Stockholms blodbad

 

Idag är det årsdagen av Stockholms blodbad. För de oinvigda: det är inte en rapport från Caremas äldreboende, inte heller handlar det om en gänguppgörelse i någon av Stockholms förorter.

Det här hände sig för drygt 500 år sedan, året var 1520, och det var den danske kungen Kristian II, i Sverige kallad "Tyrann", i Danmark inte "den gode" som det ofta påstås, som försökte få svenskarna att inse fördelar med en nordisk union.

Europatanken hade fallit i vanrykte, och det skulle dröja några sekel innan det var dags för nästa försök i branschen, det som numera går under namnet Europeiska Unionen, också den redan fallit i vanrykte för övrigt.

Svenskarna var redan på den tiden ett tämligen obstinat folk, och det bidde inget av Kristians nordiska förening.

Men ett 80-tal adelsmän, med dithörande tjänstefolk, blev av med huvudet.

Det har sina risker att reta upp unionsförespråkare.

Poesin till makten - makten till poesin

 

Idag är årsdagen av utropande av Fristaten Bayern, som följdes av Bayerska rådsrepubliken.

München 1918
Volker Weidarmann
Övers: Per Lennart Månsson
Lind & Co

Efter den sorgliga utflykten till en belgisk semesterort med några tyska exilförfattare sommaren 1936 ”innan mörkret föll” i den fantastiska dokumentärromanen ”Oostende 1936”, backar Volker Weidermann till året 1918 då hela eländet egentligen började – utan att någon var ens i närheten att förstå det.

Det är november 1918 i Tyskland, kriget som bara kunde vinnas är förlorat, försörjningssituationen är desperat, armén är i total upplösning, de politiska strukturerna är sönderslagna, makten ligger bokstavligen på gatan, i väntan på den som helt enkelt tar den.

I München plockar en grupp författare, konstnärer och journalister med teaterkritikern Kurt Eisner, dramatikern Ernst Toller och författaren Gustav Landauer makten, avskaffar monarkin och utropar Rådsrepubliken Bayern.

Det är inte några fullblodspolitiker, yrkesrevolutionärer som bildar regering, de är en grupp drömmare och visionärer som med sitt kärleksbudskap vill alla väl. Eisner kallas för ”En ministerpresident från vänskapens drömda rike”. De nya makthavarnas program är ett slags lyckorecept för samhället: radikal pacifism, permanent direktdemokrati, total jämlikhet och vittgående sociala rättigheter.

Det är ett program som vill göra alla lyckliga, men som så gott som alla vänder sig emot. Den nya regeringen hamnar på kollisionskurs med hela världen. Med högern givetvis, den är lika antikommunistisk som antisemitisk, och ser Rådsrepubliken som en bunt judiska landsförrädare.

Men också nästan hela vänstern opponerar mot Eisner och hans ministrar, socialdemokraterna för att de går för långt, anarkisterna för att de inte går tillräckligt långt, kommunisterna tar avstånd från deras pacifism.

Man sår kärlek men skördar hat.

Stödet för Rådsrepubliken minskar för varje dag, Kurt Eisner mördas, vita kontrarevolutionära trupper närmar sig, på sluttampen får de hårdföra kommunisterna övertaget i München, en mindre massaker på gisslan inträffar, och när staden skiftar färg från rött till vitt slår hämndens timme.

Och som det brukar med råge, nu blir det stora massakrer. Ordningen är återställd. Tror segrarna i alla fall.

I bakgrunden passerar revy en hel rad välkända personligheter. Thomas Mann, som framstår som mycket osympatiskt opportunistisk, Rainer Maria Rilke, förfärad av sin samtid, känner en viss sympati för revolutionen samtidigt som han är rädd för den, Victor Klemperer rapporterar med stor skepsis.

Och knappt synlig i kulisserna en viss vicekorpral Adolf Hitler, uppskattad för sin lydnad, märkligt lojal mot Rådsrepubliken, något han skulle förljuget förneka i sin ökända ”Mein Kampf”. Och det skulle dröja knappt 15 år förrän han tar diktatorisk makt i Tyskland och leder världen mot en katastrof av historiskt unika dimensioner.

Den som inte ser sambanden måste anstränga sig rejält för att blunda med båda ögonen.

Situationen vid Eisners med fleras maktövertagande i München påminner starkt om vad som utspelar sig i Ryssland i oktober 1917. Den avgörande skillnaden är att i Ryssland tas makten av de beslutsamma och hänsynslösa bolsjevikerna, som målmedvetet och våldsamt lyckas behålla kontrollen över det väldiga landet, medan i München genomfördes revolutionsförsöket av en liten grupp författare och drömmare som trodde på kärlek, konst, utbildning och icke-våld som vägen till ett bättre samhälle, det var oundvikligen dömda till undergång redan från början.

Bolsjevikernas framgång övertygar knappast, utvecklingen förvandlade snabbt drömmen om jämlikhet och rättvisa till en mardröm av terror och diktatur, och Sovjetunionen är numera borta.

De välmenande revolutionärerna från München åstadkom kanske inte särskilt mycket. Men kvar är ändå drömmen, tron på ett bättre, rättvist samhälle och övertygelsen om en humanistisk väg dit.

”den stora gemensamma torvan”?

 

Idag är det Gustav II Adolf:s dödsdag, av tradition en dag då högerextrema nationalister demonstrerar, och ställer till med bråk och upplopp. Traditionen är emellertid inte så gammal, och går bara tillbaka till förra sekelskiftet.

Hembygdsromantiken blommar upp kring förra sekelskiftet som en reaktion mot att hembygden upphör att vara självklar. Utvandringen och urbaniseringen skapar en djup rotlöshet och hemlöshet och en stark känsla av förlust. Mångas identitet blir vag och osäker. Det finns också en politisk slagsida med hotande social oro och radikalisering.

Det är därför knappast förvånande att hembygdsrörelsen är till en början ett konservativt projekt.

Märkligt nog kopplas den ihop med den framväxande nationalismen. Vän av ordning kan tycka att de två är varandras motsatser, men de konservativa gjorde oförskräckt en logisk kullerbytta och förklarade med den franske högerradikalen och rasisten Maurice Barrés ord att ”sann nationalism bygger på lokalkänsla”.

Carl Larsson talade om ”den stora gemensamma torvan”, och liknande tankar återfinns hos till exempel Verner von Heidenstam och Ellen Key.

Det svenska kulturlivets ständige Gossen Ruda August Strindberg å sin sida hånade hembygdsromantiken. I ”Svenska folket” och även i ”Det nya riket” påvisar han skadeglatt att ”urgamla” traditioner i själva verket är av ganska nytt datum, och att mycket av allmogekulturen bygger på utländska element och influenser. Det påminner onekligen i hög grad om dagens kulturdebatt.

Det är knappast en tillfällighet att hembygdsrörelsen reorganiseras under 30-talet. Begreppet ”hembygd”, Heimat, var centralt för den nazistiska ideologin. Det är här man finner det naturliga och ursprungliga, det äkta – i motsats till det urbana industrisamhällets rotlösa dekadans.

Resultatet av denna nationalistiska vurm för hembygden blev i modern tid en lång rad förödande krig, övergrepp, etnisk rensning, fördrivning och förföljelse. Och så fortsätter det än idag.

Kadaver-affären - ”Kristna lik åt de kristna!”

 

Antisemitismen mörka historia innehåller många märkliga händelser, men frågan är om inte en av de märkligaste inträffade för drygt 100 år sedan i det då polska Vilnius. I det relativt nyöppnade Stefan Batory-universitetet krävde de kristna studenterna vid medicinska fakulteten att det skulle tillhandahållas judiska lik för dissektion i proportion till antalet judiska medicinstudenter, i annat fall skulle de judiska studenterna blockeras från dissektionsundervisningen. Händelsen har gått till eftervärlden som ”lik-affären” (afera trupia, Cadaver Affair).

Samma krav kom snart att ställas också vid de andra polska universiteten, i Warszawa, Kraków och Lwów. Liknande kampanjer förekom under första hälften av 1920-talet i Österrike, Tjeckoslovakien och Rumänien.

Bakgrunden kan tyckas ganska prosaisk, det rådde allmän brist på lik för medicinska syften, och de som fanns tillgängliga för anatomiska studier var huvudsakligen ”kristna” – om lik kan sägas ha en religion. Den polska lagen tillät att lik som ingen gjorde anspråk på inom 48 timmar kunde användas av de medicinska fakulteterna.

Annorlunda förhöll det sig med ”judiska” lik. Enligt den mosaiska tron ska alla ges en anständig begravning, dissektion, liksom för övrigt obduktion, ses som likskändning och brott mot griftefriden.

Studentorganisationerna under mellankrigstiden dominerades i Polen, liksom i många andra europeiska länder, av högernationalistiska krafter, inte sällan ganska radikala, med starka antisemitiska inslag.

De kristna studenternas krav på fler ”judiska” lik fördes emellertid med förment rationella argument. Man hävdade att lika rättigheter krävde också lika skyldigheter, judar anklagades för diskriminering av kristna, judarna uppmanades att bekämpa ”vidskepelse”, medan man själv ansåg sig stå för upplysning och framsteg.

Men som historikern Natalia Aleksiun påpekar i sin artikel ”Christian Corpses for Christians! Dissecting the Anti-Semitism behind the Cadaver Affair of the Second Polish Republic” från 2011 (och som är den huvudsakliga källan för min text) var det i själva verket ingenting annat än ett sätt att angripa judar.

Det var å ena sidan en reaktion mot den relativt höga andelen judiska studenter, inom de medicinska fakulteterna var de under 20-talet kanske så många som 30 procent, krav på numerus clausus blev allt högljuddare (för att mot slutet av 30-talet bli till numerus nullus), och framfördes som ett försvar av polska nationella intressen.

Å andra sidan är hela ”lik-affären” en återspegling av det omgivande samhällets tilltagande antisemitism, och i kraven på fler ”judiska” lik kan tydligt skönjas en underliggande strävan till total separation av de olika etniska grupperna, då judar ses som fullständiga – och farliga – främlingar, ända in i döden.

Så gott som alla judiska studenter hade just ingenting emot att ”judiska” lik skulle användas i undervisningen, de kom genomgående från sekulariserade hem och var inte bundna av religiösa påbud. Men de motsatte sig att de personligen skulle göras ansvariga för situationen, och protesterade mot att de hindrades i fullföljandet av sina studier.

I förlängningen var det en protest mot antisemitism och diskriminering.

Medan universitetsledningar vacklade och började böja sig för de kristna studenternas krav, fick dessa samtidigt stöd från det nationella läkarförbundet. Kampanjerna radikaliseras alltmer, och det uppstod bisarra situationer då lik och till och med lemmar räknades för att fastställa antalet judiska studenter som tilläts att delta i dissektionerna. Resten utestängdes.

Likaledes bisarra paroller framfördes, som ”Kristna lik åt de kristna!”

Vid ingången till 30-talet övergår paroller och proklamationer i öppet våld, upplopp, misshandel och övergrepp blir allt vanligare.

”Lik-affären” återspeglar på ett ödesdigert sätt de polsk-judiska relationerna under mellankrigstiden, och den antisemitism som alltmer dominerade den politiska scenen.

Memento mori

 

Det viktigaste under den här veckan, ja månaden, kanske hela året, är utan tvekan Alla helgons dag, och allting som har med den helgen att göra.

Inte för att jag är så mycket för helgon, även om det finns några figurer bland dem som är på ett eller annat sätt tilltalande, som till exempel Josef av Copertino som är beskyddare av astronauter och mentalt handikappade, men också studenter, och Frans av Sales, skyddshelgon för skribenter och författare, men även döva. Nej, det handlar snarare om vad helgen innebär.

Vi kan börja med att konstatera vad helgen inte innebär. Alltså, den har inte med bus eller godis att göra, inte heller om att spöka ut sig i löjliga kostymeringar, och definitivt inte om ett desperat försök att få till ännu ett kommersiellt tillfälle att kränga diverse skräp och tingel tangel.

Det handlar om någonting helt annat, nämligen Döden.

Att minnas de döda, och att ägna en stunds eftertanke den egna dödligheten.

I vår kultur hyllas ungdomen, samtidigt som döden förträngs. Men det hjälper inte. Vi åldras, med eller utan värdighet – det är upp till var och en – med eller utan botox, hårinplantat och antirynkkrämer, och så småningom
dör vi. Sådan är livets ordning, det finns en början och ett slut, liv och död hör ihop.

Det är värt att minnas, åtminstone en gång om året.

Allhelgonahelgen är också en mycket stämningsfull helg, med alla ljusen som lyser upp det tilltagande mörkret.

Så tänd ljus, för dina döda nära och kära, för alla döda som inte har någon längre som kan minnas dem, och för dig själv.

Deltagande i massaker som segerpris

 

Den 29 oktober 1941 mördade de tyska nazisterna och litauiska kollaboratörer mer än 10 000 judar i Kaunas. Litauernas medverkan i Förintelsen skildras på ett skakande sätt i Ruta Vanagaites och Efraim Zuroffs bok "Vårt folk".

Ibland kunde samarbetet i mördandet ta sig helt bisarra former.

Enligt den amerikanska sportkanalen ESPN spelades det 1941 i det av tyskar ockuperade Litauen en basketbollmatch mellan representanter för den tyska militärgarnisonen och klubben Perkunas Kaunas. Segerpriset för litauerna var deltagande i massakern på stadens judar.

ESPN har tagit del av vittnesmål från överlevande judar och dokument från litauiska KGB. Matchen ägde rum den 6 juli 1941, samtidigt som en specialenhet ur SS höll på att genomföra aktionen mot Kaunas judar. Det litauiska laget, med flera landslagsstjärnor som var med i det lag som vann EM 1939, vann överlägset, och som belöning för "utmärkt spel" fick de senare samma dag föra bort ett trettiotal judar till en närbelägen skog, där de slogs ihjäl av de med gevär och påkar beväpnade litauiska basketbollspelarna.

Efter kriget ställdes två av spelarna inför rätta för samarbete med ockupationsmakten, varav en dömdes till döden. Ytterligare två andra spelare, bröderna Norkus, bor idag i USA. En ene brodern, Vytautas, har i en intervju med ESPN medgett att han har spelat en match mot "tysk polis".

Efter att ha hört och läst om kopiösa mängder fakta om historiens hemskheter tror man att ingenting kan förvåna en längre. Och gång på gång visar det sig att man har fel, och det finns alltid än mer monstruösa handlingar som gör en häpen och skräckslagen. Idrotten och historien hör ihop.

Ingenstans att ta vägen - Polenaktion 1938

 

Det lilla samhället Zbąszyń, som numera ligger i västra Polen, men som under mellankrigstiden var en gränsort mellan Tyskland och Polen, hamnade i månadsskiftet oktober/november 1938 i blickfånget för hela Europa, om inte hela världen. I ingenmanslandet mellan de två länderna bevakade av beväpnad militär trängdes tusentals judar som hade fördrivits från Nazityskland men vägrades inträde i Polen.

Bakgrunden var att i början av oktober krävde den polska regeringen att pass för samtliga polska medborgare som vistades utomlands skulle omedelbart förnyas. Även om det inte var uttalat var förordningen antisemitiskt färgad och riktades mot judar. Alla som hade bott utanför landets gränser längre tid än fem år berövades sitt medborgarskap, vilket drabbade först och främst och nästan enbart polska judar i Tyskland, och var författningsmässigt klart tveksamt.

Den tyska reaktionen kom blixtsnabbt. Tusentals judar som saknade tyskt medborgarskap greps i sina hem och deporterades till polska gränsen. Arresteringarna skedde ofta på natten, de gripna fick bara ta med sig det de kunde bära och ett belopp av tio riksmark. Allt annat konfiskerades. Det var den så kallade Polenaktion.

Många av de deporterade hade levt större delen av sina liv Tyskland, en del var rent av födda där.

Tusentals människor var fast vid gränsen – förutom Zbąszyń också i Bytom, Chojnice och Wschowa – under vedervärdiga förhållanden. De klarade livhanken enbart tack vare hjälp från judiska välgörenhetsorganisationer och Röda Korset.

Bland de olyckliga fanns familjen Grynszpan, vars son Herszel bodde i Paris, och som i en hämndakt för familjens umbäranden sköt en tysk ambassadtjänsteman. Dådet användes av nazisterna som förevändning för Kristallnatten.

Under tiden pågick en diplomatisk dragkamp mellan Berlin och Warszawa, som resulterade i att en del av judarna fick tillfälligt komma tillbaka till Tyskland för att ordna sina affärer. De tvingades att deponera alla sina tillgångar på låsta konton, det var ren och skär stöld.

Samtidigt började så småningom fångarna från ingenmansland att släppas in i Polen. De sista lämnade Zbąszyń bara någon dag innan kriget bröt ut den första september 1939.

Det är omöjligt att veta hur många av de deporterade från Polenaktion som överlevde Förintelsen. Men vi kan vara säkra på att de var få, mycket få – om några alls. Gränserna var stängda, det fanns ingenstans att fly.