Den store humoristen

 

Idag är det Mark Twains födelsedag.

Han har skrivit om mycket, bland annat minst en berättelse om hälsohysteri, onekligen ett ämne i tiden, som hos den store humoristen naturligtvis slutar i tragiskt förtida död. Om jag minns rätt.

Tyvärr kan jag för mitt liv inte hitta vad berättelsen heter, inte heller i vilken bok som den ingår. Enda lösningen för den intresserade läsaren är att ta sig an hela Twains produktion, en förvisso gigantisk, men ingalunda oangenäm, uppgift.

Och som Hemingway sa: "All amerikansk litteratur kommer från en enda bok av Mark Twain som heter Huckleberry Finns äventyr".

Förintelsen i Norge

 

I november 1942 deporterades de första norska judarna till Auschwitz. För några år sedan kom en skakande bok om det norska medlöperiet i Förintelsen.

Det största brottet. Offer och gärningsmän i den norska Förintelsen

Marte Michelet

Övers: Jan Stolpe

Bonniers

Den norska berättelsen om andra världskriget handlar om en handfull förrädare och heroiska motståndsmän, som givetvis stöds av hela samhället. Förintelsen? Det var tyskarna, och vi kunde ingenting göra.

Berättelsen är lögnaktig, åtminstone till en del, och i rättvisans namn inte lögnaktigare än i något annat land. Den är definitivt mindre lögnaktig är den monumentala lögn som det officiella Frankrike länge har spridit, eller den bisarra lögnen och förnekelsen som fortfarande förlamar Österrike.

Sanningen om de ockuperade folkens delaktighet i Förintelsen har succesivt kommit fram i ljuset i allt fler väldokumenterade historiska arbeten. Det har varit en smärtsam process, vilket visas inte minst i de häftiga och infekterade diskussionerna som har rasat i Polen de senaste åren. Även om den trista sanningen börjar så sakteliga sippra in i det allmänna medvetandet, så har det politiska motståndet snarare hårdnat, och en luddig lag som förbjuder påståenden om polackernas medhjälp och medverkan i Förintelsen har införts.

I Norge har ämnet varit tabu ända fram till nu då Marte Michelet gör en grundlig genomgång av den norska delaktigheten i Förintelsen på Norges judar.

Problematiken i Norge har trots allt betydligt blygsammare dimensioner än i till exempel Polen, och diskussionen har inte väckt lika kontroversiella känslor där, men reaktionerna är inte desto mindre snarlika som i Polen och på andra håll – indignerad förnekelse med understöd av akademisk knappologi.

Desperat lyfter man fram alla de som hjälpte judar – ofta med risk för eget liv – och stoppar helt cyniskt in dem i samma säck som mördarna och angivarna, för att därmed utropa ett moraliskt oavgjort, som vore det en tävling i gott uppförande.

Men fakta talar ett helt annat språk.

Marte Michelet tecknar en historisk bakgrund av antisemitism och främlingsfientlighet, rasismen är ingenting nytt i vare sig Norge eller något annat land. När den tyska invasionen av Norge kommer den 9 april 1940 har den ett omfattande norskt stöd. Det är föga förvånande med tanke på att Quislings National Samling har sitt starkaste stöd i officerskåren och i näringslivet.

I Norge bodde vid den tiden omkring 2100 judar, och denna lilla skara ignorerades till en början av tyskarna. Däremot ägnade sig de norska myndigheterna åt diverse antisemitiska trakasserier.

Situationen förändrades drastiskt efter invasionen mot Sovjet. Det började med en arresteringsvåg av ”ryssjudar”, det vill säga statslösa judar utan norskt medborgarskap. Tyskarna antijudiska aktioner sekunderades av de norska nazisternas egna initiativ, som pogromen i Oslo i juli 1941.

Den antijudiska situationen radikaliseras alltmer, och kulminerar hösten 1942 med massarresteringar, som följdes av deportation till Polen för vidarebefordran till förintelselägret Treblinka.

Tyskarna hyste en oviss oro för hur norrmännen skulle reagera, men det visade sig totalt ogrundat. Deportationerna möttes av kompakt tystnad från norska samhället, också från motståndsrörelsen. Inte heller den norska exilregeringen vidtog några som helst åtgärder.

Dessutom fanns det belöningar att hämta. Företag, bostäder, diverse tillgångar och även reda pengar som hade stulits från judarna delades frikostigt ut. Förintelsen hade en materiell sida som tillät många, och inte bara tyskar, att göra sig en rejäl hacka.

Runt 40 procent av de norska judarna blev offer för Förintelsens utrotningsmaskineri. I internationell jämförelse kan siffran tyckas relativt låg, i Polen låg den på 90 procent.

Skillnaden beror på två saker. Dels den tyska ockupationens annorlunda karaktär, i Central- och Östeuropa var den osedvanligt skoningslös och brutal, medan i Norge betraktade tyskarna norrmännen trots allt som människor, ja rent av som arier, och ockupanternas framfart var betydligt mildare.

Dels fanns det faktiskt någonstans att fly, gränsen mot Sverige är lång och svårbevakad, den möjligheten fanns knappast någon annanstans.

Låt gå att Sverige inte heller levde upp till krav som kan ställas på en civiliserad nation, många kunde ändå ta sin tillflykt hit och rädda livet.

Marte Michelet varvar skickligt historiska avsnitt med skildringar av enskilda öden, vilket ger framställningen en bra balans av fakta och mänsklig dimension.

Jag rekommenderar starkt att läsa Michelets bok parallellt med Anna Bikonts mästerliga ”Vi från Jedwabne”.

Det är både kontroversiellt och smärtsamt att ifrågasätta en nationell självbil. Det gäller att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den.

De återsåg aldrig sina föräldrar

 

Den 21 november 1938 beslutade det brittiska parlamentet att ta emot judiska flyktingbarn och att ge de under 17 år uppehållstillstånd.

Aktionen kallas allmänt för Kindertransport.

Barnen kom från Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien, Polen och Fria staden Danzig. Den första Kindertransport som kom till England, den 2 december 1938, bestod av 196 barn från ett judiskt barnhem som hade bränts ned av nazister under Kristallnatten. Omkring 10  000 judiska barn kom till England mellan december 1938 och september 1939 och placerades i fosterfamiljer.

De flesta av dess barn återsåg aldrig sina föräldrar.

Även länder som Holland, Belgien, Frankrike, Danmark och Norge (innan de ockuperades av Tyskland) samt USA och Sverige tog emot judiska flyktingbarn.

Omkring 500 judiska barn kom med Kindertransport till Sverige. Barntransporterna till Sverige tilläts först efter att företrädare för Mosaiska församlingen i Stockholm uppvaktat utrikesminister Sandler och socialstyrelsen och lyckats få dem att tillåta ett undantag från den restriktiva flyktingpolitiken, en särskild flyktingkvot tysk-judiska barn i åldrarna 3 till 15 år.

De svenska myndigheterna gick med på att utverka en kvot under förutsättning att barnen endast fick tillfälligt uppehållstillstånd i upp till två år med möjlighet till förlängning, under förutsättning att föräldrarna inte kom till Sverige.

Det hände vid flera tillfällen att föräldrar till barn som kommit genom kvoten fick sina ansökningar om uppehållstillstånd till Sverige avslagna med hänvisning till dessa villkor.

Den första fria svarta republiken

 

Idag är det årsdagen av slaget vid Vertiéres 1803, det sista och avgörande slaget i den haitiska revolutionen då en armé av forna slavar besegrade den franska expeditionskåren. Revolutionen är litterärt skildrad av bland annat Alejo Carpentier.

Riket av denna värld
Alejo Carpentier
Övers: Karin Alin
Ruin, 2011

Kubanen Alejo Carpentier räknas som den magiska realismens föregångare, och har inspirerat flera av den latinamerikanska litterära boomens författare. Han fick sitt internationella genombrott med romanen ”Riket av denna världen”. Handlingen utspelar sig på ön Haiti decennierna kring Franska revolutionen.

Det är för övrigt inte ovanligt för latinamerikanska författare att skildra just denna period på Haiti, nu senast var det Isabel Allende med romanen ”Zarités frihet”. Förmodligen beror det på öns unika etnologiska blandning, med dess säregna kultur, språk och religion, som av många uppfattas som mycket specifikt latinamerikanskt. Det handlar naturligtvis också om landets våldsamma och dramatiska historia med de många slavupproren och den tidiga frigörelsen från kolonialmakten Frankrike.

I Carpentiers roman får läsaren följa slaven Ti Noël åren före, under och efter den haitiska revolutionen 1791-1804. De afrikanska slavarna på Haiti är utsatta för ett exempellöst brutalt förtryck, och delvis under inflytande från Franska revolutionens idéer, reser de sig mot sina förtryckare. Hämnden blir fruktansvärd. Åren av hänsynslöst utnyttjande, våld och sexuella övergrepp betalas nu grymt med råge. Eftersom revolutionens fina principer och frihet, jämlikhet och broderskap gäller bara vita människor, skickas det en armé från Frankrike för att ta uti med revolten, men den besegras.

Resultatet blir dessvärre ett nytt förtryck, nu utövad av svarta herrar. Alla grupper behärskas av hierarkier och maktspel, är Carpentiers dystra slutsats. Trots det avslutas romanen med en positiv öppning. Som titeln antyder är människans rike enbart av ”denna värld”. Det är bara här i vår jordiska tillvaro som vi kan uppnå storhet och vårt ”fulla mått”

Från Auschwitz universum

 

Idag är det Tadeusz Borowskis födelsedag. Han är en av Förintelsens absolut främsta skildrare.

Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar

Tadeusz Borowski

Övers: Cathrine Berg

Modernista

Tadeusz Borowski tillhörde dem som i Polen kallades för Columbus-generationen. De var födda kring 1920 i det nyligen återupprättade Polen, seglade iväg på livets upptäcksfärd 1939, de flesta gick under, det fåtal som överlevde kunde bara konstatera att det Eldorado de hade hoppats finna visade sig vara en grym och ogästvänlig kontinent.

Eller utan poetiska omskrivningar: 1943 arresteras Borowski av Gestapo och hamnar i Auschwitz. Upplevelser i koncentrationslägret kom att prägla honom för resten av hans korta liv, och utgör huvudtemat i hela hans författarskap.

Hans mest kända verk är berättelsesamlingen ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar” från 1948, som publicerades första gången på svenska 1974, och finns nu i nyutgåva på förlaget Modernista.

Det Auschwitz som Borowski skildrar är ett eget universum med en trist vardag av oupphörlig död, monotont våld och desperat kamp för överlevnad. Alla fuskar, luras och stjäl, det trixas och fixas, här finns ingen plats för sentimentalitet eller medkänsla, viljan att leva kommer ständigt i konflikt med allt det som gör livet värt att leva.

Och ändå inte. Fångarna må vara starkt avtrubbade, men saknar inte helt känslor, och kan uttrycka barmhärtighet, som genom att blåljuga för de nyanlända om vad som väntar. En gnutta människovärdighet är nödvändig för överlevnad, och den hittar man i sitt inre, i sina tankar och känslor, och även i sina drömmar om att kriget någon gång tar slut, och kanske, kanske, rättvisa skipas.

För de plågade betyder rättvisa inte bara att de skyldiga straffas, utan också att bödlarna ska få lida på samma sätt som deras offer tvingades göra.

Borowski skriver en saklig prosa, där inte ett komma är onödigt, han är iakttagaren som noterar och vittnar, utan moraliska övertoner. Han skildrar vardagen, och det är genom dess prisma som alla ohyggligheterna framträder och blir begripliga. De spelar fotboll, och ”Mellan två hörnor har de lyckats gasa tretusen människor”.

Ett viktigt vittnesmål och ett stycke lysande litteratur.

Tadeusz  Borowski tog sitt liv 1951, 28 år gammal.

Kurt och Carlos

 

Idag firar vi två favoritförfattares födelsedag.

Kurt Vonnegut, född 1922, som påstod att han aldrig fick Nobelpriset eftersom han hade varit försäljare av Saab-bilar, och hade haft synpunkter på detta underverk av svensk teknologi.

Och Carlos Fuentes, född 1928, som kallade George W Bush för terrorist. Han skrev några fina böcker också.

Tysk höst

 

Många är vi som har plågats i skolans historieundervisning med att älta årtal och diverse datum. För åtskilliga, kanske de flesta, har det medfört en livslång avsky för allt vad historia heter. Vi andra som av olika skäl har klarat oss med historieintresset i behåll har insett att plugga datum är lika ointressant som onödigt. Det finns ett historiens innehåll som är mycket väsentligare.

Det finns dock vissa datum som är svåra att gå förbi. Den 9 november är ett sådant datum. Det återkommer med viktiga händelser under hela den tyska 1900-tals historien med en envishet som gränsar till det magiska. Och Tysklands historia har alltid varit central för utvecklingen i Europa.

Det börjar den 9 november 1918 är Vilhelm II, den tyske kejsaren, av sin morbror den blivande Edward VII kallad ”Historiens mest lysande fiasko”, abdikerar och tar sin tillflykt till sitt gods i Holland, där han dör 1941. Familjen Hohenzollern var Europas äldsta regerande dynasti, med anor tillbaka i tiden till 1061. Vilhelms abdikation innebar ett radikalt brott i den tyska historiens kontinuitet, och gjorde säkerligen tyskarna mer benägna att söka efter radikala lösningar. Kejsarens fanflykt, och så uppfattades det av många, förstärkte också ytterligare ”dolkstötslegenden”, uppfattningen, som exploaterades hårt av nazisterna, att Tyskland besegrades aldrig på slagfältet, utan förrådes av inre fiender. 

Den 9 november 1923 är det dags igen. Hitler genomför sin så kallad ölkällarkupp i München, när han försöker med vapen i hand ta makten i Bayern. Kuppen misslyckas, och Hitler ställs inför rätta anklagad för högförräderi. Efter en farsartad rättegång döms Hitler till lagens absolut mildaste straff, 5 års fängelse, av vilka han sitter inne i 9 månader, under luxuösa förhållanden, då han skriver färdigt på sitt bisarra verk ”Mein Kampf”, och bedriver partipolitisk verksamhet. Det här markerar på ett ödesdigert sätt Weimarrepublikens oförmåga och ovilja att konfrontera sina fiender, något som inom mindre än tio år skulle leda till dess undergång. Hitler hade lärt sin läxa och förstått att makten skulle mycket lättare vinnas med tålamod och lagliga medel. Låt gå för att han vid behov drog sig aldrig att ta till de olagliga också. 

Kristallnatten den 9 november 1938 är en tydlig fingervisning om vad nazistregimen är kapabel till. Människor dödas, butiker plundras, synagogor brinner. Världen fortsätter att blunda, och andra världskriget och Förintelsen lurar redan runt hörnet. Västeuropa och USA ät förtvivlat angelägna om att slippa att åter uppleva det första världskriget fasor som fortfarande är ett plågsamt minne för generationer av européer och amerikaner. Och naturligtvis hoppas man att kunna använda Hitler som en murbräcka mot den kommunistiska fästningen i Sovjetunionen.

Den 9 november 1989 börjar människor under stor entusiasm att börja riva Berlinmuren. Den reellt existerande socialismen är till ända, Tyskland är återförenat, kalla kriget är slut. Lika mycket innebär det slutet på det som den brittiske historikern Eric Habsbawm kallade ”det korta seklet”, det som började i augusti 1914, fortsatte med två fruktansvärda krig, och kom att radikalt förändra vår värld. 

Historien består naturligtvis inte av datum, de markerar bara mer eller mindre betydelsefulla händelser, och gör det möjligt för oss att ordna dem på ett för oss meningsfullt sätt. Det går nu en osynlig gräns, föga förvånande tvärs genom Tyskland. 

I det gamla Central- och Östeuropa finns redan mycket besvikelse och frustration som ger upphov till sociala och politiska spänningar. Det finns en uppenbar risk, och den föreligger också på en del ställen i Västeuropa, att det förflutna kommer att kasta sina långa skuggor, och erbjuda lösningar i chauvinismens och intoleransens tecken. Vi får inte låta oss luras av att dessa rörelser ofta idag uppträder i en skenbart förändrad, modern skepnad. De är samma andans barn och vi har ett stort ansvar när det gäller att hantera dessa problem, och förhindra fler framtida utbrott av barbari.

Det är människorna själva som skapar sin egen historia, och vi kan alltid välja. Vilket är ett annat sätt att säga att det som hände behövde egentligen inte hända. Och inte ens den 9 november