Till mångfaldens försvar

Kristdemokraterna vill slopa modersmålsundervisningen. Förslaget är ytterligare ett led i partiets utveckling i nationalistisk och främlingsfientlig riktning.  Nedan följer en skiss till ett alternativ till detta dumhetens politik:

Varannan vecka dör det ut ett språk. Med det en kultur och en kunskapskälla. Främsta anledningen till språkdöden är majoritetskulturens expansion, vilken sker nästan alltid med direkt eller indirekt tvång.

Massor av värdefull kunskap går förlorad. Det innebär också en oerhörd kränkning av hela folkgrupper och enskilda individer. Det skapar uniformitet, men knappast solidaritet, och på sin höjd en påtvingad lojalitet.

Normen är ett språk - i undantagsfall två eller några fler - och även en kultur, i meningen värderingar, åsikter, sociala koder etc., som det krävs att man tillgodogör sig för att bli en fullvärdig medlem i samhället. I Sverige talar vi svenska, uppför oss på ett visst sätt, och hyser vissa värderingar. Det är det som öppnar vägen till arbete, utbildning och karriär. Man kallar det för integration, när det i själva verket rör sig om assimilation.

Det är ingen hemlighet att den processen har varit ett gigantiskt misslyckande, och givetvis inte bara i Sverige. Situationen är desto allvarligare som rörlighet över gränserna av olika skäl ökar allt mer, och stor invandring av många olika folkgrupper är mer regel än undantag i hela västvärlden.

Det är dags att ifrågasätta normen om ett land - ett språk - en kultur (om någon hör ett obehagligt eko här är det ingen tillfällighet). Vägen till en integration värd namnet som bygger på humanistisk grund går över mångfald.

Samhället bör därför så långt det är möjligt garantera, och i övriga fall sträva efter, att alla folk som bor i landet tillgodoses sina språk- och kulturrättigheter. Det ska inte vara några till intet förpliktigande deklarationer, som fallet är idag med de fem minoritetsspråken, utan en aktiv och konkret politik, som dessutom har tillräckliga medel till sitt förfogande.

För den som önskar få utbildning på meänkeli ska den vara tillgänglig, åtminstone upp till gymnasienivå, och kanske också på enstaka högskolekurser. Rättskipning ska kunna ske på meänkeli, liksom annan myndighetsutövning. Det gäller naturligtvis också ALLA andra språk som talas i Sverige.

Genomför en bred kultursatsning på framför allt media, SVT bör döpas om till MTV - MångfaldsTelevison, och sända ett stort urval kanaler på olika språk, inte bara några enstaka exotiska program.

Arbetslivet ska så långt som möjligt anpassas till mångkultur, det har redan framförts förslag om flexibel ledighet med anledning av olika religiösa högtider, för att nämna ett exempel.

Kort sagt, svenska språkets monopol upphävs, och det ska vara möjligt för var och en att leva och verka fullt ut på sitt språk. Eller med andra ord, samhället garanterar kulturell autonomi för alla.

Det är enda sättet idag att visa tillbörlig respekt för individer och olika folkgrupper. Det skapar en kulturell rikedom. Det är också min absoluta övertygelse att det på sikt bidrar till en integration värd namnet, där människor av egen fri vilja kommer att bli lojala och solidariska medborgare.

En positiv sidoeffekt är naturligtvis den kompetens som byggs upp, och som kan visa sig vara oumbärlig för ett framgångsrikt näringsliv i en globaliserad värld.

En given invändning är att det idag i Sverige finns över 200 modersmål, och att det är i praktiken ogörligt att garantera undervisning, rättskipning osv. på så många språk, om inte annat fattas det kompetent personal. Kulturell autonomi ska ses som en process som strävar efter att tillgodose människornas kulturella rättigheter. Och på frågan om det gäller alla, är svaret: JA!

Ett program för kulturell autonomi kommer också att vara kostsam. Men det ska ställas mot de kostnader, både ekonomiska och mänskliga, som den misslyckade tvångsassimileringen, med diskriminering, marginalisering och utanförskap, medför idag. I den utvecklade världen finns det faktiskt tillräckliga resurser. Risken är att tvångsassimileringspolitiken kan leda till ökade klyftor med större sociala motsättningar, politisk oro och en samhällsutveckling i auktoritär riktning.

Mångfald är att föredra framför enfald. 

Mot strömmen - gemenskap i olikhet

Idag är det årsdagen av bildandet av Bund - Algemeyner Yidisher Arbeter Bund.

I sitt monumentalverk om Förintelsen ”Tredje riket och judarna” nämner Saul Friedländer det som det mest orealistiska och verklighetsfrämmande judiska partiet i mellankrigstidens Central- och Östeuropa. Det är ett omdöme som inte bara är orättvist och en smula anakronistiskt utan direkt felaktigt. Bund, eller Algemeyner Yidisher Arbeter Bund (Allmänna judiska Arbetarförbundet) som det heter på originalspråket jiddisch, var fast förankrat i sin tids socioekonomiska och politiska verklighet, och med ett spännande program som inte saknar aktualitet i vår egen samtid.

Partiet bildades 1897 i Vilnius, och blev en del av den framväxande arbetarrörelsen i det ryska imperiet. Att det socialdemokratiska partiet kom att heta ”Rysslands” och inte ”Ryska”, kan förmodligen till en del tillskrivas Bunds inflytande.

Bund deltog aktivt i revolutionen 1905, och de händelserna la också grunden till en heroisk historieskrivning som i hög grad präglade partiets självbild. Från 1912 var Bund en autonom del av mensjevikpartiet. Självklart var partiet också medlem i Andra internationalen. Efter oktoberrevolutionen trängdes Bund successivt undan, för att slutligen helt uppslukas av bolsjevikerna. 1921 upplöstes partiet i Ryssland.

Men Bund fortsatte att existera i det pånyttfödda Polen efter 1918, och lämnade här ett bestående avtryck i historien.

Partiets historia i Ryssland är väldokumenterad och flitigt skildrad. Bunds öden i Polen under mellankrigstiden är däremot inte alls lika väl genomlysta. Till en del kan det förklaras med dålig tillgång till källor, bland annat har Bunds centrala partiarkiv förstörts under den nazistiska ockupationen.

En ännu viktigare anledning är emellertid ideologiska skygglappar gentemot Bund, både i det kommunistiska Polen och i Israel, där partiets starka antisionism har varit föga uppskattad.

Men nu finns det på polska en gedigen monografi om Bunds historia i Polen. Det är Gertrud Pickhans ”Mot strömmen. Allmänna judiska Arbetarförbundet Bund i Polen under åren 1918–1939” (Pod Prąd. Powszechny Żydowski Związek Robotniczy Bund w Polsce w latach 1918–1939; Wydawnictwo Neriton, 2017).

Bund verkade i Ryssland som en del av en riksomfattande socialdemokrati, i ett land med en mycket stor mångfald av nationaliteter, kulturer, språk och religioner. Bunds mål var ett demokratiskt, socialistiskt Ryssland, som respekterade allas nationella och kulturella rättigheter. Däremot ställde de sig kallsinniga till de polska socialisternas självständighetssträvanden.

Den återuppståndna polska staten erbjöd en helt annan politisk verklighet, och Bund misstroddes ända från början av sina naturliga allierade i det stora polska socialistpartiet PPS, som rutinmässigt anklagade Bund för otillräcklig patriotism.

Bund å sin sida misstänkte PPS för latent antisemitism, en misstanke som lite då och då visade sig inte vara totalt grundlös. Särskilt under 20-talet under de första åren av självständigheten är kontakterna mycket spända, framför allt centralt på riksnivå, medan 30-talet innebär ett närmande, främst till PPS:s vänsterflygel, inte minst inför hotet från den polska statens allt mer auktoritära karaktär, med en tydlig högervridning av politiken. Och givetvis en rabiat antisemitism.

1929 beslutar Bund dessutom att bli medlem i Socialistinternationalen. Tidigare hade man avböjt medlemskap i det kommunistiska, Moskvakontrollerade, Komintern.

Relationen till det lilla, mestadels illegala, polska kommunistpartiet KPP är också mycket riktigt spänt och direkt fientligt, med ständigt återkommande öppna konfrontationer. När Bund grundar sin milis, är det till en början som en försvarsstyrka mot kommunistiska bråkmakare och huliganer.

Den välorganiserade milisens främsta syfte blev dock att agera i samband med pogromer, som blev allt vanligare under 30-talet, också med dödsoffer, som strejkvakter, och som skydd vid demonstrationer och massmöten.

Även om Bund är starkt Sovjetkritiskt och samarbetar med socialdemokratiska partier ser man sig inte som reformistiskt. Visserligen arbetar man parlamentariskt, och har en hel del framgångar på lokal och kommunal nivå, främst i storstäder i centrala Polen som med sina industrier är militanta vänsterfästen.

Bund är ett socialistiskt arbetarparti, och mycket av dess styrka hämtas från det mycket nära samarbetet med judiska fackföreningar (som i sin tur är en integrerad del av den polska fackföreningsrörelsen).

Partiets bas utgjordes av arbetare, men Bund var inte ett strikt klassparti. Det berodde på att det fanns få judiska arbetare inom den tunga industrin, de flesta arbetade inom konsumtionsindustrin, vilket var naturligt för folk som tidigare hade ägnat sig åt hantverk, och gränserna inom den judiska befolkningen mellan arbetare, hantverkare och anställda inom hemindustrin var högst flytande.

Den ekonomiska depressionen i världen pauperiserade stora delar av medelklassen och många intellektuella inom fria yrken, vilket drabbade den judiska befolkningen särskilt svårt, och det var därför naturligt för Bund att söka stöd bland dessa grupper.

Dessutom förekom en långt gången diskriminering mot judar. Den var systematisk inom offentlig sektor och statligt ägda företag, det var mer fragmentarisk bland privata företagare, också judiska, som ofta föredrog etniska polacker som arbetare, de var oftast nyinflyttade i städerna från landsbygden, och mindre benägna att strejka eller ens gå med i facket.

Bund blev den främsta organisationen, i konkurrens med vänstersionister, som försvarade den judiska arbetande befolkningens intressen på bred front.

Men Bund drevs också av ett positivt program, ett hägrande mål om en bättre morgondag. Här lämnade Bund sitt viktigaste teoretiska bidrag, som samtidigt gav partiet dess historiska särprägel.

Det var programmet för nationell och kulturell autonomi. Idén var inte helt och hållet originell, den gick tillbaka på vissa tankegångar hos den tyske marxisten Karl Kautsky, och utarbetades mer fullständigt av de så kallade austromarxisterna.

Det är knappast förvånande med ett sådant program i det mångnationella habsburgska väldet, inte heller att det också kunde slå rot i det än mer multietniska ryska imperiet. Tanken att rättigheter tillkommer folkgrupper inte utifrån territorium utan språklig och kulturell gemenskap var som klippt och skuren för de judiska socialisterna.

Den självklara utgångspunkten för denna gemenskap för en sekulär, antielitistisk, folklig kultur var jiddisch, de breda massornas språk, som talades av minst 80 procent av de polska judarna. Bund utarbetade ett helt program för nationell och kulturell autonomi.

Minoriteter ska ha rätt att använda sitt eget språk i kontakt med myndigheter, det ska finnas offentligt finansierad utbildningsväsen på de nationella språken, om möjligt på alla nivåer, stöd åt media på minoritetsspråk, det ska med andra ord vara möjligt för varje medborgare att fullt ut kunna leva och förverkliga sig inom sin egen kultur- och språksfär.

Bund levde som de lärde, och byggde upp ett judiskt, socialistiskt mikrouniversum. Tillsammans med ett kvinnoförbund och ungdomsförbundet ”Cukunft” (Framtid) ger man ut en mångfald av tidningar (också en daglig) och tidskrifter, spelar in propagandafilm, driver skolor på samtliga nivåer, en omfattande studieverksamhet med kvällskurser, yrkesutbildningar, föreläsningar och föredrag.

Man driver bibliotek, ordnar utflykter och kultur- och utbildningsresor, sommarkolonier, och till och med ett sanatorium för barn.

Samtidigt är det viktigt att påpeka att Bund la stor vikt vid att judiska arbetare skulle förkovra sig i polska språket, tillgodogöra sig polsk kultur och etablera goda kontakter med sina polska klassbröder (och systrar).

Bunds politik syftar inte till isolering, tvärtom, kravet på kulturpolitik för olikhet kombineras med krav på politik för jämlikhet. Man bejakar och erkänner att vara annorlunda, men ser inte det som att hinder för tillhörighet. Det är av godo att vara både-och, dubbla lojaliteter är inte ett hot, utan tvärtom berikande.

Bund i Polen gick under i Förintelsens fasor (även om partiet formellt existerade fram till 1948), lejonparten av dess medlemmar mördades av nazisterna. Två av partiets ledare Wiktor Alter och Henryk Erlich föll offer för Stalins terror i sovjetiska fängelser. Szmul Zygelbojm, som var Bunds representant i den polska exilregeringen i London, begick självmord i protest inför världens tystnad och likgiltighet för den judiska tragedin.

Kvar är ett vackert arv i form av ett politiskt program som förenar jämlikhet, rättvisa och solidaritet med respekt och tillmötesgående för olikhet och särart.

Tidigare publicerad i Dixikon

Lasse Lucidor, den olycklige

Idag är det Lasse Lucidors födelsedag. Han var en egensinnig poet och visdiktare, sin tids Cornelis Vreeswijk. Han föddes 6 oktober 1638, och efter ett kort och stormigt liv dödades han 1674  i en duell blott 35 år gammal.
Hans baneman var för övrigt löjtnant Arvid Christian Storm, anfader till Edvard Munch.

Lucidors kanske mest kända visa är "Skulle jag sörja då vore jag tokot", här i sin helhet dagen till ära:

Skulle jag sörja då vore jag tokot

fast än det ginge mig aldrig så slätt.

Lyckan min kan fulla synas gå krokot;

vakta på tiden, hon lär full gå rätt.

All världen älskar ju vad som är brokot,

mången mått liva som ej äter skrätt.

Olyckan växlar ju lika med lyckan,

allt, vad begynsel har, ändas en gång;

druckin man haver ej allestäds hickan,

lust följer gråten, gråt ändas i sång;

den som på sanningen pekar med stickan

kan lell lätt falla från sanningens spång.

Himmelens dagg plär på träden nerdugga,

men så snart jorden har gett dem nog saft

att de kunn` trotsa skyn,vem kan kullhugga

samma, när yxen ens har inte skaft?

Maskstungne kan man med fingrerna gnugga;

mången tror vunnit, vad ändlykten taft.

Dy lät man lyckan med olyckan strida,

intill jag ser, ho som vinner för mej

Ingen mått skjutshästen allt för hårt rida,

tröttar du honom, förtreter han dej;

Fast om en måste förföljelse lida,

modet blir fritt, när som kroppen är ej.

Dy skall mitt mod och blod osörgse vara,

Lasse räds varken hat, avund ell` tvång.

Ingen tårs göra mer än han kan svara,

rätt måst (trots orätten) hava sin gång.

Fly med flit, vem som kan, slik olyckssnara,

fängsel gör längsel när lyckan är vrång.

Tänk min vän, att man fördenskull mått liva

lustig, fast om det är mot ens behag.

Lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva;

vadan hon kom i går , går hon i dag.

Dy har jag hoppet, I lär en gång skriva,

att I, olycklig, är lustig som jag.

Svensk mästare i reportage

 

Idag är det Stig Dagermans födelsedag. För några år sedan kom hans reportagebok "Tysk höst" ut i nyutgåva.

Ett intressant bidrag till skildringen av krigets efterspel har skrivits av den svenske författaren Stig Dagerman. 1946 reser han genom Tyskland för att skriva en reportageserie för Expressens räkning.

Resultatet blev boken ”Tysk höst”, som nu finns i nyutgåva.

Dagerman beskriver initierat och insiktsfullt om misären och nöden, bitterheten bland de besegrade och inte minst om ytliga, genomkorrumperade och fullständigt parodiska avnazifieringsprocessen.

Det börjar med att Dagerman åker tåg genom Tyskland, och märker till sin stora förvåning att ingen av hans tyska medresenärer tittar ut genom fönstret. Det är som om det förödda ruinlandskapet utanför inte existerade. Tystnad och förträngning präglar tyskarnas beteende i många år under efterkrigstiden.

Men framför allt är boken ett stycke oöverträffad journalistisk prosa. Jag tror inte att det går att skriva bättre reportage.

Även om Birger Normans ”Ådalen 31” är nästan lika bra.

I skuggan av berömmelsen

 

Idag är det Zbigniew Pietrzykowskis födelsedag.

Everybody loves a winner, ingen kommer ihåg den som kom tvåa. Muhammad Ali har gått ur tiden. Han var förmodligen den störste någonsin. I början av sin karriär mötte han en boxare som nog få minns idag, men som också var en storhet på sitt sätt, och förtjänar uppmärksamhet. Inte minst nu när Ali, den man som på sätt och vis har skänkt honom en skugga av berömmelse, är nu borta.

Inför finalen i lätt tungvikt i OS i Rom gällde polacken Zbigniew Pietrzykowski som favorit mot den unge och okände amerikanen Cassius Clay. Visserligen stod den blott 18-årige Clays självförtroende på topp, vilket han mer än gärna talade om för alla och envar, men han var orutinerad, och det svävade ett visst tvivel över hans semifinalvinst mot australiensaren Anthony Madigan.

Pietrzykowski hade däremot redan deltagit i ett OS, där han knep brons, efter att i semi ha förlorat mot den fruktade ungraren Laszlo Papp.

Inte nog med det, ett par månader före OS i Melbourne knockade Pietrzykowski Papp, vilket var enda gången som ungraren, trefaldig OS-segrare och av många ansedd som kanske den störste amatörboxaren någonsin, lämnade ringen i förtid som förlorare under hela sin boxningskarriär.

Cassius Clay, sedermera Muhammad Ali, började redan då bygga upp sin grandiosa image. Det berättades skrönor om den unge, uppkäftige amerikanen från Louisville, han kallades för OS-byns informelle ”borgmästare”, då han gick runt presenterade sig för alla och skakade hand med dem som en politiker på valturné.

En annan populär historia var den om hans flygrädsla, som så när hade fått honom att avstå OS. Han ville ta båten istället, och undrade på amerikanskt vis om man inte kunde färdas med tåg till Europa. Han övertalades dock att flyga tillsammans med den övriga truppen, men skaffade sig en fallskärm i en militär överskottsaffär, som han behöll på under hela flygresan.

Zbigniew Pietrzykowski var inte lika färgstark, han var snarare lite tillbakadragen och gjorde ett blygt intryck, men kunde också han berätta en och annan spännande historia ur sitt liv. Till exempel den om hur han som elvaåring i slutet av kriget sålde cigaretter på gatan. Om försäljningen hade varit lyckosam och kommit upp i 100 cigaretter räckte det till en kvarts limpa bröd.

Världen anno 1960 var mycket större än idag (och på samma gång mindre), och järnridån var en påtaglig verklighet, också för framgångsrika idrottsmän och – kvinnor. Cassius Clay var den förste svarte boxaren som Pietrzykowski mötte.

Inte för att det gjorde någon skillnad. Matchen började med ett visst övertag för polacken, han var vänsterhänt, och Clay hade stora svårigheter att ta sig genom hans aviga försvar. Men som Pietrzykowski berättade senare, var amerikanen alldeles för snabb för honom, inte minst i tredje ronden fick han ta emot kopiöst med stryk, dessutom slog han upp ett ögonbryn och blödde ymnigt. Han stod på benen matchen ut enbart genom en ren viljeansträngning.

Cassius Clay dömdes enhälligt som segrare av samtliga domare. Resten är, som det heter, historia.

Clay/Ali glömde aldrig sin opponent från Rom-OS. Han bjöd bland annat Ziggy, som han kallade honom – Zbigniew Pietrzykowski kan vara tämligen tungvrickande – 1977 till London och Italien för premiären av filmen The Greatest.

Ziggy å sin sida ärade sin besegrare med att döpa sina hundar efter honom.

Pietrzykowski hade flera förslag att lämna Polen och bli proffs men tackade konsekvent nej. Han deltog i sitt tredje OS 1964 i Tokyo, där han utökade medaljskörden med ett brons.

Zbigniew Pietrzykowski föddes 1934 i den lilla byn Bestwinka i södra Polen. I samma by såg en viss Zygmunt Szmalcerz dagens ljus, han tog guldmedalj i tyngdlyftning vid OS 1972 i München, vilket gör Bestwinka till en av världens absolut OS-medaljtätaste orter, om inte rent av den tätaste.

Pietrzykowski var fyrfaldig Europamästare, elva gånger polsk mästare, han deltog i 44 landskamper och noterade 42 vinster.

1993 till 1997 var han ledamot i parlamentet för BBWR, ett kortlivat parti bildat som stöd åt Lech Wałęsa.

Zbigniew Pietrzykowski dog i cancer 2014.

Boktips: Knockout, Alyasiri bokförlag, 2014

Den siste överlevande ledaren för upproret i Warszawas getto.

 

Idag är det årsdagen av Marek Edelmans död.  Han var den siste överlevande ledaren för upproret i Warszawas getto.

Edelman föddes i Homel i nuvarande Vittryssland. Bägge hans föräldrar var politiskt engagerade. Fadern var aktiv i det socialrevolutionära partiet, medan hans mor verkade inom Bund, liksom senare Marek Edelman.

Bund var ett judiskt socialdemokratiskt parti, som var antisionistiskt och förespråkade en långtgående kulturell autonomi för judarna inom ett socialistiskt samhällssystem. Den kultur som man identifierade sig med var den folkliga jiddischkulturen, som ansågs stå i motsättning till den hebreiskspråkiga.

Inom den västeuropeiska vänstern är Bund nuförtiden mest känt för att ha blivit utskällt av Lenin.

Redan i unga år gick Marek Edelman med i Bunds barnorganisation (Socialistischer Kinder-Farband). 1939 blev han medlem i ungdomsorganisationen ”Framtid” (Cukunft).

Under kriget var Edelman medlem i Bund i Warszawas getto. Just Bund var initiativtagare till bildandet av Judiska kamporganisationen (ZOB), som blev ett vänsterprojekt bestående av Bund och vänstersionisterna. Man samarbetade nära med kommunisterna.

Marek Edelman tillhörde ledningen för upproret i gettot 1943. De överlevande från ZOB deltog sedan i Warszawaupproret 1944 under kommunistiskt befäl.

Efter krigsslutet valde Marek Edelman att stanna i Polen. Han bosatte sig i Lódz och utbildade sig till läkare. Under 70-talet blev Edelman aktiv inom oppositionen. Han var med i Kommittén för arbetarnas försvar (KOR), och engagerade sig senare inom Solidaritet.

Efter 1989 verkade Marek Edelman inom det vänsterliberala Demokratiska partiet, tidigare Frihetsunionen.

Marek Edelman blev 90 år gammal.

Ett författarskap på tvärs mot arbetslinjen

 

Idag är det Folke Fridells födelsedag.

Folke Fridell och arbetets ofrihet

Jan-Ewert Strömbäck

h:ström, 2013

När Harry Martinsson och Eyvind Johnson fick Nobelpriset i litteratur 1974, hade Sverige fler Nobelpristagare än Asien, Afrika och Sydamerika – tillsammans! Det berodde naturligtvis inte på den svenska litteraturens enastående särställning, utan helt enkelt på Akademiens provinsialism (vilket inte behöver betyda att det var något fel på de enskilda pristagarna).

Det finns dock ett segment i den svenska litteraturen som är unik i världen, och det är arbetardiktningen. Inte någon annanstans existerar en litteratur av, för och om arbetare med en sådan bredd, mångfald och kvalitet, som dessutom sträcker sig över flera generationer.

Många av arbetarförfattarna var (är) särlingar, och särlingen bland särlingarna var Folke Fridell, som nu förhoppningsvis får en renässans tack vare Strömbäcks lilla skrift.

Fridell debuterade relativt sent i livet, han fortsatte att arbeta inom textilindustrin tills han fick förtidspension, och de första böckerna skrev han på rasterna i fabriken. Den värld han skildrar är industriarbetarnas fabriksmiljö. Till skillnad från många andra proletärförfattare ligger hans fokus inte så mycket på den materiella misären som på alienationen i arbetslivet.

Folke Fridell betraktar industrialismen som ”slavsamhället med nya förtecken”, där arbetaren istället för sig själv säljer sitt arbete. Den reformistiska arbetarrörelsens framsteg fnyser Fridell bara åt, det enda de har åstadkommit är att arbetet säljs kollektivt. Det är lönearbetet och försörjningsplikten som gör människan ofri, och därmed främmande inför sig själv. Även om Fridell är antikapitalist – han var organiserad syndikalist – är det inte riktigt klart om det är kapitalismen eller maskinväldet som är huvudfienden.

Onekligen ett författarskap i tiden på tvärs mot arbetslinjen och tillväxtvurmen.

Men Fridells styrka ligger förstås inte i hans politiska budskap, utan i hans berättarglädje och gestaltningsförmåga, något som Strömbäck mycket förtjänstfullt lyfter fram.

Några tips: *Död mans hand*, *Syndfull skapelse*, *Kerstin*.