, och Yaa Gyasi väver skickligt samman kampen mot rasismen i USA med befrielserörelsen i Afrika.

Så mynnar romanen ut i frågor kring identitet och förtryckets mentala mekanismer. Hur påverkas en människa i sin självuppfattning av att tvingas tillgodogöra sig sina förtryckares språk, kultur och religion?

Ghananskan Yaa Gyasi bor i USA och skriver på engelska.

Vända hem

Yaa Gyasi

Övers: Inger Johansson

Norstedts, 2017