Det går en mördare lös – författaren Kalle Holmqvist sätter Härnösand på den historiska kartan

Det går en mördare lös

Kalle Holmqvist

Liber

Året är 1721. I mer än 20 år har det stora nordiska kriget rasat, och tömt landet på manskap och resurser. Det svenska stormaktsväldet står inför sitt sammanbrott, och medan förhandlingarna strandar väntar man med skräck i oskyddade städer längs med Norrlandskusten att ryska flottan ska dyka upp. Oron blir inte mindre av att de två 13-åriga Härnösandspojkarna Mickel och Petter hittar en död man vid brunnen, uppenbarligen mördad.

Som värdiga föregångare till mästerdetektiven Blomkvist ger sig pojkarna ut på jakt efter mördaren.   Fynden blir allt besynnerligare, och gåtan tätnar.

Samtidigt sprider sig skräcken för ryssen i staden. ”Finfolket”, överklassen, samlar sina dyrbarheter och förbereder sig för flykt, några börjar rent av lära sig ryska. Staden ligger helt oskyddad, hela försvaret är koncentrerat till södra Sverige, det finns knappt några vuxna karlar kvar i Härnösand, de är ute i kriget sedan många år, är bara några få kommer att återvända.

Läs hela texten i Allehanda.se

Lästips i pandemins tid

Bokus

Adlibris

Kan också köpas direkt från författaren.

Gratisbok till sjuka och döende barn – tack vare Pia från Sollefteå: "Handlar mycket om mod"

Vi talar inte mycket om döden i vår kultur, än mindre barnens och deras ibland tragiskt korta liv. Här kan orden, de talade eller skrivna, ofta vara till hjälp. Det har den brittiske berättaren och konstnären Alexander Mackenzie tagit vara på i sin bok ”Humbert Bear Likes to Doze”. Boken har nu översatts av Pia Fries från Sollefteå.

Pia är till vardags bibliotekarie på Vallaskolan. I sitt arbete använder sig mycket av berättande som ett pedagogiskt verktyg. Hon är också med i ALBA Allians för Läkande Berättande. Det var under ett besök hos vänner från nätverket i Norge som hon träffade Alexander Mackenzie.

Och fick se hans bok. Han berättade om ett framträdande på ett barnhospis där han till sin stora förvåning, för att inte säga chock, mötte en sådan närvaro av kärlek och värme i en värld av smärta och lidande.

- Hans bok vill öppna förståelsen för denna närvaro, säger Pia Fries.

Läs hela texten i Allehanda.se

Barbariet i Kielce

Det förflutnas barbari ligger ibland närmare i tiden än vad vi vill tro. För 74 år sedan, den 4 juli 1946, äger en pogrom rum i den polska staden Kielce, orsakad av en anklagelse om ritualmord.

Det börjar mycket banalt. Den nioårige Henryk Blaszczyk tar en tur ut till sina föräldrars bekanta en bit utanför staden utan att tala om det för någon. Han är borta i två dagar. På kvällen tar den orolige fadern kontakt med polisen. Pojken hittas inte, och hans försvinnande blir allmänt känt. På kvällen den 3 dyker Henryk upp hemma, och skräckslagen av all uppståndelse hittar han på en historia om en obekant man som har hållit honom fången i en källare. En granne frågar pojken om de som fängslade honom inte var zigenare eller judar, varpå han svarar att de – plötsligt har de blivit flera – definitivt inte talade polska, utan tror nog att det var ”judiska”.

På väg till polisförhör dagen därpå suggereras pojken att peka ut stället där han hölls fången, huset vid Plantygatan 7 där det bodde ett antal judar och som inrymde judiska organisationer. (I Kielce fanns före kriget 25 tusen judar, av vilka endast 500 överlevde oh bara ett fåtal återvände till hemstaden.) Huset har visserligen ingen källare men nu rullar händelserna igång med en egen dynamik.

Det samlas en allt större folkmassa utanför huset, och eggas upp av ryktet om lik som finns i huset efter kristna pojkar vars blod används i judiska religiösa ritualer. När polis och militär anländer till platsen gör de gemensam sak med den uppretade folkmassan och tränger in i huset. Judar dödas, misshandlas, jagas. Oroligheterna pågår ända till kvällen då militärförstärkningar kommer från Warszawa och lyckas ta kontroll över situationen.  Minst 36 personer är döda, över 40 sårade.

Efter summariska rättegångar som sker inom loppet av en vecka döms 9 personer till döden, och straffen verkställs omedelbart. Rättsprocessens godtycklighet var helt uppenbar och väckte starka protester över hela landet. Upprördheten spädes på av kyrkans ambivalenta ställningstagande. Samtidigt växer i breda folklager övertygelsen om att pogromen var i själva verket en provokation från den kommunistiska säkerhetstjänstens sida.

Mycket kring pogromen i Kielce är utan tvekan oklart. Men det saknas bevis, det enda som finns är indicier. Först och främst har många pekat på att det var regimen som så att säga tjänade på det som hände: opinionen i Väst förlorade eventuella sympatier för polackerna, och dessutom vändes uppmärksamheten bort från den riggade folkomröstningen tidigare under året. Myndigheternas tafatta uppträdande och det faktum att både polis och militär deltog mycket aktivt i pogromen skulle ytterligare stärka provokationsteorin. Men som sagt, bevis saknas, och mycket tyder dessutom på att maktorganen blev tagna på sägen av händelseutvecklingen. Under alla omständigheter föll de antisemitiska anklagelserna om ritualmord i mycket bördig grund.

Idag finns det nästan inga judar kvar i Polen men det förekommer fortfarande en hel del antisemitism. Dessvärre inte bara bland obskyra högernationalister i den politiska undervegetationen, åtminstone ett dominerande parti tangerar ofta antisemitiska, liksom homofoba och xenofoba, uttalanden, och det ökända Radio Maria, där antisemitism förekommer frekvent, har stort inflytande.

Europaparlamentet antog för sju år sedan en resolution som konstaterar att intolerans framkallad av homofobi, antisemitism och xenofobi växer i Polen. I rättvisans namn ska tilläggas att fler länder nämns, bland dem Holland och Portugal. Och nog finns det anledning vid mer än ett tillfälle att fråga sig hur det står till också i Sverige.

Läs också gärna min recension av  Joanna Tokarska-Bakirs omfattande genomgång av händelsen i boken Under förbannelsen i tidskriften Dixikon

Det blodigaste kriget i USA:s historia

Idag är det årsdagen av avslutningen av slaget vid Gettysburg. Det blev en vändpunkt för det amerikanska inbördeskriget.

Inbördeskrig tenderar alltid att bli utdragna, ovanligt blodiga och lämna oläkta sår för lång tid framöver. Amerikanska inbördeskriget är inget undantag. Kriget som startade den 12 april för 150 år sedan med sydstaternas attack mot Fort Sumter kom att vara i fyra år, bli det blodigaste kriget i Amerikas historia – om vi bortser från utrotningen av indianerna förstås – och de förlorades bitterhet försvinner först med presidentvalet 1980, om ens då.

Kriget har gått till historien som en kamp mellan slaveriets motståndare och anhängare. Verkligheten bakom var nog mer sammansatt än så, det handlade ytterst om USA skulle förbli ett sammanhållet land med en uniform inre marknad. Nordstaterna, ”Unionen”, ansåg det, sydstaterna, ”De konfedererade”, däremot föredrog en lösare konfederation.

En intressant fråga är om en stat har rätt att utträda ur unionen. Juridiken är säkerligen nog så snårig på den punkten, men sunt förnuft och det allmänna rättsmedvetandet säger förmodligen att det borde vara helt OK. Har man anslutit sig frivilligt, ska man kunna lämna också. Men när det kommer till krass makt- och intressepolitik väger sådana hänsyn lätt.

Slaveriet kom hur som helst att bli en viktig symbolfråga för hela kriget, och resultatet av krigsutgången blir också att slaveriet avskaffas. Därmed inte sagt att diskrimineringen av afroamerikaner upphör, den fortsätter i själva verket in i våra dagar.

Många sydstatsbor sörjde – och idealiserade - säkert också de paternalistiska förhållanden som rådde under slaveriet, och hade svårt att se hur den moderna tidens själlösa slit inom industrin kunde anses vara en förbättring. I en mycket talande scen i filmernas film ”Borta med vinden” utbrister en förfärad Scarlett O´Hara under ett besök i en fabrik där det arbetar svarta: ”Så skulle vi aldrig behandla våra niggrer!”

Amerikanska inbördeskriget betraktas som det första industriella kriget. Järnvägar, pansarbåtar, telegraf och framför allt massproducerade vapen, kom att spela en avgörande roll. Nordsidans vinst var därför lätt att förutsäga, nordstaterna var inte bara numerärt överlägsna, utan först och främst hade en överväldigande industrikapacitet.

Mark Twain hävdade på fullt allvar – han hade en sådan sida också – att Syd förlorade, trots att deras militära härförare, framför allt Lee, var mycket skickligare än sina kollegor på motståndarsidan, därför att de var en bondearmé, och stora delar av den brukade helt enkelt försvinna när det var skördedags.

När Nordstatsarméerna rycker in i Söder går de fram med en hänsynslös brutalitet. Man bränner ner allt i sin väg, vilket tillsammans med den allt mer effektiva sjöblockaden, leder till svåra umbärande, och rent av svält, för civilbefolkningen.
När krutröken äntligen lägger sig, och sydstatsarméns befälhavare Lee kapitulerar den 9 april 1865 i Appomattox, har mer än 600 000 soldater mist livet. Till det får man lägga ett okänt, och inte så litet, antal civila offer. Som en jämförelse kan nämnas att i andra världskriget förlorade USA drygt 400 000 man.

Tio procent av nordstaternas manliga befolkning mellan 20 och 45 år fick sätta livet till. För sydstaterna är motsvarande siffra ofattbara 30 procent.

Inbördeskriget följdes av en period som i officiell historieskrivning kallas ”Rekonstruktion”, och som var ingenting annat än en militär ockupation av Södern. Den kom att vara i tolv år.

Sydstatarna förlät aldrig republikanen Lincoln, och politiken i sydstaterna dominerades länge av det demokratiska partiet. Ronald Reagan var den förste republikan sedan inbördeskrigets dagar som lyckas vinna i Södern i valet 1980.

Omkring 3000 svenskar deltog i det amerikanska inbördeskriget, den överväldigande majoriteten på nordstatssidan

Med unik språkglädje och uppfinningsrikedom

Idag är det Wislawa Szymborskas födelsedag. Dagen till ära en recension av hennes ssista diktsamling på svenska:

Nog nu

Wislawa Szymborska

Övers: Anders Bodegård

Ellerströms

Sorgen över en bortgången författare är aldrig större än glädjen över dennes efterlämnade verk.

Sommaren 2011 åkte den åldrande Wislawa Szymborska, nästan 90 år gammal, upp till Tatrabergen för att arbeta med en diktsamling, realistiskt sett hennes sista. Den fick den symboliska titeln ”Nog nu”. Meningen var att samlingen skulle innehålla 18 dikter, det blev 13. Szymborska gick bort i februari 2012, och fick aldrig se den färdiga diktsamlingen.

Även om man kan sörja de oskrivna dikterna, är det ändå bättre att glädja sig åt de skrivna. Och det finns det all anledning att göra.

I ”Nog nu” finns alla välbekanta element i Szymborskas poesi, men nu kanske djupare och samtidigt skrivna med en lätthet som blir direkt omtumlande för läsaren. Lättheten är naturligtvis illusorisk, det krävs decennier av skrivande för att orden ska kunna sitta där som av sig själva.

Det finns en självklar koppling hos Szymborska mellan stort och smått, mellan det triviala och det upphöjda, en konkretion med en närhet till det vardagliga, som hon på ett vidunderligt sätt förmår att i en slutkläm, nästan som i förbifarten, omvandla till drabbande visdom.

Hennes poesi präglas av den hyllade författarens och den mogna människans självdistans och självironi, som i dikten ”Till min egen dikt”. Hon väjer inte heller för självrannsakan och hävdar sin rätt till skepsis och tvivel; ”Kommer inte mangrant/Samlas inte i skaror/Deltar inte massvis/Firar inte högljutt.”

Vi befinner oss långt från hyllningsdikter till Stalin.

Hon är skoningslös mot de tvärsäkra, människan är högst ambivalent och hennes hand ”..räcker gott och väl/till att skriva ’Mein Kampf’/eller ’Nalle Puhs hörna’.” Livet är komplext, för även om ”Det finns kataloger över kataloger/…/Brev med anledning av brev/Ord att förklara ord med.”, så ”.. i slutändan finns/okunskap om okunskapen/och händer som städslats att två sina händer.”

En pessimistisk accent, men den uppvägs av en härlig kärleksdikt, med glödande erotik, men också insikten om att döden är en ofrånkomlig del av livet, något som Szymborska ger uttryck för med en unik språkglädje och uppfinningsrikedom.

Anders Bodegårds översättning är som vanligt kongenial, välavvägd i sin trohet mot det polska originalet, samtidigt som det är njutbar poesi i svensk språkdräkt.

”Nog nu” är en tunn bok med korta dikter. Underbart är kort. Och det räcker länge.

Minns krigets vanvett

Den 1 juli är årsdagen av inledningen av offensiven vid Somme 1916. En nödvändig påminnelse om krigets fasor.

I slutet av 1915 hade kriget på västfronten kört fast fullständigt. En 50 mil lång frontlinje av skyttegravar, kulsprutenästen och artilleriställningar, sträckte sig från schweiziska gränsen till Flanderns kust, som ett väldigt ärr i Västeuropas sargade kropp. I skyttegravarna fanns under de mest vidriga förhållanden sammanlagt sju miljoner soldater, en truppkoncentration som aldrig har överträffats.

Den tekniska utvecklingen av kulsprutor och kanoner hade skapat en förödande eldkraft, även om träffsäkerheten inte alltid var den bästa, flyg och stridsvagnar användes visserligen, men i liten utsträckning och utan samordning med infanteriet. Det gjorde krigföringen statisk och varje försök till anfall resulterade i veritabla massakrer.

I den situationen kom den nytillträdde tyske generalstabschefen Erich von Falkenhayn med en plan hur man kunde bryta dödläget. Man skulle inta ett område, locka fransmännen att försöka återta det, där skulle de drabbas av så stora förluster att de tappade viljan och förmågan att fortsätta kriget och tvingades dra sig ur – så att Tyskland kunde koncentrera sina krigsansträngningar till östfronten.

En plan genial i all sin enkelhet och cynism – dessutom kryddad med en rejäl dos bristande verklighetskontakt då Falkenhayn kalkylerade med små egna förluster.

Stöten skulle sättas in vid staden Verdun, och valet av plats var ingen tillfällighet, Verdun ansågs som ointagligt och var en stark symbol för fransk motståndsvilja.

Anfallet inleddes den 21 februari med en nio timmar lång artilleribeskjutning, den längsta och kraftigaste dittills i krigshistorien, det första skottet avlossades från en 380 millimeters Kruppkanon som träffade katedralen i Verdun drygt 20 kilometer bort (en del källor uppger 32 km)! Till en början hade de tyska trupperna framgångar och kunde rycka fram, men fransmännen bjöd ett förbittrat motstånd, och när förstärkningar anlände pressades tyskarna tillbaka.

Striderna pågick ända in i december utan att något avgörande kunde uppnås. Falkenhayn fick rätt om de franska förlusterna, de var förvisso fruktansvärda, på drygt 370 000 döda, saknade och sårade, men hans kalkyler att det skulle få fransmännen att dra sig ur kriget kom totalt på skam. Snarare stärkte slaget vid Verdun stridsviljan, slaget upphöjdes till en symbol, och befälhavaren general Pétain utropades till den store segraren, och fick status som nationalikon, tills han störtade sig själv från piedestalen genom sitt samarbete med de nazistiska ockupanterna drygt 20 år senare.

Von Falkenhayn fick fel också i sin förhoppning om små egna förluster. De blev nästan lika stora som fransmännens. På fältet utanför Verdun finns ett ossuarium, ett benhus, med skelettrester från 130 000 oidentifierade soldater. Området har aldrig röjts och än idag ligger där kvar mängder med minor och blindgångare.

Skulle man mot förmodan ändå vilja ta en promenad där rekommenderas gummistövlar för att undvika risken att bli smittad av likstelsbakterier från de tusentals döda som ligger där lager på lager.

Det var vanvett. Och vansinnet blev än tydligare under sommaren samma år den 1 juli när Sommeoffensiven inleddes. Första dagen förlorade britterna 20 000 man som stupade, ytterligare 40 000 sårades, för att inta några hundra meter mark, som återtogs av fienden dagen därpå. Totalt förlorade båda sidorna omkring en miljon man vid Somme, ett av världshistoriens i särklass blodigaste slag.

Naturligtvis väckte kriget harm och protester. I Zürich i det neutrala Schweiz samlades en stor skara politiska aktivister och konstnärer som på olika sätt gav uttryck för sin avsky mot den meningslösa slakten i kampen för nationell ära och marknadsandelar.

Ett mycket speciellt ställe i Zürich var Cabaret Voltaire. Det grundades av författaren och poeten Hugo Ball och hans fru Emmy Hennings. Övriga medgrundare var Tristan Tzara, Marcel Janco och Jean Arp, som alla kom att spela en betydelsefull roll inom den dadaism som snart skulle se dagens ljus.

I det Zürich som var en tummelplats för manifestationer mot krig, chauvinism och gammalmodiga estetiska ideal, i en anda att vilja göra upp med allt det etablerade, föddes Cabaret Voltaire, ”en lekplats för galna känslor”.

Cabaret Voltaire var en samlingspunkt för olika konstnärliga inriktningar. Det kunde förekomma bullrig musik, samtidig uppläsning av olika dikter, bisarra danser, groteska masker, fantasifulla kostymer, och allt kunde pågå samtidigt som ett enda kaotiskt skådespel.

Det var här som någon gång i februari, bara kort tid innan helvetet vid Verdun brakade loss, som Tristan Tzara offentliggjorde det dadaistiska manifestet.

Tzara hette egentligen Samy Rosenstock, och var född i en judisk familj i Rumänien. Sitt nya namn la han sig till under studentåren i Bukarest, förnamnet refererar givetvis till hjälten i den gamla keltiska sagan om Tristan och Isolde, efternamnet Tzara lär betyda jord eller land på rumänska, men det kan också vara en anspelning på tsar. Med dadaister vet man aldrig.

Det gäller också namnet dada, dadaismen föddes som en konstnärlig protest mot den meningslösa masslakten i skyttegravarna, som man dessutom menade att konsten var medskyldig till, ja rent av en del av. Dadaismen var en form av anti-konst, och det är lättare att säga vad den inte var än att försöka definiera den. Redan namnet är obegripligt och dess ursprung höljt i dunkel.

Den rumänske exilförfattaren Andrei Codrescu – verksam sedan 1966 i USA – berättar i romanen ”Tzara och Lenin spelar schack” (2012) om ett kompani soldater, året är 1916, som drar genom en liten belgisk stad och bräker som lamm. Uttrycksfullt bortom konventionella uttrycksmedel. Och det är kanske det Dada handlar om.

Romanen utgår från ett fiktivt schackparti på ett bohemcafé i Zürich det ödesdigra året 1916 mellan Lenin och Tristan Tzara, mellan kommunismen och Dada, där dadaism står för ”kaos, libido, det kreativa och det absurda”, medan ”Kommunismen lade sin energi på förnuft, klass, en begriplig social taxonomi, förutsägbara strukturer och skapandet av en ny människa”.

Det kan tilläggas att politiskt var dadaismen inte homogen, (den var knappast homogen i något annat avseende heller) de flesta av dess anhängare ansåg sig stå över politiken, men många var också vänster, Tzara själv var medlem i franska kommunistpartiet och deltog som frivillig i spanska inbördeskriget.

Politik är ingen konst men all konst är politisk. Skapandet och förstörelsen går hos människosläktet hand i hand.