Världen behöver förändras

Idag är det 200 år sedan Karl Marx föddes. Firar med en recension av en bok av Eric Hobsbawm.

How to Change the World
Eric Hobsbawm
Little, Brown, 2011

Enligt den brittiske historikern Eric Hobsbawm är 1900-talet ”det korta seklet”, som börjar 1914 och slutar 1989. Hobsbawm själv är nästan jämngammal med det, han är född 1917 i Alexandria i Egypten, men växte upp i Wien och Berlin under 1920-och 30-talet, och naturligtvis har nazismens framväxt och maktövertagande satt outplånliga spår i hans medvetande, något han har vittnat om vid flera tillfällen. Hans judiska bakgrund har ytterligare förstärkt denna känsla.

1936 gick Hobsbawm med i kommunistpartiet, något han egentligen hade velat göra tidigare, men inte fick för sin farbror, som var hans förmyndare, då han blev föräldralös vid 14-års ålder.

Efter Ungernrevolten då många, framför allt intellektuella, lämnade partiet, förblev Hobsbawm lojal, även om han uttryckte en stark kritik mot utvecklingen i Sovjet och Östeuropa. Han blev med tiden en ledande marxistisk historiker, specialiserad främst på 1800-talets historia. Han är mest känd för svenska läsare för sin monumentala trilogi Revolutionens tidsålder, Kapitalets tidsålder, och Imperiernas tidsålder, som dessutom sedan kompletterades med Ytterligheternas tidsålder.

Vid 93 års ålder är Hobsbawm still going strong, och levererar nu en tegelsten om Marx och marxismens historia. Titeln How to change the world (en svensk översättning är tyvärr än så länge inte på gång) anknyter förstås till Marx berömda uttalande i Teser om Feuerbach: ”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den”.

Därmed har Hobsbawm sagt att världen verkligen behöver förändras, och att det är gamle Marx som har svaret hur.

Hobsbawm är en lärdomsgigant av nästan osannolika mått, han kan med samma lätthet redogöra för översättningar avKommunistiska manifestet till azeriska eller jiddisch, skillnader mellan finsk och svensk marxism, som marxismens öden i olika delar av Indien. How to change the world är inte bara en bok om marxismen, utan lika mycket 150 år av global – låt gå huvudsakligen europeisk – kulturhistoria.

Boken består av två delar. Den första behandlar Marx, och givetvis också den oskiljaktige Engels, och en rad av deras viktigaste skrifter. Den delen är förvisso djuplodande, men om än inte akademisk så i hög grad avsedd för de redan insatta, med stort teoretiskt intresse för marxism.

Den andra delen beskriver marxismen, som vetenskap, som ideologi och som politisk kraft, ur ett historiskt perspektiv. Tilläggas bör att också den första delen har en konsekvent historisk synvinkel.

Där ligger utan tvekan styrkan i Hobsbawms framställning, Marx och marxismen är inte en samling kanoniska skrifter ur vilka lärdomar och sanningar kan utläsas, utan skildras som ett historiskt fenomen, del av och delaktigt i det historiska skeendet, och därmed självfallet underkastat förändring.

Marxismen är oupplösligt förenad med kapitalismens egen historia, dess framgångar och kriser. Från 1880-talet med framväxten av socialistiska masspartier ökar Marx inflytande, under 1930-talet blir marxismen en avgörande intellektuell kraft i västvärlden, och efter 1945 blir Marx världens kanske mest inflytesrika tänkare, då närmare en tredjedel av jordens befolkning lever i länder som åberopar Marx som sin lärofader, samtidigt som det över hela världen verkar masspartier som grundar sin teori och praktik – eller åtminstone påstår sig göra det – på Marx.

Samtidigt, som Hobsbawm påpekar, har det knappt gått en vecka de sista 150 åren utan att någon har försökt vederlägga och dödsförklara marxismen. Hittills har liket dock visat sig vara vid förvånansvärt god vigör.

Därmed inte sagt att marxismen inte drabbas av uppgångar och fall. Dess första kris inträffade redan på 1890-talet. Anledningen var att det trots kapitalismens djupa kris inte blev någon proletär revolution. Det avskyvärda systemet grävde inte sin egen grav, och inte heller ersattes det av ett socialistiskt samhällsskick. Den här problematiken går igen flera gånger i historien, kapitalismen tar sig genom sina kriser relativt ohotad, det gäller till och med 30-talskrisen som många uppfattade som systemets dödsryckningar. Också idag är kapitalismen i uppenbar kris, och dess undergång är lika uppenbarligen inte i sikte.

Här finns helt tydligt en svaghet hos marxismen, som kontrasterar mot dess styrka. Marxismen har visat sig förvånansvärt precis i sin analys av kapitalismen och dess historiska tendenser. Överproduktionskriser, kampen mellan finans- och industrikapital, arbetslösheten som ökar och lönerna som pressas neråt samtidigt som styrkebalansen på arbetsmarknaden ändras. Den fallande profitkvoten, monopolisering, och kanske framför allt globaliseringen, det är tydligt att Marx än idag tillhandahåller en uppsättning mycket vassa analysinstrument.

Men det är lika tydligt att alla förutsägelser om kapitalismens oundvikliga undergång gång på gång har kommit på skam. Det är möjligt att arbetarklassens befrielse ska vara dess eget verk, men än så länge har arbetarklassen visat föga intresse för att befria sig.

Här finns en påtaglig svaghet i marxismens politiska teori, och det är ingen tillfällighet att den enda marxistiska tänkare som Hobsbawm tar upp är Gramsci, en originell och, som Hobsbawm skriver, överraskande marxist, som har ägnat mycket tankemöda åt just den politiska teorin.

Gramsci är ofta mycket populär bland de intellektuella, förmodligen därför att han tillskriver dem en central roll i upprättandet av det han kallar för ”hegemoni”. Att döma av det öde som italienska kommunistpartiet – som var under starkt inflytande från Gramsci – har gått till mötes, har hegemonibegreppet klara svagheter. Nu är PCI långt ifrån ensamt bland socialistiska parter att befinna sig i djup kris, så det finns säkerligen fler orsaker, den traditionella arbetarklassens minskade numerär och betydelse, globaliseringen, välfärdssamhällets kraftiga tillväxt och Sovjets fall, är några.

Men jag skulle ändå insistera på att försummelsen av populärkulturen av vänstern och dess intellektuella är en bidragande orsak till de socialistiska partiernas nuvarande svaga position.

I ett större perspektiv kanske idéhistorikern Lichtheim har rätt i att marxismen egentligen aldrig har gått in på djupet i de socialistiska partiernas medvetande, utan snarare utgjorde ett uttryck för ”politiskt gruppmedvetande”, en ”integrativ ideologi” som motiverade arbetarrörelsens självständiga ställning inom det borgerliga samhället. Och eftersom liberalismen och marknaden saknar lösningar för vår tids utmaningar, samtidigt som kapitalismens framfart blir allt mer destruktiv, är det hög tid att vi äntligen tar Marx på djupaste allvar.

Färgstarka familjeband

"Familjealbum är både en humoristisk och allvarlig bok om förintelsens offer och överlevare och de historier som fortplantar sig vidare till nya generationer, förhoppningsvis utan alltför många avbrott eller omskrivningar."

En roman om ett liv och ett land

Idag är det Amos Oz födelsedag. Dagen till ära en recension av hans magnum opus "En berättelse om kärlek och mörker".

En berättelse om kärlek och mörker

Amos Oz

Övers: Rose-Marie Nielsen

Wahlström & Widstrand, 2006

Det är i början av 50-talet, det är ett stort politiskt möte i Jerusalem ordnat av det högernationalistiska Herut-partiet, och kvällens höjdpunkt är tal av den vältalige oppositionsledaren Menachem Begin. Längst fram i publiken sitter eliten, de intellektuella med rötter i Östeuropa, längre bak finns arbetare, oftast med orientalisk härstamning. Begin talade, i likhet med sina intellektuella anhängare, en klassiska hebreiska, medan den israeliska arbetarklassen använde en slags folklig variant av språket.

 
De fanns en del skillnader mellan dessa två, ibland dråpliga. Ordet i klassisk hebreiska för ”vapen” beskriver på folkspråket det manliga könsorganet, medan det klassiska ”beväpna” betyder att ha samlag. Så där står Begin och anklagar upphetsat Eisenhower, Eden och resten av världen för att lägra Nasser! Men ingen vill lägra oss, vore jag premiärminister skulle alla, alla lägra oss! Åskådarna på de främre bänkarna applåderade, längre bak var det knäpptyst, folk satt häpna och kunde inte tro sina öron.

Endast den tolvårige Amos, som är där i sällskap med sin far och farfar – båda framstående medlemmar i högerrörelsen, kan inte behärska sig utan brister ut i ett hejdlöst skratt. I det ögonblicket påbörjas en resa bort från den nationalism som han har uppfostrats i. Och den resan fortsätter än idag.

Den israeliske författaren Amos Oz senaste bok, en tegelsten på över 500 sidor, kallar han själv för en självbiografisk roman. För en roman är det, och den utspelar sig på många olika plan, som hänger mycket intrikat samman. 

Det är en klassisk bildningsroman om en ung man uppväxt, det är en familjekrönika, och det är historien om landet Israel, dess tillblivelse och första år. Vi möter ett myller av människoporträtt och brokiga öden. Så född i Palestina/Israel han är, visar sig Oz vara fast förankrad i den östeuropeiska judiska berättartraditionen, som också i litterär form avslöjar sina muntliga rötter, även om han som infödd israeler saknar den östeuropeiska känslosamheten, utan hans berättarkonst utmärks mest av kärv humor.

Familjens historia löper parallellt med landets – med alla drömmar, förhoppningar, besvikelser. Ett viktigt tema är moderns självmord, något som författaren och hans far inte nämnde med ett enda ord under 20 år! Själv har han aldrig skrivit en rad om ämnet, åtminstone inte direkt. Han närmar sig den traumatiska upplevelsen mycket sakta och försiktigt genom större delen av boken. 

Han beskriver hon modern tynar bort steg för steg, sina egna komplicerade känslor inför det som händer, han söker också förstå. 

Oz räknas till den israeliska vänstern och fredslägret. Hans utgångspunkt i den israelisk-palestinska konflikten är att det handlar om rätt mot rätt, ”De värsta konflikterna i individens och också hela folkslags liv är ofta de som bryter ut mellan förföljda”. Araberna är märkligt frånvarande, och i den mån de överhuvudtaget finns är det på ett avlägset plan. Oz är mycket klartsynt över hur svårt judarna har att möta palestinier som människor, och han frågar ”var de lika rädda för oss som vi var för dem?” 

En mycket belysande scen är dagen för utropandet av staten Israel, ett storslaget och känslosamt ögonblick för judarna som samtidigt är en sorgens och vredens dag för araberna. Oz ådagalägger en beundransvärd empati – och stundtals också sympati – för palestinierna, och han är skoningslös i sin kritik av den israeliska högern, nationalismen och arrogansens politik.

Amos Oz är en gudabenådad författare och han är en mästare i att återge – och skapa! – stämningar, vi kommer nära alla de människor han skriver om, miljöskildringen är suverän, som läsare ser man framför sig alla platser utan att ha någonsin varit där. Sist men inte minst skapar författaren en högst trovärdig känsla av hur nuet och det förflutna hänger intimt ihop. 

Amos Oz försöker famna väldigt mycket och han lyckas faktiskt med mesta. En berättelse om kärlek och mörker är en utmärkt bok, av en stor författare.

Den mångröstade bilden av en judisk boxare och gettopolis

"Jag är nöjd med att romanen inte är glasklar utan lockande mångtydig. Det behövs många röster för att få en någorlunda sann bild, och en bild att ifrågasätta! Det har författaren förstått och väl utnyttjat."

Med musiken som vapen

Idag är det Pete Seegers födelsedag. När han gick bort 2014 trodde jag nästan att det var ett misstag, så länge som han hade varit med, kunde man tro att han var evig.

Han var född 1919, i en konstnärlig, relativt välbärgad familj. Han studerade journalistik vid prestigeuniversitetet Harvard, men hoppade av för att ägna sig på heltid åt musik.

Tillsammans med vännen och inspiratören Woody Guthrie kom Seeger att föra vidare och utveckla den amerikanska folkmusiktraditionen.

Han skrev globala megahits som antikrigssången *Where have all the Flowers gone*, odödliggjord av framför allt Marlene Dietrich, den folkliga *If I had a Hammer*, som populariserades av Peter, Paul and Mary, och den religiöst färgade *Turn! Turn! Turn!*, som skänkte stora framgångar åt The Byrds.

Pete Seegers kanske mest kända sång är *We shall overcame*, också den med en andlig underton. Tyvärr har den i Sverige komprometterats oåterkalleligt genom Birgit Friggebos desperata tilltag i Rinkeby.

För Pete Seeger gick musiken alltid hand i hand med politiken. I mitten av 30-talet blev han medlem i kommunistpartiet, elaka tungor kallade honom för Stalins sångfågel, i början av 50-talet lämnade han partiet, besviken över utvecklingen i Sovjet.

Men han förblev sina ideal trogen, i en anda av traditionell amerikanska radikalism: antikapitalistisk, frihetlig, mot alla former av förtryck och diskriminering, för jämlikhet.

Hans liv är som historien om 1900-talets alla solidaritetsrörelser. För spanska republiken, mot Hitler – Seeger tog värvning i flottan, mot Vietnamkriget, mot apartheid, för medborgarrättsrörelsen.

Hans musik blev bannlyst under McCarthy-eran, han kallades inför kommittén för antiamerikansk verksamhet, men vägrade att vittna.

Tidigt kom han att engagera sig i miljörörelsen.

Det måste ha varit med en härlig känsla av ett fullbordat liv och ett väl utfört uppdrag som han i januari 2009, tillsammans med Bruce Springsteen och sonsonen Tao Rodriguez-Seeger, sjöng Woody Guthries odödliga *This Land is Your Land* för USA:s förste svarte president.

Pete Seegers stämma har tystnat, men sångerna lever kvar. Och så den där uppkäftiga attityden: också du kan göra skillnad!

Med känsla för de moraliskt klandervärda

"Flakierski har även här en känsla för människor som gör val som ligger nära det moraliskt klandervärda eller kanske gått över gränsen, men det är alltid mot bakgrund av ett samhälle och ett system som ger förutsättningarna."

Gripande om uppgång och fall

"Läsningen ger en insikt i hur svårt det kan vara för en begåvad människa att klargöra för sig själv att nu är det kört, nu gäller inte längre mitt eget självförverkligande."