Historiens mest kända resenär

Idag är det Marco Polos dödsdag. 2016 kom det en bok om den store venetianske resenären.

Marco Polo. Från Venedig till Xanadu

Laurence Bergreen

Övers: Camilla Jacobsson

Leopard förlag

1200-talets Europa är en efterbliven, statisk och vidskeplig kontinent med mycket begränsade kunskaper om världen utanför den sfär som kontrolleras med tung hand av den kristna kyrkan. På andra sidan Medelhavet ligger Jerusalem om vilken man strider sedan århundraden med de ogudaktiga saracenerna. Bortom det finns det gåtfulla mongolriket med dess mytiske härskare, omgiven av ett rykte om våldsamhet och barbari.

När den unge venetianaren Marco Polo tillsammans med sin far och farbror gör en mångårig resa till mongolriket, där han stannar i Kublai khans tjänst i många år, och publicerar efter hemkomsten sin reseberättelse, blir han inte bara historiens mest kända resenär någonsin, han öppnar upp en ny och väldig värld för européerna.

Handeln med Östern kom i gång i allt större utsträckning vilket hade en avgörande betydelse för Europas utveckling. I mongolriket kom man också i kontakt med den synnerligen avancerade kinesiska kulturen med alla dess teknologiska och administrativa landvinningar.

Ett penningsystem med papperssedlar, tryckkonst, astronomi, optik med glasögon, och i förlängningen teleskop och mikroskop, användning av kol och krut, en överlägsen ingenjörs- och skeppsbyggnadskonst, en form av välfärdsstat, ett intrikat postsystem, mongolriket var i så många avseende långt före Västerlandet.

Marco Polos reseskildring hade stor betydelse för kartografin, och dessutom bidrog den till avmystifieringen av världen utanför Europa. Riken där långt borta beboddes inte längre av mordiska barbarer och mytiska djur. Det i sin tur har förmodligen stimulerat framtidens upptäcktsresor.

Marco Polo möter också en värld som till skillnad mot kristendomen är religiöst mycket tolerant, något som först väcker känslor av misstro och avsky, men som så småningom börjar allt mer tilltala den unge venetianarens öppna sinne.

Även om kunskapen om just religionsfrihet tyvärr tycks ha fått en högst försumbar betydelse i europeisk historia.

Trots Marco Polos uppenbara strävan efter att så realistiskt och sant som möjligt återge det han ser och upplever vilar det inte desto mindre ett tydligt drag av exotism över hans skildring. Och det är onekligen något som överlever i västvärlden ända fram till våra dagar.

Inte minst hans beskrivning av Ryssland, som han inte ens besöker, utan förlitar sig på rykten och hörsägen, är en ren fantasiprodukt, dessvärre inte helt olik den moderna rapporteringen från det stora landet i öster.

Laurence Bergreens bok följer ganska noga Marco Polos egen skildring, och han bemödar sig alltför mycket om att påvisa sin hjältes trovärdighet, vilket gör boken en aning tröttsam i långa loppet. Men annars är det ett alldeles förträffligt populärhistoriskt verk.

Policjanci - Polsk bok om gettopolisen

Den judiska polisen i Warszawas getto är befläckad av ett sällsynt dåligt rykte, nästan jämförbart med deras nazistiska uppdragsgivare. Trots att de flesta av dem inte överlevde eller lyckades rädda sina familjer ses de inte som offer utan som bödlar och förövare. Och som om det inte vore nog används de ofta i en antisemitisk diskurs.

Katarzyna Persons bok Policjanci (”Poliserna”, 2018) skildrar den judiska gettopolisens historia, från dess bildande till efterkrigstidens uppgörelser i Polen, Västeuropa och Israel, med ambitionen att på en gedigen historievetenskaplig grund ge en både fullständig och mer nyanserad bild av dess verksamhet.

Den judiska gettopolisen var ingen självständig organisation. Den var underordnad den polska polisen, men var inte som den en del av den tyska ordningsmakten (OrPo). Och det var givetvis den tyska ockupationsmakten genom polisen, Gestapo och SS, som utövade den yttersta kontrollen.

Uppbyggnaden och själva strukturen hos gettopolisen var ytterligare ett led i den fortgående förödmjukelsen och diskrimineringen av den judiska minoriteten. Även om man allmänt refererar till organisationen som ”polis” var dess officiella benämning ”Judiska ordningstjänsten”. De bar heller inga uniformer utan hade enbart uniformsmössor med olikfärgade band. Naturligtvis var de inte beväpnade utan var enbart utrustade med batonger.

Läs hela texten i Dixikon.se

Ur finanskrisernas historia

Finanskriser är inget nytt i historien. Den 5 januari 2013 var det 200 år sedan den så kallade statsbankrutten (statsbankerotten) i Danmark.

Danmark finansierade sina krig mot Napoleons Frankrike genom att låta sedelpressarna gå varma.

Krig och sunda statsfinanser bor sällan granne med varandra. Inflationen skenade, och penningvärdet sjönk till sex procent av dess uppgivna värde i silver.

Situationen blev ohållbar och därför tvingades man till en valutareform, som innebar att de gamla sedlarna – något charmigt och totalt missvisande kallade för kurantrigsdaler – växlades mot ny valuta som hette rigsbankdaler. Relationen var 6:1, vilket säger en hel del om hur stora förluster som åsamkades den danska befolkningen.

Att kalla det reform är inte heller rättvisande, då det egentligen var en realisation eller nedskrivning.

Detsamma gällde för inlösen av statsobligationer, och det i sin tur innebar att den danska staten i alla fall delvis inte kunde uppfylla sina förpliktelser.

Därför kallas det för statsbankrutt, trots att det aldrig var tal om att helt ställa in betalningarna.

Reformens verkningar var inte helt övertygande, och än idag träter de lärde om hur den bör bedömas.

Och Danmark lärde lika mycket av sina krigsäventyr som världen av sina kapitalistiska äventyrligheter.

Ingenting.

Vilse i livet

Idag är det årsdagen av Albert Camus död i en bilolycka. Dagen till ära en recension av hans mästerverk "Främlingen":

Främlingen
Albert Camus
Övers: Jan Stolpe
Bonniers

Fransmannen Albert Camus belönades med Nobelpristagare 1957. Hans författarskap hade stor betydelse för existentialismen. Hans mest kända verk är ”Pesten” och ”Främlingen”. Den sistnämnda finns nu i en nyöversättning av Jan Stolpe, och med ett efterord av Michael Azar.

Det här är berättelsen om en person som är totalt vilse i sitt eget liv och i tillvaron i stort. Han är en främling inför sig själv och samhället. Han är aldrig närvarande i det som sker, utan alltid undvikande och saklig på ett frånvarande sätt. Han är så mentalt dysfunktionell att jag är säker på att idag skulle han diagnostiseras med adhd eller damp eller något syndrom.

När han begår ett mord, helt och hållet av en slump, på ett sätt som är så typiskt för Camus, är det som om det hände någon annan. Det blir också en märklig uppvisning vad det innebär att ”leva i nuet”, särskilt om man drar det till sina yttersta konsekvenser. Mördaren kan inte relatera till mordet, en händelse i det förflutna, lika lite som till den dödsdom som vantar honom i framtiden.

Det finns också en politisk läsning av romanen. Handlingen utspelar sig Algeriet, då fransk koloni, och Camus födelseplats och hem. Den mördade är en ”arab”, utan namn, ålder, utseende eller några andra särskilda kännetecken. Det gäller för övrigt alla andra ”araber”, de är blott objekt.

Det är en bild av två folk som lever sida vid sida, som totala främlingar för varandra. Den algeriska frigörelsekampen pågick blodig under tiden efter andra världskriget, och Camus försökte – föga framgångsrikt – att inta en slags tredjeståndpunkt.

Han omkom i en bilolycka 1960, och upplevde aldrig Algeriets självständighet, och ”svartfötternas”, de infödda Algerietfransmännens, massexil.

Den tappre författaren Hašek

Idag är det 97 år sedan Jaroslav Hasek gick bort. Han var född 1883 i Prag, och var en tjeckisk författare.

Han deserterade från österrikiska armén under första världskriget, anslöt sig till ryssarna och deltog i oktoberrevolutionen som politisk kommissarie. Han återvände till Tjeckoslovakien 1920.

Mest känd är Hasek förstås för "Den tappre soldaten Svejk". Av många anses boken som en av de främsta antimilitaristiska skrifterna. Genom humor framställs militarismen som löjeväckande och människofientlig. Boken innehåller också en svidande kritik av hyckleriet och dubbelmoralen under kejsardömet Österrike-Ungerns sista tid.

Boken förbjöds i den tjeckoslovakiska armén 1925. Den polska översättningen konfiskerades 1928, den bulgariska förbjöds 1935 och i de nazistiska bokbålen 1933 var den given.

Haseks dödsdag uppmärksammas lämpligen med tjeckiskt öl.

Granadas fall

Idag är det årsdagen av Granadas fall 1492. Emiratet av Granada, det sista moriska fästet i Spanien, kapitulerar till Kastilien, och med detta är reconquistan (de kristnas ”återerövring” av Iberiska halvön från muslimerna) över och den nästan 800-åriga muslimska närvaron i området är slut.

Året 1492 var ingen bra tid i Spanien över huvud taget. Samma år utvisas judarna ur landet, och Spanien blir både juden- och arabenfrei. Det dröjer inte länge förrän det går åt skogen för det förenade spanska konungariket, och Spanien utvecklas till en efterbliven avkrok i Europas periferi.

Det blir inte bättre av Columbus avfärd senare det året från Spanien för att finna den västliga vägen till Indien. Istället kom han till en ny världsdel, utan att dumskallen någonsin begrep det. Därför kallas Amerikas urinvånare för indianer, och det är dessutom deras minsta problem mot bakgrund av européernas framfart.

Konst och litteratur i OS

Idag är det Pierre de Coubertins födelsedag. Han var född 1863, var en fransk baron, pedagog, författare, tidningsman och är framför allt känd som initiativtagare till de moderna olympiska spelen. Han tävlade själv framgångsrikt i OS, visserligen under pseudonym, i ... litteratur!

De moderna olympiska spelens grundare Pierre de Coubertin hade som ideal en fredlig uppfostran för både kropp och själ och ville förena idrott och konst. 1912 i Stockholm kunde konsten introduceras. Man tävlade i fem grenar: arkitektur, litteratur, musik, målning och skulptur. Som småningom infördes olika underavdelningar till samtliga grenar.

Enligt reglerna skulle varje bidrag vara inspirerat av idrott, och inte var publicerat före OS. De litterära verken var begränsade till 20 000 ord, fick skrivas på respektive språk men med ett sammandrag på engelska eller franska. Musiken presenterades i notform.

En kuriositet i sammanhanget är det sovjetiska deltagandet i konsttävlingarna vid OS 1924, annars bojkottade Sovjet de olympiska spelen som ansågs vara ett ”borgerligt spektakel”. 

Två IOK-presidenter har deltagit i konsttävlingar: självaste de Coubertin som under pseudonym vann litteraturtävlingen 1912, och Avery Brundage som var med i litteratur 1932 och 1936. 

Två personer har lyckats att vinna olympisk medalj både i konst och i traditionell idrott: amerikanen Walter Winans som hade vunnit ett guld och ett silver i skytte, vann dessutom ett guld i skulptur i Stockholm. Ungraren Alfred Hajos vann två guldmedaljer i simning 1896 för att 28 år senare ta silver i arkitektur.

Ingen av deltagarna i de olympiska konsttävlingarna har lämnat några bestående spår efter sig inom konstvärlden. Däremot kan OS-konsten ståta med några riktiga högdjur bland jurymedlemmar, framför allt 1924 då Selma Lagerlöf dömde inom litteraturen och Igor Stravinskij inom musiken. Konst-OS kan också visa upp den äldste deltagaren, den 73-årige britten John Copley.

Sverige har inte skördat några större framgångar på den olympiska konstens område. Den enda medaljen är ett brons som vanns 1948 av Nils Olsson inom kategorin stadsplanering för sim- och sporthall i Göteborg.

1949 la IOK fram en rapport som konstaterade att eftersom så gott som alla deltagare i konsttävlingar var professionella, hade de ingen plats inom den olympiska idrottens amatörvärld. Den har ersatts med utställningar och föreställningar i samband med spelen.

Idag när amatörreglerna har övergivits inom OS borde det åter finnas förutsättningar för konstens återinträde i den olympiska gemenskapen. Tanken på att tävla i konst kanske tar emot för många, men faktum är att det redan tävlas i musik, litteratur, arkitektur. Pierre de Coubertins gamla tanke var nog inte så dum ändå.