När världen sviker

 

 

Idag är det romernas nationaldag.

Romernas är Europas största minoritetsfolk. Trots att de har levt här i över tusen år är de än idag utsatta för svår förföljelse.

Född fördömd. Romerna – ett europeiskt dilemma
Irka Cederberg
Leopard förlag, 2010

Frankrike massutvisar romer till Rumänien. Trots att rasismen lyser tydligt genom applåderas åtgärderna av Italiens regering. Eller är det kanske just därför? Omvärldens protester är synnerligen lama.

Förföljelse och trakasserier av romer är ingenting nytt inom EU. Det har förekommit regelrätta pogromer, också med dödsoffer i flera EU-länder, bland annat Italien, Österrike, Ungern, Tjeckien och Slovakien. I de två sistnämnda har det byggts murar kring romska bosättningar. Våld, hot och diskriminering tillhör vardagen för Europas romer, som ofta lever under förhållanden som inte är människovärdiga.

Inte heller i Sverige har vi mycket att yvas över. För tio år sedan utvisades en grupp romer, på uppenbarligen rasistiska grunder. Migrationsminister Tobias Billström försvarade tappert tilltaget, och protesterna var inte överdrivet häftiga. Det  skulle hållas val snart.

Ungefär samtidigt med utvisningen av de tiggande romerna, publicerade regeringens delegation för romska frågor ett betänkande där man bland annat konstaterar att romerna i det svenska samhället är utsatta för ”extrem och oförsvarbar exkludering”, att de som grupp är ”mest diskriminerad och missaktad”, och att det i Sverige råder ”strukturell antiziganism”.

Arbetslösheten bland romer ligger på omkring 80 procent, många har inte ens gått ut grundskolan, medellivslängden är påtagligt lägre, deras delaktighet i det politiska livet försumbar. Delegationen föreslår en nationell strategi för att uppnå full jämlikhet för romer inom 20 år. Den som lever – och har tålamod nog - får se.

Paradoxalt nog har romerna situation i Öst- och Centraleuropa försämrats sedan kommunismens sammanbrott. Under kommunisttiden beviljades romska flyktingar nästan alltid politisk asyl i Väst, medan de numera avvisas konsekvent, också i strid med EU:s fria rörlighet.

Urholkade sociala skyddsnät, ökade klassklyftor, uppblossande nationalism och högerextremism har på ett allvarligt sätt förvärrat romernas ställning. I det sönderfallande Jugoslavien har de klämts mellan de krigande nationalisternas sköldar. Mest påtagligt är det i Kosovo, där romerna har av den albanska majoriteten utpekats som syndabockar, och utsatts för svåra förföljelser, utan att det internationella samfundet har funnit det mödan värt att ingripa. Högre värden än mänskliga rättigheter står tydligen på spel.

Antiziganismen i Europa är ingenting nytt. Under medeltiden ordnade de tyska furstarna sällskapsjakt på romer. Under 1700-talet är det vanligt med brutal tvångsassimileringspolitik, där romska barn tas från sina föräldrar och placeras ut hos ”vita” familjer. I Rumänien förekommer romsk slaveri fram till mitten av 1800-talet.

Nazisterna bedrev det som kom att kallas ”den okända Förintelsen”, minst en halv miljon romer mördades i koncentrationsläger och på andra ställen. Med tanke på att det rör sig om människor i samhällets marginal, med ofta högst bristfällig registrering och folkbokföring, och där många dessutom sökte dölja sitt ursprung, är det rimligt att anta att siffran i själva verket är långt högre, så många som en och en halv miljon har nämnts.

Irka Cederberg, svensk sociolog och journalist, har skrivit en bok som ger en nödvändig historisk bakgrund till romernas situation i Europa. Hon lyfter också fram de olika yttringarna av den rika romska kulturen. En systematisk genomgång av romernas situation i de enskilda länderna ger en bra och samtidigt skrämmande bild av romernas utsatta läge idag.

Bokens undertitel *Ett europeiskt dilemma* anknyter medvetet till Gunnar Myrdals *An American Dilemma*, och vill framhäva motsättningen mellan å ena sidan Europas höga humanistiska ideal, och å den andra den faktiska verkligheten för romerna som står i drastisk kontrast till de högstämda idéerna.

I dessa tider då rasismen och främlingsfientligheten åter sticker upp sitt fula tryne, och blir allt mer accepterade också bland etablerade politiska krafter är Cederbergs bok en nödvändig läsning.

Våldets laboratorium. Romernas politiska historia

 

En text till med anledning av romernas nationaldag:

Man ser dem lite överallt, sittande eller knäböjande, utanför köpcentra, gallerior och butiker. De har blivit ett självklart inslag i stadsbilden på både större och mindre orter. Men trots den självklarheten är tiggarna, som oftast är romer från Rumänien, inte ett okontroversiellt fenomen. Vissa kommuner har försökt att helt enkelt förbjuda dem, vilket har visat sig vara olagligt, andra har försökt begränsa deras verksamhet med avgifter och andra restriktioner, de har utsatts för misshandel och övergrepp, men också yttringar av sympati och stöd. Alldeles oavsett väcker de uppenbarligen starka känslor. Men vilka är de, var kommer de ifrån, och hur hamnade de där de är idag?

Den polske statsvetaren och idéhistorikern Przemysław Witkowski ger i sin ambitiöst upplagda bok ”Våldets laboratorium. Romernas politiska historia” (Laboratorium przemocy. Polityczna historia Romów, 2020) en bred bild av den romska historien, från deras ursprung till dagens situation i Europa.

Idag har språkforskningen fastslagit att romerna kommer från nordvästra Indien, och det har bekräftats bortom allt tvivel av DNA-bevis. Redan på 400-talet sker den första vågen av romsk migration undan invaderande nomader, och de krig som härjar i området under flera århundraden.

Witkowski är mycket noga att betona det faktum att migration är ett högst vanligt beteende i historien, ett fenomen som ständigt pågår i större eller mindre omfattning. Det orsakas av antingen krig och andra övergrepp och/eller svält, hungerkatastrofer och otillräckliga försörjningsmöjligheter.

Följaktligen är migrations riktning alltid bort från krig och våld, och mot de ekonomiska centra som gäller för sin tid.

Härvidlag utgör romerna inget undantag.

Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon.

I skuggan av ett folkmord

 

Idag är det en av de trista årsdagarna, det är 32 års sedan folkmordet i Rwanda inleddes i stor skala. En som har skrivit mycket om det är författaren Scholastique Mukasonga. Först i "Madonna vid Nilen", och nu senast i "Inyenzi eller kackerlackorna".

Barfotakvinnan
Scholastique Mukasonga
Övers: Maria Björkman
Tranan

I Scholastique Mukasongas prisbelönta roman ”Madonnan vid Nilen” skildras förspelet till folkmordet i Rwanda. En miljon människor, tutsier och hutuer som vägrade delta i massakern, mördades på ett brutalt sätt, medan det internationella samfundet, med de forna kolonialmakterna Belgien och Frankrike, och katolska kyrkan i spetsen tigande åsåg mördandet. Med de dödade gick en hel värld, en kultur under.

”Barfotakvinnan” är Mukasongas andra bok på svenska, det är en berättelse om hennes mor, hon som mördades i likhet med större delen av författarens familj. Men det är lika mycket en skildring av en förlorad värld och en krossad kultur.

Lika sakligt som kärleksfullt beskriver Mukasonga ett tätt sammanhållet samhälle i skärningspunkten mellan tradition och modernitet, och som dessutom lever i skuggan av trakasserier, förföljelse och ett tilltagande hot om våld och utplåning. Massakrer på tutsier hade förekommit tidigare, och folkmordet 1994 föregicks av deportationer av tutsier till ogästvänliga trakter där de hindrades att bedriva sin traditionella boskapsskötsel.

I förvisningen försöker man fortfarande att slå vakt om sina gamla sedvänjor. Man vill gärna bevara de traditionella sätten att odla mat och brygga dryck, bygga hus, använda beprövade medicinalväxter, upprätthålla hierarkier och könsroller, och arrangera lämpliga äktenskap.

Och man tillber både Jungfru Maria och Ryangombe och andra mäktiga andar. Skillnaden är kanske inte så stor som man skulle kunna tro. Hur skiljer sig tron på andeväsen och förebud från dyrkan av det ”heliga” vattnet från Lourdes?

Det traditionella tutsisamhället är inte heller främmande för nymodigheternas lockelser. Man drar sig inte för att i vissa avseenden ta efter de ”högre stående”, det vill säga sådana som gärna imiterar de vitas beteenden. Utbildning står högt i kurs, man uppskattar underkläder, vill gärna ha glasögon och ett avträde inomhus.

                                            (Foto: Thibaut De Corday/Wikipedia)

Mukasonga varken romantiserar eller exotiferar, hon skildrar sin mor och det samhälle som hon själv växte upp i konkret och osentimentalt, med mild humor och godmodig ironi.

Men ingenting kan ändra det faktum att en mörk skugga av de kommande morden hänger ödesdigert över berättelsen. De agerande är långt ifrån omedvetna om det. Det gör i ordning gömställen, det planeras i lönndom för flykt till grannlandet Burundi, och det är framför allt barnen som ska räddas till varje pris.

Ibland lyckas det, oftast inte. Mukasongas mor faller offer för mördarna, tillsammans med så många andra, under tre månader dödas närmare en miljon människor. Mukasongas äldste bror får nio barn och hans mamma hoppas att åtminstone några ska överleva och föra släkten vidare. Lakoniskt konstaterar Mukasonga: ”Hon misstog sig”.

”Barfotakvinnan” är ett ömsint porträtt av författarens mor, en elegi över ett kulturellt folkmord, och inte minst en hyllning till landets kvinnor. ”Mödrarna Kurage finns överallt i dagens Rwanda”.

Tidigare publicerad i Opulens

Poesin till makten - makten till poesin

 

Idag är årsdagen av utropande av Bayerska rådsrepubliken.

München 1918
Volker Weidarmann
Övers: Per Lennart Månsson
Lind & Co

Efter den sorgliga utflykten till en belgisk semesterort med några tyska exilförfattare sommaren 1936 ”innan mörkret föll” i den fantastiska dokumentärromanen ”Oostende 1936”, backar Volker Weidermann till året 1918 då hela eländet egentligen började – utan att någon var ens i närheten att förstå det.

Det är november 1918 i Tyskland, kriget som bara kunde vinnas är förlorat, försörjningssituationen är desperat, armén är i total upplösning, de politiska strukturerna är sönderslagna, makten ligger bokstavligen på gatan, i väntan på den som helt enkelt tar den.

I München plockar en grupp författare, konstnärer och journalister med teaterkritikern Kurt Eisner, dramatikern Ernst Toller och författaren Gustav Landauer makten, avskaffar monarkin och utropar Rådsrepubliken Bayern.

Det är inte några fullblodspolitiker, yrkesrevolutionärer som bildar regering, de är en grupp drömmare och visionärer som med sitt kärleksbudskap vill alla väl. Eisner kallas för ”En ministerpresident från vänskapens drömda rike”. De nya makthavarnas program är ett slags lyckorecept för samhället: radikal pacifism, permanent direktdemokrati, total jämlikhet och vittgående sociala rättigheter.

Det är ett program som vill göra alla lyckliga, men som så gott som alla vänder sig emot. Den nya regeringen hamnar på kollisionskurs med hela världen. Med högern givetvis, den är lika antikommunistisk som antisemitisk, och ser Rådsrepubliken som en bunt judiska landsförrädare.

Men också nästan hela vänstern opponerar mot Eisner och hans ministrar, socialdemokraterna för att de går för långt, anarkisterna för att de inte går tillräckligt långt, kommunisterna tar avstånd från deras pacifism.

Man sår kärlek men skördar hat.

Stödet för Rådsrepubliken minskar för varje dag, Kurt Eisner mördas, vita kontrarevolutionära trupper närmar sig, på sluttampen får de hårdföra kommunisterna övertaget i München, en mindre massaker på gisslan inträffar, och när staden skiftar färg från rött till vitt slår hämndens timme.

Och som det brukar med råge, nu blir det stora massakrer. Ordningen är återställd. Tror segrarna i alla fall.

I bakgrunden passerar revy en hel rad välkända personligheter. Thomas Mann, som framstår som mycket osympatiskt opportunistisk, Rainer Maria Rilke, förfärad av sin samtid, känner en viss sympati för revolutionen samtidigt som han är rädd för den, Victor Klemperer rapporterar med stor skepsis.

Och knappt synlig i kulisserna en viss vicekorpral Adolf Hitler, uppskattad för sin lydnad, märkligt lojal mot Rådsrepubliken, något han skulle förljuget förneka i sin ökända ”Mein Kampf”. Och det skulle dröja knappt 15 år förrän han tar diktatorisk makt i Tyskland och leder världen mot en katastrof av historiskt unika dimensioner.

Den som inte ser sambanden måste anstränga sig rejält för att blunda med båda ögonen.

Situationen vid Eisners med fleras maktövertagande i München påminner starkt om vad som utspelar sig i Ryssland i oktober 1917. Den avgörande skillnaden är att i Ryssland tas makten av de beslutsamma och hänsynslösa bolsjevikerna, som målmedvetet och våldsamt lyckas behålla kontrollen över det väldiga landet, medan i München genomfördes revolutionsförsöket av en liten grupp författare och drömmare som trodde på kärlek, konst, utbildning och icke-våld som vägen till ett bättre samhälle, det var oundvikligen dömda till undergång redan från början.

Bolsjevikernas framgång övertygar knappast, utvecklingen förvandlade snabbt drömmen om jämlikhet och rättvisa till en mardröm av terror och diktatur, och Sovjetunionen är numera borta.

De välmenande revolutionärerna från München åstadkom kanske inte särskilt mycket. Men kvar är ändå drömmen, tron på ett bättre, rättvist samhälle och övertygelsen om en humanistisk väg dit.

I försoningens tid

 

Det är påsk nu. För oss prosaiska människor betyder det helt enkelt en längre ledighet. För dem i anden upphöjda innebär det så mycket mer.

Först är det den judiska påsken. Den har också börjat och håller på sisådär nån vecka. Då ska man ha på bordet mat som ändå inte går att äta. Den symboliserar nämligen. Jag måste erkänna att jag är skeptisk till mat som symbol.

Allt detta till minnet av uttåget ur Egypten. Själv blev jag fast i just Egypten för några år sedan på grund av ett vulkanutbrott i en helt annan ände av världen. Det är så det moderna samhället fungerar (inte). 

Det började ganska bra med ett par dagar extra på plagan, och sedan lyxhotell i Aten. Sedan blev det värre, och hela resan urartade till en pina som får Moses och hans gäng att framstå som bekvämlighetsapostlar. Dessutom kom judarna fram till det förlovade landet, medan vi kom till ett svinkallt Arlanda mitt i natten.

Inte tycker jag att det är nåt att fira.

Den kristna påsken firas till minne av Jesu död och återuppståndelse. Kopplingen till den judiska påsken är uppenbar, och inte för inte har påskhelgen genom århundraden traditionellt varit ett tillfälle för pogromer. Det sånt som kallas för "kristna värden".

Om man inte med det menar antisemitism i största allmänhet, liksom intolerans, förföljelse, folkmord och annat smått och gott som de kristna har ägnat sig åt genom åren.

Men påsken är framför allt försoningens och förlåtelsens högtid. Därför hoppas jag att bli förlåten för mina vanvördiga rader av både judar och kristna. Precis som vi alla förlåter våra vänner och fiender. 

Vi förlåter regeringen och den populistiska oppositionen, vi förlåter Donald Trump och Joe Biden, talibaner och amerikaner, Kaczynski och Orban, kanske Meloni också, bombhögern och bombvänstern (nåja), kärnkraftsmotståndare och kärnkraftsanhängare...kanske inte de sistnämnda, men annars alla andra. Alla, alla.

Utom coronaviruset förstås. Och inte Trump heller.

Lång, god, stor eller helig?

 

Påsken har börjat, idag är det långfredag.

En lingvistisk fundering: fredagen under påskhelgen benämns "lång" i nordiska språk, faktiskt också på finska. 

På engelska och nederländska är samma fredag "god", medan på tyska är den "sorg". 

På slaviska språk blir den "stor", och så även på både ungerska och rumänska. 

Slutligen har vi de romanska språken, franska, italienska, spanska, deras fredag är "helig".

Någon där ute som kan förklara de skillnaderna?

Litteraturen och stålarna

 

För att kunna skriva färdigt sin roman sökte den finländske författaren Johannes Ekholm finansiering genom produktplacering. Greppet är inte helt nytt. Redan för fem-sex år sedan gjorde den polske författaren  författaren Witkowski något liknande, men då handlade det om "personplacering". Tydligen inte utan en viss framgång.

Några rader därom:

Den polske författaren Michał Witkowski, översatt till svenska med flera böcker, bland annat kultromanen ”Lubiewo”, skriver på en ny bok. Och om någon vill bli en av personerna i boken är det bara att öppna plånboken.

Antingen är Witkowski, som han antyder själv, i ekonomisk knipa, eller så har han kommit på ett nytt och kreativt sätt att tjäna en extra slant.

Mot en avgift kan en av personerna i romanen, dock inte huvudkaraktärer, namnges efter bidragsgivaren. Taxan är visserligen hemlig, men Witkowski berättar i alla fall så mycket att priset avgörs av hur viktig den fiktiva personen är för handlingen, och hur ofta och länge den förekommer.

Verkar rimligt.

En lista på vilka personer som kan vara aktuella för namngivning skickas direkt till den som har anmält intresse.

Den nya boken har titeln ”Tango” och är en kriminalroman. Eftersom handlingen utspelar sig under 20- och 30-talen är vissa alltför moderna namn automatiskt diskvalificerade. Det skulle inte fungera med till exempel förnamnet Paris eller någon avläggare av en populär tv-serie som Savannah.

Däremot behöver inte namnen vara helt ålderdomliga (svenska exempel skulle kunna vara Åslög eller Tiburtius).

Tidsepoken utesluter också i stort sett produktplacering, något som Witkowski uppenbarligen inte är främmande för i en nutida litterär miljö.

Författaren själv säger att han alltid har drömt om att vara hjälte i en roman, och nu vill han erbjuda möjligheter till andra. Tydligen har redan flera hågade hört av sig.

Han sticker inte heller under stol med att det finns kommersiella bevekelsegrunder. Det har blivit allt svårare att leva på att sälja böcker, säger han, och då gäller det att vara lite om sig och kring sig.

Det är ett förhållande som gäller inte bara honom, utan många skrivande människor lite överallt i världen. Och då är Witkowski ändå en relativt framgångsrik författare, bland annat översatt till 30 språk.

Vad man än tycker om Michał Witkowskis tilltag – och det finns mycket att tycka – reser det onekligen vissa viktiga frågor kring kulturens finansiering.

Förr stod hovet, kyrkan och aristokratin för kompositörers, poeters och konstnärers försörjning. Så småningom utökades mecenaternas skara med förmögna köpmän och industriidkare, samtidigt som det uppstod en marknad där kulturens män – och kvinnor förstås – kunde sälja sina tjänster.

Den (mer eller mindre) fria marknaden fick en allt större betydelse, och även om privata mecenater finns i allra högsta grad fortfarande, oftast i form av fonder och stiftelser finansierade av framgångsrika företagare, är det nu mera staten som har huvudrollen som kulturens huvudsponsor.

Underförstått, eller rent av explicit, är förutsättningen att tack vare den demokratiska kontrollen ska det inte finnas något beroendeförhållande mellan givare och mottagare, till skillnad från tidigare tidsepoker.

Det finns olika uppfattningar om hur väl det fungerar.

Och givetvis om staten, med skattemedel, ska stödja vissa kulturarbetare och kulturområden. Och om den ändå ska göra det, i vilken utsträckning.

Med tanke på den kommande regeringens troliga sammansättning är det fara värt att  statens medel blir mer selektiva - på ideologiska grunder, och att en större marknadsanpassning kommer att krävas.

För övrigt får vi nog fortsätta att klura ut kreativa sätt att vigga stålar av våra läsare.

Olika kategorier föreslås i ny medborgarskapslag

 

På en hastigt sammankallad presskonferens presenterade Tidöpartierna förslag till en ny medborgarlag.

I stora drag innebär lagförslaget en indelning av medborgare i två kategorier: Riksmedborgare och Medborgare. Till den första kategorin räknas svenskar och personer med invandrarbakgrund med en eller två far- eller morföräldrar med invandrarbakgrund, till den andra invandrare och personer med tre eller fyra far- eller morföräldrar med invandrarbakgrund.

Enligt förslaget kan medborgare inte bli riksmedborgare.

-          Lagens främsta syfte är att underlätta integrationen och bidra till en anda av enighet och samhörighet inom vår nation, sa statminister Ulf Kristersson.

Lagen innebär att det ställs krav på riksmedborgarskap för samtliga statliga regionala och kommunala tjänster, och följaktligen kommer de medborgare som innehar offentliga ämbeten att entledigas utan vederlag.

-          Vi anser att förslaget skapar större rättvisa och dessutom bidrar till ökad effektivitet och minskar risken för klanbaserad korruption och nepotism, sa SD:s partiledare Jimmie Åkesson.

En annan konsekvens av lagen som lyftes fram under presskonferensen var förbudet mot äktenskap, samboförhållanden och alla former av sexuellt umgänge mellan riksmedborgare och medborgare. I de redan existerande samlevnadsförhållanden förväntades skilsmässa, i annat fall riskerade riksmedborgare i relationen att tvingas ändra sitt medborgarstatus till medborgare.

-          Vår ambition är att bidra till mer harmonisk familjebildning grundad på samstämmighet i värderingar, kultur och trosfrågor, sa Ebba Busch (KD).

Vidare föreslår lagen att riksmedborgare förbjuds att ta anställning hos medborgare och deras företag, oavsett form.

Medborgare befrias med omedelbar verkan från skyldigheten att fullgöra värnplikt. Däremot kommer det att bilda särskilda enheter för medborgare inom civilförsvaret.

Enbart riksmedborgare äger rätt att hissa svenska fanan.

Johan Britz (L), som på presskonferensen ersatte partiledare Simona Mohamsson, berättade att man planerade en ny lagstiftning som syftade till en ”differentiering” av fri- och rättigheter, utan att vilja gå in på detaljer.

Tidöpartiernas lagförslag har väckt våldsam kritik från MP och V som kallar det för ”diskriminering” och ”apartheid”, något som förnekas bestämt av Tidöpartierna.

S-ledaren Magdalena Andersson har uttryckt sig försiktigt positivt:

-          Socialdemokratin har alltid stått för landets enighet och sammanhållning.

 

Texten uppdateras.