Högern mot demokratin

Idag är det årsdagen av bondetåget och borggårdstalet.

Den 6 februari 1914 fylldes centrala Stockholm av ditresta bönder. De var fler än 30 000, många iklädda folkdräkt, och de ställde upp landskapsvis när de avtågade mot slottet. Väl framme där uttryckte bondeståndets representanter sitt stöd för konungen i den ”farlig tid” som nu ansågs stunda.

Inte minst stödde man monarkens inställning i försvarsfrågan, där han, i motsats till den liberala regeringen, krävde en kraftig upprustning.

Kungen höll ett tal på borggården, det som kom att bli känt som borggårdstalet, där han tackade den svenske odalbonden, den sanne representanten för det äkta svenska folket, för stödet, och lovade att driva försvarsfrågan vidare.

Talet var skrivet av Sven Hedin, även om samtiden tillskrev det oftast Verner von Heidenstam. Att majestätet inte tilltroddes vara kapabel till sådana mäktiga intellektuella bedrifter var redan då helt givet. Men vid förra sekelskiftet saknades det inte litterärt begåvade tokstollar på högerkanten.

Det var naturligtvis politiskt helt ohållbart att kungen så flagrant gick emot regeringen i en tung politisk fråga. I borggårdstalet talade Gustav V om ”min armé”, och insinuerade att det var i själva verket kungamakten som var försvarets rättmätiga överbefälhavare. Och rent allmänt kunde inte talet uppfattas som något annat än ett bestämt hävdande av kungens maktanspråk.

Två dagar senare, den 8 februari, anordnade Stockholms arbetarkommun tillsammans med liberalerna en motdemonstration till stöd för regeringen. Det så kallade Arbetartåget, under ledning av Hjalmar Branting, samlade nästan dubbelt så många som bondetåget, men regeringen Staafs öde var ändå förseglat, och den avgick kort därefter. Den ersattes av en konservativ ”ämbetsmannaregering” under ledning av Hjalmar Hammarskjöld, sedermera ökänd som ”Hungersköld” (och som far till Dag Hammarskjöld).

Försvarsfrågan var bara en bricka i ett politiskt maktspel. Kungen försökte till varje pris hålla tillbaka inskränkningar i monarkins inflytande, och hade där en naturlig allierad i högern, som motarbetade demokratin.

Alliansen med bönderna var inte heller någon tillfällighet. Bönderna såg sin position som samhällsklass hotad, och började, efter tysk förebild, organisera sig politiskt. I Tyskland präglades bonderörelsen av en stark antisemitism, då böndernas båda huvudfiender – industrikapitalismen och socialismen – ansågs vara judiska. En reflex av denna uppfattning fanns länge också inom den svenska bonderörelsen.

Högern, oavsett om det är moderater – nya eller gamla – eller Centerpartiet, må förtränga och förvränga historien, faktum kvarstår att demokratin vanns trots och inte tack vare dem.

Det är alltid bra att veta vem som är vän och vem som är fiende.

Han har skapat ett kulturnav i Nyland och världen – nu fyller Fredrik Högberg 50 år

Idag fyller han 50 år. Fredrik Högberg har hållit på med musik i 35 år, hans verkförteckning är lika lång som hela sträckan från Skåne till Norrbotten. Och ändå tror han att han har sin storhetstid framför sig.

- Jag saknar den jag var, men längtar efter den jag ska bli, Fredrik citerar faktiskt sig själv.

Fredrik växte upp med en ensamstående mor i skånska Svedala. Tiden på högstadiet kom att bli mycket betydelsefull för hans musikliv. Den engagerade musikläraren Elisabeth Prahl lät musiken genomsyra hela skolan. Hon satte upp musikaler, med så gott som alla elever inblandade, det bildades rockband, blandade körer repeterade och gav föreställningar. 1986 satte man upp ”Jesus Christ Superstar” med Fredrik i rollen som Judas.

 - Det var den bästa möjliga skolan att gå i, säger Fredrik Högberg, och är förtvivlad när han ser hur kulturskolor monteras ned runt om i landet.

Läs hela texten i Allehanda.se

Civilisationskritikern från Härjedalen

 

Igår var det Henning Mankells födelsedag. Fortsätter uppvaktningen med en recension till:

ROMAN
Minnet av en smutsig ängel
Henning Mankell
Leopard, 2011

Efter att ha begravt kommissarie Wallander till tonerna av det kalla krigets svanesång är Henning Mankell tillbaka i det Afrika dit han så ofta återvänder. Det börjar dock i skogarna i ett fattigt Härjedalen, Mankell är som vanligt trogen vissa platser.

Vi får följa den unga Hanna på en svindlande resa genom livet. Först går färden till Sundsvall och en plats som piga, sedan tar hon mönstring som kocka på en båt som ska skeppa timmer till Australien, för att efter en ganska händelserik båtresa hamna som ägare till en av Afrikas största bordeller i Laurenco Marques i dåvarande Portugisiska Östafrika (numera är det som alla vet Maputo, huvudstad i Mocambique).

Hanna kan omöjligen finna sig tillrätta i kolonialismens bisarra verklighet. Det är en brutal värld präglad av rasism, våld, förtryck, hat, misstro och inte minst rädsla – alla är rädda för varandra. Hon befinner sig i ett ingenmansland, som vit misstrodd av de svarta, av de vita betraktad som farlig förrädare som frotterar sig alltför nära med de svarta.

Mankells kritik av kolonialismens rasistiska samhälle är skoningslös. Men han stannar inte där. Parallellerna till det svenska klassamhället är tydliga, och romanen formar sig till en veritabel uppgörelse med en livsfientlig civilisation av girighet och hyckleri.

Det är samtidigt en roman om svåra livsval, om priset för att våga följa sin övertygelse, om att växa som människa. Det är en kvinna, förvirrad, osäker, sökande, men ändå stark, som hela tiden står i förgrunden, och boken är till stor del en kvinnoroman.

Mankell är en duktig berättare. Borta är Deckar-Wallanders kverulantiska svårmod. Istället kan det bli väl mycket långsökta existentiella grubblerier. Dessutom är symboliken alldeles för övertydlig, binnikemask som de vita i Afrika, en potentiell frälsare som heter Moses, en gammal fiskare som lystrar till namnet Columbus (!), för att avrundas mot slutet med kapten Fortuna med den ”mångkulturella” bakgrunden.

Men det är bra driv i berättelsen, Mankell vet hur man fångar läsarens intresse, romanen är en riktig bladvändare. Än en gång har Henning Mankell lyckats att i en populär form berätta en väsentlig historia.

Den radikale deckarkungen

 

Idag är det Henning Mankells födelsedag. Uppvaktar med en lagom kritisk recension.

Den orolige mannen

Henning Mankell

Leopard, 2009

År 1982 drabbades Sverige av u-båtshysteri. Alla såg periskop längs med våra kuster, nattvandrare hörde dieselmotorer, fiskare fick underliga föremål i sina nät. Allt var ändå inte enbart hjärnspöken, i Hårsfjärden hade den svenska marinen lokaliserat en u-båt, som stängdes in enligt konstens alla regler, och skulle tvingas upp. Det väckte lika mycket förvåning som löje när u-båten plötsligt var spårlöst borta.

Naturligtvis ställdes det frågor, det gissades och det spekulerades. Spionmisstankarna florerade. Palmehatet nådde nya höjder. Och inte helt oväntat hamnade fallet till slut i knät på en svensk litteraturkommissarie.

Kurt Wallander har varit borta i tio år. Henning Mankells omåttligt populära deckare om kriminalkommissarien från Ystad har sålts i över 30 miljoner exemplar och översatts till fler än 40 språk. Flera har filmatiserats. 

Böckerna är mycket välskrivna. De innehåller en bitvis skarp samhällskritik i radikal anda, men är samtidigt tillräckligt kverulantiska för att kunna tilltala läsare med olika politiska uppfattningar. Det är mycket resignerat ”vart är det här landet på väg-gnäll” i bästa det-var-bättre-förr-anda. 

För en utländsk läsare kan säkerligen också den glåmiga skånska miljön te sig synnerligen exotisk.

Nu är Wallander alltså tillbaka, och ska man tro författaren – vilket man förmodligen inte ska göra – är det för absolut sista gången. Wallander har hunnit bli 60 år, han har flyttat ut på landet, hans hälsa krånglar, han har dödsångest, han plågas av ensamhet, och upplever korta stunder av vad som hotfullt påminner om Alzheimer. Det regnar mycket hela romanen genom, och det ekar från många trista hotellrum.

Ljuspunkten i Wallanders tillvaro är dottern, som väntar barn med en man som lämpligt nog är son till ett högt uppsatt sjöbefäl, den aristokratiske von Enke, som lämpligt nog var mycket aktiv under u-båtsjakterna, och mycket engagerad i debatten som följde. 

Dessvärre är det mycket som är ”lämpligt nog” i boken, det konstruerade lyser genom, och ökar knappast trovärdigheten.

von Enke, och senare hans hustru, försvinner, och Wallander ägnar sin välbehövliga semester åt att leta efter de försvunna. Sökandet formar sig till en tillbakablick på hans eget liv, samtidigt som Sveriges efterkrigshistoria rullas upp. Det kalla kriget kastar långa skuggor, och den politiska domen är skoningslös. Svenska politiker har fört sitt folk bakom ljuset och decennier igenom slagit blå dunster om neutralitet och alliansfrihet i deras ögon, när vår utrikespolitik i själva verket helt och hållet har gått i USA:s ledband. Högerextremism, ryssfobi och Palmehat frodades inom de militära kretsarna, som inte tvekade att överlämna det allra hemligaste till amerikanerna. Den annalkande finanskrisens varningslampor börjar blinka i kulisserna, och slutet blir både blodigt och dramatiskt.

Det är en mycket politisk bok som Mankell har skrivit. Därför är det inte särskilt lyckat att hans hjälte skildras som en person som är inte bara politiskt monumentalt naiv, utan också okunnig på politikens område på ett sätt som trotsar all trovärdighet. Även om jag kan förstå att författaren ville kontrastera den lilla människan som står förvirrad och fåkunnig mot det stora etablissemanget, behövde han inte göra Wallander till en fullständig idiot.

Boken har sina poänger, tyvärr kan läsaren ana sig till dem ganska snabbt redan i början. Sedan dröjer det inte länge förrän de blir alldeles övertydliga, och upprepas med monoton envishet. 

Romanen är välskriven, Mankell är en god berättare, och man har inte tråkigt. Men frågan är om det verkligen motiverar drygt 500 sidor.

Ny streamingfestival startar på Tingshuset: "Det blir lite som Nylands hörna"

Den som längtar till musikfestivaler kan redan helgen 13-14 februari få sitt lystmäte. Inte riktigt live, men nästan, Tingshuset bjuder på Streamingfestival med levande musik framförd av den lokala musikeliten.

- Duktiga musiker som drar folk, det är enklast att bjuda in sina vänner, man ska inte gå över älven efter vatten, säger Tingshusets Fredrik Högberg.

Sex konserter under två dagar. På scenen får vi se Titti Sjöblom & Ehrling Eliasson, Åsa Jönsson & Pia Giger, Melody och Markus, Klas Norberg med (hemliga) gäster, Päivi Mettälä & Jörgen Sundeqvist, och sist men inte minst Ubbe Byström och Fredrik Högberg.

Fredrik kommer också att agera konferencier, med avspända samtal med musikerna inför varje framträdande.

Läs hela texten i Allehanda.se

Inte skratta åt allting

Skratta eller gråta – humor i koncentrationsläger
Bertil Neuman
Carlsson Bokförlag, 2005

Vad får man skratta åt? Man skrattade under Förintelsen, men får man skratta åt den?

Humor är förmågan att vara rolig, och också just det roliga. Ordet lånas in i svenskan i slutet av 1600-talet – då som humör, och har sitt ursprung i latinets umor, vilket betyder kroppsvätska. I antikens och medeltidens medicin trodde man att balansen mellan kroppsvätskorna avgjorde sinnelaget. Det är vanskligt att fastslå vad som är humor, men visst handlar det till en stor del om att balansera olika företeelser.

Bertil Neuman ger sig på en riktig balansakt i sin senaste bok, och han beträder verkligen minerad mark när han dristar sig att koppla samman humor och Förintelsen. Neuman är medveten om problematiken, och redovisar öppet att en del av dem han ville intervjua vägra att medverka. Förintelsen handlar om ett ofattbart lidande, lyder argumentet, det är ingenting att skratta åt. En del kritiska kommentarer har redan uttryckts.

Motargumenten är helt uppenbara. Till att börja med förekom faktiskt humor i koncentrationsläger, vilket Neuman ordentligt dokumenterar, men kanske först och främst därför att Förintelsen drabbade livs levande människor, och människor använder alltid humor – av olika skäl och på olika sätt.

Neumans bok är inte någon makaber katalog över morbida lustigheter, utan mer av ett resonemang kring humorns karaktär, och hur den fungerar för människor i utsatta lägen, exemplifierat med olika uttryck för humor i koncentrationsläger – vitsar, kabarémonologer, sånger, varav en del är förvisso mycket roliga. Allt är som sagt mycket väldokumenterat, och åtskilliga tungt vägande auktoriteter får framträda. Här finns en del intressanta och tankeväckande funderingar och uppslag kring förhållandet mellan makt och humor, humorns typologi, och framför allt överlevandets mekanismer och humorns roll för dessa.

Tyvärr är boken ingen fullträff. Den lider av ständiga upprepningar, många diskussioner återkommer utan att något nytt tillförs, mycket tuggas om igen, en efterskrift känns påhängd och irrelevant. Samtidigt går Neuman inte riktigt på djupet, han verkar trots allt hämmad av sitt ämne, och han vågar inte utveckla sina resonemang bortom den konventionella kunskapens och det sunda förnuftets trygga gränser.

Det är synd eftersom boken ställer en del väsentliga frågor, och bjuder på en del befriande skratt. Kan man då skratta åt allting? Nja, att pryda boken med en stilisering av den ökända inskriptionen över portar till koncentrationsläger ”Arbeit macht frei” ändrat till ”Humor macht frei” är enligt min uppfattning definitivt inte roligt. Humor är förstås något mycket subjektivt och situationsbestämt. Det finns all anledning att se fram emot fler försök i genren.

En insidehistoria från Förintelsen

En otäck skildring av Förintelsemaskineriet och mentaliteten bakom finns i Jonathan Littells roman ”De välvilliga”:

ROMAN
De välvilliga
Jonathan Littell
Övers: Cecilia Franklin
Brombergs, 2008.

”Vad en människa har gjort, kan en annan människa förstå.” Mänskliga handlingar går att begripa och förklara. Det är naturligtvis inte alltid lätt, i synnerhet när det gäller skeenden långt tillbaka i tiden, eller sådant som går långt utöver det ordinära och vardagliga. Nazismen och Förintelsen har länge varit föremål för diskussion om hur långt vår förståelse kan och bör sträcka sig. Det är ingen tvekan om att förklaringar kan ligga på flera olika nivåer, och att ett historiskt fenomen blir lättare begripligt om det belyses från många olika håll.

Det är därför ett närmast genialt grepp från den fransk-amerikanske författaren Jonathan Littells sida att göra en SS-officer till huvudperson och talesman i sin roman De välvilliga. Det är på ålderns höst som den gamle nazisten, som lyckades undkomma straff efter kriget, känner ett behov att berätta vad som hände. Och nej, han ångrar ingenting, han ber inte om ursäkt för någonting heller.

Max Aue är knappast någon genomsnittstysk, han är en klassiskt skolad intellektuell, han umgås i de högsta franska högerradikala kretsarna, hans syster har studerat psykologi för Jung, och hon är gift är med en elev till Schönberg. Risken för identifikation är försumbar för de flesta.

Han är däremot lik oss i sin sammansatta karaktär. Samtidigt som han är en belevad kulturälskare medverkar han nitiskt i Förintelsen, det handlar förvisso mest om byråkratisk planering, men vid behov kan byråkraten ta fram revolvern och döda vadande i blod och hjärnsubstans. Och i rättvisans namn bör påpekas att han inte tycker om det, tvärtom mår han riktigt dåligt av denna hantering, och han föraktar dem som finner ett nöje i det. Den komplicerade frågan om människan är ond eller god har helt enkelt det banala svaret att hon är både och.

Bokens handling går från det tyskockuperade Ukraina 1941 där Einsatz-grupper påbörjar sin mordiska verksamhet mot alla som utgör en säkerhetsrisk, vilket betyder alla judar, bolsjeviker, mentalsjuka, och alla andra som kommer i vägen för det nazistiska krigsmaskineriet, över Krim och Kaukasus, där de nazistiska byråkraterna för absurda diskussioner om de kaukasiska bergsjudarnas rasmässiga ursprung, en sväng i Auschwitz, fram till det bittra slutet i det sönderbombade Berlin som håller på att intas av sovjetiska trupper. Max Aue är med överallt, och han träffar i stort sett alla av någon betydelse inom nazisttoppen, Himmler, Eichmann, Kaltenbrunner, Speer. Det blir till en insidehistoria från Förintelsen.

Så värst mycket klokare blir man emellertid inte, och frågan ”Hur var det möjligt” förblir obesvarad. Barndomens hemskheter, fadersfixeringen och den påklistrade incesthistorien är inte till mycket hjälp, inte heller Aues intellektuella samtal och monologer.

Bokens styrka ligger framför allt i den knivskarpa bilden av krigets och Förintelsens fasor som den förmår förmedla. Det visar också övertygande att Förintelsen inte var ett verk av ett fåtal galna SS-män, utan att skulden ligger hos större delen av det tyska samhälle, soldater, järnverksarbetare, tjänstemän och så vidare, utan vars medverkan massmorden aldrig hade varit möjliga. Dessutom var det långt fler än tyskarna som var inblandade, balter, ukrainare, fransmän, belgare, det var få som kom ur andra världskrigets blodiga hantering med rena händer och hedern i behåll.

Det finns en obehaglig tendens i boken att hävda att om bara de rationella krafterna inom nazismen hade fått övertaget mot själlösa sadister och karriärister hade det kunnat sluta annorlunda. Hatet och syndabockstänkandet var en integrerad del av nazismen, liksom den byråkratiska irrationaliteten var inbyggd i Führerstaat-principen.

Mot slutet av boken blir det tydligt att Littell inte var helt klar över avsikten med sin roman, och projektet kollapsar i en pornografisk orgie som tycks finnas där för sin egen skull, och slutligen i regelrätt buskis.

Det är i många stycken är hemsk bok, och om inte helt lyckad, inte desto mindre nödvändig.