För 81 år sedan, den 27 januari 1945, befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska trupper. Den syn som mötte förfärade till och med de luttrade rödarmisterna. Auschwitz utgjorde, tillsammans med Birkenau, som var det egentliga förintelselägret, och arbetslägret Monowitz, den största komplexet i nazisternas förintelsemaskineri. Auschwitz står som symbol för nazisternas brott mot mänskligheten, och den 27 januari högtidlighålls över hela världen som Förintelsens minnesdag.
Under knappt fem år mördades i Auschwitz 1,1 miljoner människor – lågt räknat. Nästan en miljon av dem var judar De flesta gasades ihjäl direkt vid ankomst, och brändes i krematorier. Resten dog av utmattning, undernäring och sjukdomar.
Bland de dödade fanns det medborgare från de flesta länder av Europas länder, också Norden: Danmark och Norge. Också romer och homosexuella fanns bland offren.
Det är överväldigande siffror, som inte bara kan avfärdas som ”statistik”, de återger trots allt vidden av mördandets fasansfulla omfattning.
Men för att kunna förstå på djupet, och åtminstone delvis kunna föreställa sig förintelselägrens grymt brutala verklighet, krävs det ögonvittnesskildringar, helst förmedlade genom kvalificerad skönlitteratur.
Några berättelser av överlevande är välkända, Primo Levi, Imre Kertész, Elie Wiesel.
Jag tycker också mycket om John Boynes barn- och ungdomsbok ”Pojken i randig pyjamas”. Förvisso inte en ögonvittnesskildring, Boyne är född 1977, men med inlevelsens mäktiga kraft lyckas han genom ett barns naiva förundran inför det vuxenvärldens våldsamma och sadistiska obegriplighet avslöja Förintelsens dödsbringande verklighet.
Den kanske bästa skildringen av Auschwitz är enligt min mening den polske författaren Tadeusz Borowskis ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar”.
Tadeusz Borowski tillhörde dem som i Polen kallades för Columbus-generationen. De var födda kring 1920 i det nyligen återupprättade Polen, seglade iväg på livets upptäcktsfärd 1939, de flesta gick under, det fåtal som överlevde kunde bara konstatera att det Eldorado de hade hoppats finna visade sig vara en grym och ogästvänlig kontinent.
Eller utan poetiska omskrivningar: 1943 arresteras Borowski av Gestapo och hamnar i Auschwitz. Upplevelser i koncentrationslägret kom att prägla honom för resten av hans korta liv, och utgör huvudtemat i hela hans författarskap.
Hans mest kända verk är berättelsesamlingen ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar” från 1948, som publicerades första gången på svenska 1974, och finns sedan 2014 i nyutgåva på förlaget Modernista.
Det Auschwitz som Borowski skildrar är ett eget universum med en trist vardag av oupphörlig död, monotont våld och desperat kamp för överlevnad. Alla fuskar, luras och stjäl, det trixas och fixas, här finns ingen plats för sentimentalitet eller medkänsla, viljan att leva kommer ständigt i konflikt med allt det som gör livet värt att leva.
Och ändå inte. Fångarna må vara starkt avtrubbade, men saknar inte helt känslor, och kan uttrycka barmhärtighet, som genom att blåljuga för de nyanlända om vad som väntar. En gnutta människovärdighet är nödvändig för överlevnad, och den hittar man i sitt inre, i sina tankar och känslor, och även i sina drömmar om att kriget någon gång tar slut, och kanske, kanske, rättvisa skipas.
För de plågade betyder rättvisa inte bara att de skyldiga straffas, utan också att bödlarna ska få lida på samma sätt som deras offer tvingades göra.
Borowski skriver en saklig prosa, där inte ett komma är onödigt, han är iakttagaren som noterar och vittnar, utan moraliska övertoner. Han skildrar vardagen, och det är genom dess prisma som alla ohyggligheterna framträder och blir begripliga. De spelar fotboll, och ”Mellan två hörnor har de lyckats gasa tretusen människor”.
Ett viktigt vittnesmål och ett stycke lysande litteratur.
Tadeusz Borowski själv klarade inte av sina egna demoner från Auschwitz och tog sitt liv 1951, 28 år gammal.
Jag har känt personligen flera som har varit fångar i Auschwitz. En av dem var rektorn vid min grundskola i Warszawa: Han var också vår mattelärare. Han var inte speciellt omtyckt av oss, han hade ett sällsynt häftigt humör, kunde lätt brusa upp i veritabla explosioner av ilska, där hot om våld inte var långt borta.
Och ändå minns jag att vi förlät honom, att vi, snorungar på 12–13 år, visade överraskande mycket tolerans och förståelse eftersom vi kände till hans förflutna och insåg vilka fasor han måste ha upplevt. I 60-talets Polen var det många, så gott som alla, som hade en släkting eller en nära bekant som hade genom samma helvete.
Det kanske inte krävs så mycket mer för att förhindra historiens monotona upprepning av grymhet och ondska, bara en smula empati, tolerans och respekt.
Ja, och så några rejäla välfärdsreformer på det.
