Massmordet i Gummornas ravin

 

För 84 år sedan den 29 september 1941, första dagen för Jom Kippur, den judiska försoningshelgen, beordrades judarna i det av tyskarna ockuperade Kiev i Ukraina av nazisterna att samlas på särskilt anvisade ställen, och ta med sig värdesaker och varma kläder, vilket antydde en längre resa. I grupper om 100 personer bevakade av SS och ukrainska trupper fick de marschera till Babij Jar – Gummornas ravin – i utkanten av staden där de avrättades med maskingevär tio åt gången. Dödandet pågick fram till den 3 oktober och enligt tyska rapporter tog man livet av drygt 33 000 judar.

Massavrättningar i Babij Jar fortsatte ända tills Kiev befriades av Röda Armén. Det upprättades där också ett koncentrationsläger där förutom judar, också kommunister, partisaner, civila ukrainare och polacker, och romer dödades. Man uppskattar antalet avrättade till minst 100 000, och en del källor uppger mycket högre siffror.

Eftersom Babij Jar användes under 30-talet som begravningsplats för NKVD:s offer omgavs det länge, också efter kriget, med stort hemlighetsmakeri. Tystnaden bröts 1961 av den sovjetiske ”poppoeten” Jevgenij Jevtusjenko med dikten ”Babij Jar”. Det kan vara värt att citera de första raderna:

Vid Babij Jar finns ingen minnessten
Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen

Och den högstämda avslutningen:

I mina ådror finns inget judiskt blod
Men de som hatar judar
hatar mig
krampaktigt i sitt hat
som vore jag en jude själv
och därför
är jag en äkta ryss!

En del av dikten ingår som en viktig del i Sjostakovitjs mäktiga 13:e symfoni. På svenska finns dokumentärromanen med samma namn av Anatolij Kuznetsov utgiven 1967.

Årets Bokmässa i Göteborg, del 2

 

Årets Bokmässa i Göteborg, del 1

 

Bokmässan i Göteborg bjuder på fyra högtidsdagar för litteraturälskare. Seminarier, monterprogram, föredrag, samtal, möten...Här står Boken alltid i centrum (och en och annan egontripp också förstås). Bokmässan är samtidigt en utmaning, i alla fall för en lantis som jag har blivit, mängden människor, ljudvolymen, trängseln, stressen...

Men det är värt besväret. I år hade jag nöjet och privilegiet att delta, med en relativt nypublicerad roman. Mesta tiden fanns jag i Celander förlags monter, och under lördagen höll jag tillsammans med Mats Jonsson ett välbesökt seminarium vid en av scenerna.

Här följer en bildkavalkad:

Dags för ranking i arbetarvänlighet

 

Dagens och veckans (årets?) pseudohändelse är utan tvekan publiceringen av årets ranking från Svenskt näringsliv. En intresseorganisation sprider varje år en önskelista, som ängsliga kommunpolitiker i hela landet oavsett partifärg försöker helt hysteriskt uppfylla.

Det finns en hel rad av olika rankningar som, på mer eller mindre oklara grunder, mäter ”företagarvänlighet”. Svenskt näringslivs rankning av svenska kommuner är mest känd, den väcker en hel del uppmärksamhet, och leder i många mindre norrländska kommuner som ofta placeras sig långt ner på listan till upprörda debatter och ömsesidiga anklagelser partier emellan.

Det är lika tragiskt varje år.

Och det är lika roligt varje år.

I vår grannkommun är det jubel. De har avancerat! Klättrat 30, 40 eller om det var 50 placeringar! Champagne!

Avfolkningen fortsätter visserligen, arbetslösheten är fortsatt astronomisk, nya nedskärningar väntar, men vem bryr sig – vi har klättrat i rankingen!

I min hemkommun och den andra  grannkommunen blir det ingen champagne. Vi ligger långt ner. Igen. Och om igen anmärker de på rankingens bristande vetenskaplighet. Det gör man i alla kommuner som hamnar långt ner.

Fast lite rätt har man i alla fall. I grannkommunen som har klättrat uppåt har också fortsatt samma problem med avfolkning, arbetslöshet och nedskärningar.

Det hjälper inte ens att kalla det för besparingar.

Och tittar man på vilka kriterier som tillämpas i rankingen så blir det tydligt varför den är helt absurd. Ju mindre offentlig sektor, desto högre placering, nämligen. När Mittuniversitetet hade lagts ner i grannkommunen innebar det avancering på Svenskt näringslivs ranking. Hurra!

Vilket inger fortsatt hopp för den andra grannkommunen. Om sjukhuset där läggs ner, och det gör det säkert (kallas på socialdemokratiskt, men inte bara, nyspråk för utveckling!) klättrar de  högre uppåt i rankingen.

Det är naturligtvis helt bisarrt. Varför denna fogliga ängslighet? I synnerhet som motsatsen vore egentligen fullständigt självklar.

Konstigt nog är det ingen som mäter hur arbetarvänliga kommuner och riksdagsmän är. 

Inte ens LO eller något av arbetarpartierna, vare sig det stora eller det lilla, och naturligtvis inte det nya.

Kan det bero på att Gunnar Strängs gamla påstående, att det som är bra för storföretagen är bra för Sverige, har blivit till den enda stora sanningen?

Eller är det ännu värre, att det är som i Lars Ekborgs klassiska monolog Bunta ihop dem: "Vi hade skönhetstävling hemma i byn. Ingen vann.

Slutet för Warszawas getto

 

Den 21 september 1942 avslutades den så kallade Gross Aktion, den stora deportationen av judar från Warszawas getto till förintelselägret Treblinka.

Aktionen inleddes 22 juli, och under två månader deporterades under brutala förhållanden 300 000 människor i alla åldrar till en säker död i Treblinkas gaskammare.

I gettot fanns kvar 35 000 – av närmare en halv miljon – som tvingades till tvångsarbete i fabriker och verkstäder. Warszawas getto hade förvandlats till ett gigantiskt arbetsläger.

Uppskattningsvis bodde dessutom omkring 20 000 människor kvar illegalt på gettoområdet.

Han blev inte påve

 

Den 17 september 1926 föddes Jean-Marie Aaron Lustiger, sedermera kardinal och Paris ärkebiskop. Det märkliga med honom var hans för en högt uppsatt kyrklig dignitär ovanliga bakgrund, och hur den kom att påverka hans katolska tro.

Han föddes i Paris som Aaron Lustiger i en judisk familj. Hans föräldrar hade utvandrat från den polska staden Będzin, där Lustiger är hedersmedborgare, en gammal ort i södra Polen, numera mest känd för stenkolsbrytning från början av 1900-talet.

När tyskarna ockuperade Frankrike 1940 skickades Aaron tillsammans med sin syster till familjens vänner, en katolsk familj i Orleans. Föräldrarna hamnade i Auschwitz, och hans mamma dog där.

Något senare samma år konverterade den 14-årige Aaron till katolicismen.

Enligt vissa uppgifter fick Aaron Lustiger sin katolska kallelse efter en uppenbarelse under Långfredagen, men det går inte ihop rent kronologiskt, och får, enligt min åsikt, betraktas som en legend.

Vid dopet antog han namnet Jean-Marie, men behöll sitt judiska namn Aaron och använder senare konsekvent alla tre namnen, också i officiella sammanhang.

Lustigers far som överlevde Auschwitz kunde efter återkomsten till Frankrike inte förlika sig med sonens konvertering och försökte få den upphävd.

För Jean-Marie Aaron innebar inte dopet ett förnekande av hans judiska identitet. Han kallade sig själv för ”kardinal, jude och invandrarbarn”. Centralt för hans teologi var uppfattningen om kristendomens judiska rötter, han betonade det gemensamma ursprunget och kallade Jesus för Israels Messias.

Antisemitismen ansåg han vara en form av antiteism då det vände sig mot det av gud utvalda folket.

Han uppfattningar ådrog sig stark kritik från båda religionerna, katolikerna anklagade honom för ”judaisering” av kristendomen, medan judarna såg honom som en avfälling och förrädare – barn till offer för Förintelsen som han var – och dessutom ansåg de att hans försök till förening av de två religionerna var som att skapa en ”kvadratisk cirkel”.

Lustigers andra viktiga insats var hans djupt rotade uppfattning att kyrkan istället för att söka stöd i maktens strukturer, bör vända sig till intellektuella och kultureliter, då det är dessa kretsar som formar tidsandan och har stor påverkan i samhället.

Media ansågs som särskilt viktiga, och i konsekvens därmed startade Lustiger en radiostation och en kabeltevestation i sitt stift. 1995 valdes han för övrigt in i Franska Akademien.

Samtidigt förenade Lustiger på ett sätt som är inte helt ovanligt inom den katolska kyrkan sin moderna inställning med mer konservativa attityder. Han var en svuren fiende till feminism, abortmotståndare så klart, och starkt missionerande med betoning på evangelisering av Frankrike, något som inte alltid sågs med blida ögon i den sekulära republiken.

Efter Johannes Paulus II:s död ansåg bedömare att Lustiger var en av favoriterna till påvevärdigheten. Emot honom talade en gammal profetia som sa att en jude kommer att vara kyrkans sista påve, under namnet Petrus II, och en sådan risk ville man inte ta.

En seriösare invändning var Lustigers höga ålder, även om det förefaller långsökt, då Ratzinger som ju blev påve, bara var ett knappt år yngre.

Den faktiska anledningen, eller åtminstone en av de viktigaste, var nog helt enkelt den kvardröjande antisemitismen inom katolska kyrkan, dels bland en del av dess ledande män, dels bland den troende menigheten.

Det var för många otänkbart att en jude – och det är så många katoliker såg honom, kardinal eller inte – skulle upphöjas till Guds ställföreträdare på jorden.

Lustigers betydelse är odiskutabel. Hela hans liv och gärning är en symbol för dialogen mellan kristenheten och judenheten, och säkerligen också viktigt för brobyggandet mellan religionerna överhuvudtaget. Hans mission bland intellektuella har satt djupa spår, och det återstår att se vilka återverkningar det kommer att få.

Men hans person är kanske framför allt en nödvändig påminnelse, för jude, grek, kristen och hedning, om mångfaldens rikedom.

Jean-Marie Aaron Lustiger gick bort den 5 augusti 2007.

När det mordiska hatet gjordes lagligt

 

Idag är det årsdagen av införandet av de så kallade Nürnberglagarna i Nazityskland 1935. De berövade de tyska judarna medborgarskap, och bestämde in i minsta detalj vem som var jude, och följaktligen inte tysk (Den som idag hör ett eko från Nürnberg misstar sig inte.) Därmed var vägen mot Förintelsen utstakad.

Förintelsen

Charles Reznikoff

Övers: Ulf Karl Olov Nilsson

Rámus, 2013

Adornos berömda sentens ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari” har länge präglat 1900-talets litteratursyn. Tolkat bokstavligt är uttalandet minst sagt märkligt, och filosofen har själv modifierat det, eller rättare sagt tagit avstånd från det.

Frågeställningen är inte helt okomplicerad, diskussioner pågår än idag om till exempel vem som får skriva om Förintelsen, kan enbart de som har egna erfarenheter göra det?

Charles Reznikoff är en betydande amerikansk poet, som fick sitt erkännande först under 60-talet. Han umgicks länge med tanken på ett diktverk om Förintelsen, men tvekade, just med tanke på att inte vara ett av offren. När han väl sent i livet bestämde sig att ändå skriva, blev det ett mycket säreget verk, med den enkla titeln ”Förintelsen”.

Reznikoff har utgått från protokollen från Nürnberg- och Eichmannrättegångarna. Han har gallrat i de enorma textmassorna, strukit, ibland ändrat, men oftast behållit formuleringar som de är i originalet.

Resultatet är drabbande. Enkla rader med ett direkt tilltal, ett förtätat innehåll, som ett koncentrat av all den grymhet människor är i stånd till, och allt det elände som vi förmår att fördra.

Det avskalade språket och den konsekventa sakligheten riktar fokus på det konkreta som skapar en emotionell förståelse bortom torra fakta och statistik; ”och överallt låg det/skor och strumpor, kavajer och rockar, hattar och kepsar/i hörnet av ett hus låg ett spädbarn/med skallen inslagen”.

Dikterna ger en röst åt vittnen, och det kanske mest slående är hur mycket hån och förödmjukelse som nazisterna utsätter sina judiska offer för. Det här är inte bilden av ett iskallt opersonligt Förintelsemaskineri som mördar i masskala på industriell väg. Tvärtom, vi möter småaktiga och brutala sadister som roar sig med att på ett bestialiskt sätt förnedra, för att sedan mörda med skratt, nästan som i förbifarten.

Man får en otäck känsla av att mördarna har – roligt.

Jag låter det vara osagt om den förödmjukande behandlingen syftar till avhumanisering av offren, nödvändig för massmorden, eller om det helt enkelt är så människor beter sig om de får göra det, och sammanhanget är så att säga ”det rätta”.

Alldeles oavsett är det nödvändigt att lära av historien, inte minst idag. Att inte skriva poesi efter Auschwitz leder åter till barbari. Reznikoffs diktverk är en motståndshandling. Han är poesins Primo Levi.

Svenska folket säger fortfarande nej

 

2003 hölls det en folkomröstning om euro.

Det som hände var märkligt. Alla partier utom MP och V var för, arbetsgivarorganisationerna var för, fackföreningsrörelsen var för, media var för, ja hela etablissemanget var för. 

Och då sa svenska folket NEJ. Klart och tydligt. 

Vem har sagt att svensken inte kan säga ifrån? Men visst kunde hen gott göra det lite oftare.

Nu verkar opinionen ha svängt lite och fler är positiva till att införa euro i Sverige. Det är dock fortfarande en majoritet emot - med 20 procent osäkra.

Någon ny folkomröstning lär det inte bli, det vågar inte de politiska partierna och resten av etablissemanget. 

Men man kan alltid tillsätta en utredning...

Vi får nog se upp så att vi inte plötsligt en dag har ett ishockeylandslag med smeknamnet 30 cent.

Ett olycksdrabbat datum

 

Den 11 september är ett olycksdrabbat datum. Årsdagen av mordet på Anna Lindh, 9/11 i New York och kuppen i Chile. Vi tar det kronologiskt.

1973 störtade en militärjunta den demokratiskt valde presidenten socialisten Salvador Allende, som ledde en bred vänsterregering, Unidad Popular. Kuppen genomfördes med stöd av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, och det är högst troligt att det skedde med den högsta amerikanska ledningens vetskap och välsignelse.

Tusentals människor fängslades och torterades. Tre tusen dödades brutalt. Flera tusen flydde landet, en del av dem kom som flyktingar till Sverige.

2001 inträffade det nästan ofattbara inträffade då två kapade passagerarflygplan flög in i tvillingtornen i New York. Tre tusen människor omkom. Al-Qaida tog på sig skulden. Men det finns de som tror att det egentligen var USA:s regering som låg bakom. Eller judarna. Eller frimurarna…

Oavsett vad all världens dårfinkar tror var händelsen en stor tragedi.

Och den följdes av fler tragedier. USA invaderade Afghanistan för att få tag på Usama bin Laden, trots att han inte var där. Sedan invaderade de Irak, trots att de hade ingenting med saken att göra, och inte heller hade de några massförstörelsevapen som USA lögnaktigt påstod.

Sedan bombade man fram frihet i Libyen, vilket inte verkar uppskattas av frihetskämparna, som tog livet av frihetens ambassadör.

Dessförinnan hann man stoppa friheten i Bahrain. Med hjälp av Saudiarabien, en av världens värsta diktaturer, som annars är frihetens och demokratins stöttepelare i alla lägen, bara inte hemma. Nu senast i Syrien.

Så där håller det på. Om det inte var så tragiskt skulle det vara riktigt komiskt. Tur att vi har begreppet ”tragikomiskt”.

2003 knivhöggs Sveriges utrikesminister Anna Lindh på varuhuset NK i Stockholm, och avled dagen efter av sina skador.

Författarsamtal på Kramfors bibliotek

 

Igår tisdag den 9 september hade jag nöjet och privilegiet att presentera min roman "Mormor Lea" i ett samtal med eminenta Victoria Jonsson på Kramfors bibliotek.

Omkring 40 intresserade kom för att lyssna till samtalet, tack till er alla!

Tack också till Kramfors bokhandel som skötte bokförsäljningen. 

Foto: Grazyna Kaminska Flakierska

Litet land med djupa rötter

 

 

Idag firas nationaldag i Andorra.

Det är en av alla dessa lilleputtstater som vi ofta har svårt att ta på allvar, men vad är det som säger att länder måste vara stora? Andorra är till yta ungefär lika stort som Habo kommun, och har lika många invånare som Solna.

Men Andorra har historiska rötter som går tillbaka till det karolingiska riket.

Dessutom har det lilla furstendömet vissa kuriösa drag, som till exempel att andorraner är i minoritet i sitt land, utan att det verkar skapa några problem - small is beautiful!

Och det enda officiella språket är katalanska, vilket det inte ens är i Katalonien.

Och furstendöme förresten, deras "furste" är ju den franske presidenten!

Snål och urholkad europeisk mångfald

 

I ett förtvivlat försök att visa att Europa är så mycket mer än bara en gemensam marknad på kapitalets villkor har Europeiska unionen instiftat ett europeiskt litteraturpris.

Den första prisutdelningen ägde rum under stor pompa och ståt i Bryssel den 28 september 2009, och trots medverkan av kommissionens ständigt ifrågasatte president Barroso (före detta maoist), unionens kulturkommissionär slovaken Jan Figel (före detta tjeckoslovak), ordförandelandets kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (sedan länge före detta) och 800 europiska kulturcelebriteter med deckarkungen Henning Mankell i spetsen, har hela glittertillställningen förmodligen gått alla förbi.

Och så har det nog förblivit.

Det europeiska litteraturpriset är en omisskännlig EU-konstruktion. Priset är inte ett, utan delas ut till författare från tolv olika länder. Nästa år går det till elva länder som inte fick något pris 2009, och elva till året därpå, allt som allt 34 priser över en treårscykel. Alla är glada, och ingen är nöjd.

José Manuel Barroso framhöll att det europiska litteraturpriset skulle, till skillnad från andra priser, ”framhäva och främja den europiska litteraturens mångfald”. Han talade vitt och brett om att ”korsa gränser”.

Henning Mankell var inte lika övertygad. Han ansåg att det var helt orimligt med 34 priser under tre år, det skulle urholka prisets värde. I stället borde det bli ett eller högst två priser.

Men framför allt tyckte Henning Mankell att EU borde satsa stort på ett översättarpris, ingen dålig poäng i sammanhanget.

Tydligt är att mångfalden inte befrämjar generositeten. Priset är på 5000 euro per vinnare, drygt 50 000 kronor, vilket är snäppet över kulturstipendier som delas ut av större svenska lokaltidningar.

Och för all del, vinnarna får översättningsstöd också.

Pristagare hämtas också från länder utanför EU. Bland 2009-års vinnare märktes den 21-åriga kroatiskan Mila Pavicevic, och norrmannen Carl Frode Tiller som fick priset för sin roman Innsirkling. Svenska Helga Henschen fick priset för Skuggan av ett brott.

Enligt Barrosos talesperson har presidenten inte läst något av de vinnande bidragen, men han såg fram emot att läsa böckerna av Daniele Del Giudice och Dulce Maria Cardoso som vann för Italien respektive Portugal.

Någon radikal förändring sedan 2009 vad beträffar uppmärksamhet har inte skett. Däremot har reglerna gjorts om. Från och med 2022 delas ut bara ett pris, och fem omnämnanden. Prissumman för vinnaren höjs till 10 000 euro, medan omnämnanden får nöja sig med 5 000.

Ändringen har fått det europeiska författarförbundet, European Writer's Council (EWC) att lämna samarbetet. Anledningen till författarförbundets beslut är att priset i den nya formen inte kommer att främja språklig mångfald. Förbundet ser en risk att stora marknader och språkområden kommer att gynnas framför mindre.

Den första vinnaren enligt den nya modellen blev georgiern Iva Pezuashvili.

De fem särskilda omnämnanden gick till Gaea Schoeters från Belgien, Slađana Nina Perković, Bosnien, Tadhg Mac Dhonnagáin, Irland, Jacobo Bergareche, Spanien och ukrainskan Kuznetsova Eugenia.

Fortsättning följer. Hur spännande den blir återstår att se.

När världen sattes i brand

 

Det finns knappast någon politisk fråga idag som inte kopplas till invandring, och där invandrare utmålas som roten till de flesta samhällsproblem.

Just idag bör man uppmärksamma extra mycket vad dylikt rasistiskt dravel kan leda till. Den första september är det nämligen årsdagen av andra världskrigets utbrott i och med Nazitysklands anfall mot Polen.

För er som vill läsa på finns det en hygglig liten bok i ämnet:

Andra världskrigets utbrott. Hitlers anfall mot Polen 1939
Marco Smedberg & Niklas Zetterling
Norstedts, 2007

De flitiga militärhistorikerna Smedberg och Zetterling har gett ut ett nytt verk Denna gång avhandlar de utförligt andra världskrigets utbrott, som började som bekant med det tyska anfallet mot Polen i september 1939.

Bakgrund tecknas, styrkor mönstras, förlopp beskrivs i minsta detalj. Det blir stundtals lite väl mycket truppförflyttningar hit och dit, även om författarna gör sitt bästa för att liva upp historien med ögonvittnesskildringar och utdrag ur minnesanteckningar och dagböcker. Smedberg och Zetterling är också avgjort bättre som militär- än allmänhistoriker.

Bokens stora förtjänst ligger i att den sakligt och effektivt slår hål på några seglivade myter. Det tyska armémaskineriet fungerade alls inte friktionsfritt, tvärtom var bristerna många och allvarliga. Man hade dock en förmåga att lära av misstagen, och i kriget mot Frankrike 1940 hade det mest rättats till. De allierade och Sovjetunionen förmådde däremot inte att dra några lärdomar av fälttåget i Polen.

Den polska armén var ingalunda så hjälplös som den har framställts efteråt. Framför allt klarade sig kavalleriet förvånansvärt bra. Kavallerichocker mot pansar är blott en skröna.

Boken är rikt illustrerad med bilder och upplysande kartor. Käll- och litteraturförteckningen är en guldgruva. Korrekturläsningen av de polska namnen lämnar dock en del övrigt att önska