Ett system tömmer sin historiska roll

Två män som har lämnat viktiga avtryck i den polska historien under kommunisttiden, men från olika sidor. Andrzej Werblan befann sig under flera decennier i den absoluta maktens omedelbara närhet, på högt uppsatta poster och som talskrivare åt två av landets ledare. Karol Modzelewski tillbringade flera år i fängelse för sin roll som ledande oppositionell. Under 80-talet var han en av frontfigurerna i fackföreningsrörelsen ”Solidaritet”.

Ett samtal mellan de två finns nedtecknat av journalisten Robert Walenciak i boken ”Polska ludowa” (Folkrepubliken Polen) från 2017, en tegelsten på över 500 sidor, och en fascinerande reflektion kring drygt 40 år av polsk historia under kommunistpartiets ledning.

Det finns mycket som förenar de två också. Båda tillbringar krigsåren i Sovjetunionen, där de och deras familjer blir utsatta för förföljelse och trakasserier. Efter återkomsten till Polen 1945 går Werblan med i Socialistpartiet PPS, och efter partisammanslagningen 1948 blir han medlem i Polska Förenade Arbetarpartiet PZPR, vilket i praktiken var kommunistpartiet.

1957 blir också Modzelewski partimedlem, men redan 1964 utesluts han efter det öppna brevet som han publicerar tillsammans med Jacek Kuron, och som kritiserar partiets politik och dess svek mot socialismens ideal.

Medan Werblan fortsätter att klättra inom partihierarkin och statsapparaten, blir Modzelewski alltmer aktiv inom opposition, om han inte sitter i fängelse.

Båda utgår från tydliga vänsterpositioner, och det är ståndpunkter som de behåller hela tiden (Modzelewski gick bort våren 2019, Werblan är still going strong vid 95 års ålder

En annan sak som förenar är att de är båda historiker, även om de har forskat kring olika tidsperioder, Modzelewski var specialist på tidig medeltid, Werblan ägnar sig åt modern polsk historia, framför allt tiden efter 1945.

Ett samtal mellan två personer av den kalibern, och med insikt i maktens innersta boningar, breddar och fördjupar förståelsen av en viktig period i Europas och världens historia.

För Werblan är det en självklarhet att Folkrepubliken Polen var en nödvändighet, och på sitt sätt också en framgång. I det geopolitiska läget som uppstod efter Jaltakonferensen, och som innebar sovjetisk dominans i Central- och Östeuropa, tillförsäkrades Polen de nya gränserna i väst, kunde genomföra en ekonomisk och social modernisering av landet, med ändå ett bibehåller visst mått av självständighet.

Modzelewski instämmer i stort sett i den uppfattningen, men om Werblan anser att systemet – trots allt! - uppnådde ganska mycket, inte minst när det gäller omfattningen av frihet inom  kulturen och vetenskapen, framför allt om man jämför med Sovjet och andra länder inom blocket, hävdar Modzelewski att partiets byråkratiska inskränkthet och rädsla för demokratisering var direkt skadligt för samhället, och i förlängningen bar i sig fröet till systemets undergång.

Hans eget öde som systemkritiker från vänster, med, som han själv säger ”utopiska”, krav på direkt arbetardemokrati och avskaffande av ”partiets diktatur över arbetarklassen” är ett mycket talande exempel på det förhållandet.

Det är mycket intressant att följa Werblans redogörelse för hur Stalin och det sovjetiska ledarskapet länge tvekar om Central- och Östeuropas framtida status. Länge övervägde man en variant med begränsad demokrati, ”blandekonomi”, och ett betydande inflytande för respektive kommunistparti.

Så blev det inte, utan stalinismens hårda järnnäve tog ett fast grepp om Polen och de andra länderna.  Beroendet av Sovjet är också mycket stort.

Det ändras radikalt efter 1956 när Gomulka kommer till makten. Han accepterar förvisso spelets regler, nära relationer med Sovjet, enpartistat, osv. men tål inte på några villkor en inblandning i landets egna angelägenheter. Det leder till bråk, kontroverser och ibland hetsiga diskussioner.

En anekdot belyser hur det kunde se ut: under en konferens i Moskva fråga Brezjnev Gomulka när han ska genomföra kollektivisering av det polska jordbruket. Och får till svar att det ska man göra när Sovjet slutar köpa vete från USA!

Högst fascinerande är detaljerna kring Sovjets initiala inställning till Gomulka. Det sovjetiska ledarskapet, med Chrusjtjov i spetsen var mycket tveksamma till den nye polske partiledaren. Men internationellt fick han stark uppbackning av...Kina, såg uppenbarligen såg ett starkare, mer oberoende Polen som en försvagning av Sovjet, i en tid då deras relationer höll på att försämras.

Gomulkas maktövertagande i oktober 1956 inleder ett politiskt mönster av maktskiften som kommer att vara ända fram till systemets avskaffande 1989. Strejker och otroligheter bland arbetare leder till en våldsam reaktion från maktens sida, militär och kravallpolis sätts in, det skjuts skarpt, med dödsoffer som följd. Partiledningen och vilsen och paralyserad, så småningom träder nya ledare fram. Med ett visst folkligt stöd lovar de mer frihet och bättre ekonomi. Det brukade hålla tre-fyra år. Sedan var det dags igen.

Så hände 1956, 1970, 1980. Strejkerna 1976 hade en tämligen begränsad omfattning, och ledde inte till något maktskifte. Däremot fick de till konsekvens att det bildades en intellektuell opposition som riktade sig till arbetarklassen. Några år senare var Solidaritet verklighet.

En fri fackföreningsrörelse var en oerhörd händelse inom östblocket, och sågs inte med blida ögon av vare sig Sovjet är kommunistledningar från de andra länderna.

Modzelewski berättar initierat om hur Solidaritets ledning, framför allt Lech Walesa, hela tiden reser runt i landet för att dämpa radikala, långtgående reformkrav från upproriska arbetare.

Situationen blir ändå allt mer tillspetsad, och inför ett tilltagande kaos i landet, och hotet om ”broderlig hjälp” - sovjetisk invasion – och båda anser att det hotet var högst verkligt, inför dåvarande ledaren general Jaruzelski krigstillstånd.

Även om ingen då insåg att det var början till slutet, fick införandet av krigstillståndet två mycket allvarliga konsekvenser.

För det första lämnade under en period partiet i praktiken all makt till våldsapparaten, militären och säkerhetstjänsten, vilket kraftigt försvagade partiet, som aldrig riktigt hämtade sig, och som starkt begränsade dess politiska manöverutrymme under de avgörande åren under andra hälften av 80-talet.

För det andra förändrade det Solidaritet i grunden. Det skedde en massiv förändring av organisationens mentalitet, från en vital arbetarrörelse, demokratisk, fortfarande socialistisk, egalitär och kollektivistisk till radikalt kompromisslös och rabiat antikommunistisk.

Det som fick vågskålen att tippa över var förstås Gorbatjovs perestrojka och sedan Sovjetunionens upplösning. Men de förändringar som inträffar i samband med krigstillståndet kom att påverka den inriktning som systemskiftet i Polen (liksom i övriga länder), kom att anta.

Det kommunistiska (realsocialistiska, eller vilken benämning man nu väljer) systemet hade med Werblans ord ”tömt ut sin historiska roll”.

Varken han eller Modzelewski sticker under stol med att de är kritiska till den riktning som samhällsomdaningen efter 1989 har tagit.

Inte bara i Minsk och Kiev

 

Med anledning av händelserna igår i Washington, D.C.

Konspirationen mot Amerika
Philip Roth
Övers: Hans-Jakob Nilsson
Bonniers, 2005

USA:s dramatiska historia och dess komplexa och konfliktfyllda samhällsliv återspeglas ofta i den amerikanska litteraturen. Och som det anstår en stor och mäktig nation skildras och tolkas samhället av många framstående författare. En av de absolut främsta nu levande är den ständige Nobelpriskandidaten Philip Roth. Hans senaste roman ”Konspirationen mot Amerika” är ett försök till kontrafaktisk historieskrivning, det vill säga berättelsen om vad som hade kunnat hända om historien hade tagit en annan vändning. Tanken bakom är förstås att belysningen av alternativen får den faktiska historien att framstå med större skärpa. (Och det finns alltid alternativ i historien!)

Bokens huvudperson är den här gången inte som annars brukligt i hans romaner Roths alter ego, utan författaren själv, och hans familj, dock i välbekanta omgivningar i Newark.

Handlingen är fascinerande: inför presidentvalet 1940, som Roosevelt väntas vinna lätt, kan republikanerna inte enas om en kandidat. Då dyker flyghjälten Charles A. Lindbergh upp, och med ett karismatiskt framträdande och ett isolationistiskt budskap, sopar han hem nomineringen. Under valkampanjen flyger han själv från stad till stad och håller tal som är aldrig längre än fem meningar, och som hamrar fram parollen att ”hålla Amerika utanför alla krig och alla krig utanför Amerika”. Lindbergh vinner en jordskredsseger. USA sluter vänskapsavtal med Tyskland och Japan – Ribbentrop kommer på besök till Washington – och under täckmantel av kamp mot kommunism börjar man föra en fascistisk politik.

Man inrättar ett Ämbetsverk för amerikansk absorbering (!) som syftar till att ”uppmuntra Amerikas religiösa och nationella minoriteter att i högre grad låta sig införlivas i det större samhället”, och påbörjar ett projekt kallat Hemman 42 där man tvångsförflyttar människor kors och tvärs över landet för att undvika ghettobildning och underlätta integration (de rothska fantasierna kommer farligt nära förslag som på sistone har förts fram i den svenska integrationsdebatten, bland annat av folkpartiet).

En fientlig och hotfull stämning sprider sig, och kulminerar så småningom i regelrätta pogromer som kräver dödsoffer. Lindbergh försvinner emellertid spårlöst under en soloflygning 1942, ett kuppförsök avvärjs, nyval utlyses som vinns enkelt av FDR, och i december angriper japanerna Pearl Harbour…

Hur trovärdigt är det? Historien är påhittad men företeelser, personer och även vissa händelser är i allra högsta grad verkliga. Den amerikanska isolationismen var mycket stark – än idag anklagar man Roosevelt för att ha känt till det japanska angreppet – antisemitismen var ett påtagligt faktum, det fanns starka sympatier för det nazistiska Tyskland som sågs som garant mot hotet från Sovjet. Så visst är det trovärdigt. Roth är därtill en driven författare som snabbt och skickligt bygger upp miljöer, personporträtt och stämningar. Mycket av bokens förtjänst ligger i den livfulla skildringen av en familj som inför den annalkande faran slits sönder genom olika ideologiska konstellationer.

Inte desto mindre skulle jag inte räkna ”Konspirationen mot Amerika” till Roths bästa böcker, därtill är den alltför förutsägbar och förmår inte överraska. Betydligt vassare är trilogin som behandlar USA:s efterkrigshistoria, med ”Gift med en kommunist”, ”Amerikansk pastoral” och ”Skamfläcken”.

Ur finanskrisernas historia

 

Finanskriser är inget nytt i historien. Den 5 januari 2013 var det 200 år sedan den så kallade statsbankrutten (statsbankerotten) i Danmark.

Danmark finansierade sina krig mot Napoleons Frankrike genom att låta sedelpressarna gå varma.

Krig och sunda statsfinanser bor sällan granne med varandra. Inflationen skenade, och penningvärdet sjönk till sex procent av dess uppgivna värde i silver.

Situationen blev ohållbar och därför tvingades man till en valutareform, som innebar att de gamla sedlarna – något charmigt och totalt missvisande kallade för kurantrigsdaler – växlades mot ny valuta som hette rigsbankdaler. Relationen var 6:1, vilket säger en hel del om hur stora förluster som åsamkades den danska befolkningen.

Att kalla det reform är inte heller rättvisande, då det egentligen var en realisation eller nedskrivning.

Detsamma gällde för inlösen av statsobligationer, och det i sin tur innebar att den danska staten i alla fall delvis inte kunde uppfylla sina förpliktelser.

Därför kallas det för statsbankrutt, trots att det aldrig var tal om att helt ställa in betalningarna.

Reformens verkningar var inte helt övertygande, och än idag träter de lärde om hur den bör bedömas.

Och Danmark lärde lika mycket av sina krigsäventyr som världen av sina kapitalistiska äventyrligheter.

Ingenting.

Presentation av Familjebilder

 

Presentation av Familjebilder - youtube

Granadas fall

 

Idag är det årsdagen av Granadas fall 1492. Emiratet av Granada, det sista moriska fästet i Spanien, kapitulerar till Kastilien, och med detta är reconquistan (de kristnas ”återerövring” av Iberiska halvön från muslimerna) över och den nästan 800-åriga muslimska närvaron i området är slut.

Året 1492 var ingen bra tid i Spanien över huvud taget. Samma år utvisas judarna ur landet, och Spanien blir både juden- och arabenfrei. Det dröjer inte länge förrän det går åt skogen för det förenade spanska konungariket, och Spanien utvecklas till en efterbliven avkrok i Europas periferi.

Det blir inte bättre av Columbus avfärd senare det året från Spanien för att finna den västliga vägen till Indien. Istället kom han till en ny världsdel, utan att dumskallen någonsin begrep det. Därför kallas Amerikas urinvånare för indianer, och det är dessutom deras minsta problem mot bakgrund av européernas framfart.

 

Den siste överlevande ledaren för upproret i Warszawas getto

 

Idag är det Marek Edelmans födelsedag.  Han var den siste överlevande ledaren för upproret i Warszawas getto.

Edelman föddes i Homel i nuvarande Vittryssland. Bägge hans föräldrar var politiskt engagerade. Fadern var aktiv i det socialrevolutionära partiet, medan hans mor verkade inom Bund, liksom senare Marek Edelman.

Bund var ett judiskt socialdemokratiskt parti, som var antisionistiskt och förespråkade en långtgående kulturell autonomi för judarna inom ett socialistiskt samhällssystem. Den kultur som man identifierade sig med var den folkliga jiddischkulturen, som ansågs stå i motsättning till den hebreiskspråkiga.

Inom den västeuropeiska vänstern är Bund nuförtiden mest känt för att ha blivit utskällt av Lenin.

Redan i unga år gick Marek Edelman med i Bunds barnorganisation (Socialistischer Kinder-Farband). 1939 blev han medlem i ungdomsorganisationen ”Framtid” (Cukunft).

Under kriget var Edelman medlem i Bund i Warszawas getto. Just Bund var initiativtagare till bildandet av Judiska kamporganisationen (ZOB), som blev ett vänsterprojekt bestående av Bund och vänstersionisterna. Man samarbetade nära med kommunisterna.

Marek Edelman tillhörde ledningen för upproret i gettot 1943. De överlevande från ZOB deltog sedan i Warszawaupproret 1944 under kommunistiskt befäl.

Efter krigsslutet valde Marek Edelman att stanna i Polen. Han bosatte sig i Lódz och utbildade sig till läkare. Under 70-talet blev Edelman aktiv inom oppositionen. Han var med i Kommittén för arbetarnas försvar (KOR), och engagerade sig senare inom Solidaritet.

Efter 1989 verkade Marek Edelman inom det vänsterliberala Demokratiska partiet, tidigare Frihetsunionen.

Marek Edelman blev 90 år gammal.

Fredlig uppfostran för kropp och själ

 

Idag är det Pierre de Coubertins födelsedag. Han var född 1863, var en fransk baron, pedagog, författare, tidningsman och är framför allt känd som initiativtagare till de moderna olympiska spelen. Han tävlade själv framgångsrikt i OS, visserligen under pseudonym, i ... litteratur!

De moderna olympiska spelens grundare Pierre de Coubertin hade som ideal en fredlig uppfostran för både kropp och själ och ville förena idrott och konst. 1912 i Stockholm kunde konsten introduceras. Man tävlade i fem grenar: arkitektur, litteratur, musik, målning och skulptur. Som småningom infördes olika underavdelningar till samtliga grenar.

Enligt reglerna skulle varje bidrag vara inspirerat av idrott, och inte var publicerat före OS. De litterära verken var begränsade till 20 000 ord, fick skrivas på respektive språk men med ett sammandrag på engelska eller franska. Musiken presenterades i notform.

En kuriositet i sammanhanget är det sovjetiska deltagandet i konsttävlingarna vid OS 1924, annars bojkottade Sovjet de olympiska spelen som ansågs vara ett ”borgerligt spektakel”. 

Två IOK-presidenter har deltagit i konsttävlingar: självaste de Coubertin som under pseudonym vann litteraturtävlingen 1912, och Avery Brundage som var med i litteratur 1932 och 1936. 

Två personer har lyckats att vinna olympisk medalj både i konst och i traditionell idrott: amerikanen Walter Winans som hade vunnit ett guld och ett silver i skytte, vann dessutom ett guld i skulptur i Stockholm. Ungraren Alfred Hajos vann två guldmedaljer i simning 1896 för att 28 år senare ta silver i arkitektur.

Ingen av deltagarna i de olympiska konsttävlingarna har lämnat några bestående spår efter sig inom konstvärlden. Däremot kan OS-konsten ståta med några riktiga högdjur bland jurymedlemmar, framför allt 1924 då Selma Lagerlöf dömde inom litteraturen och Igor Stravinskij inom musiken. Konst-OS kan också visa upp den äldste deltagaren, den 73-årige britten John Copley.

Sverige har inte skördat några större framgångar på den olympiska konstens område. Den enda medaljen är ett brons som vanns 1948 av Nils Olsson inom kategorin stadsplanering för sim- och sporthall i Göteborg.

1949 la IOK fram en rapport som konstaterade att eftersom så gott som alla deltagare i konsttävlingar var professionella, hade de ingen plats inom den olympiska idrottens amatörvärld. Den har ersatts med utställningar och föreställningar i samband med spelen.

Idag när amatörreglerna har övergivits inom OS borde det åter finnas förutsättningar för konstens återinträde i den olympiska gemenskapen. Tanken på att tävla i konst kanske tar emot för många, men faktum är att det redan tävlas i musik, litteratur, arkitektur. Pierre de Coubertins gamla tanke var nog inte så dum ändå.