Idag är det Esther Kreitmans födelsedag.
Jiddischlitteraturens klarast lysande stjärna, Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer, har ofta framhållit sin storebror Israel Joshua som ett viktigt personligt föredöme och litterär inspirationskälla. Under framför allt 30-talet var Israel Joshua Singer en uppburen författare och publicist och ansågs som en av de främsta inom jiddischlitteraturen, som ju var mycket vital under den perioden, inte minst i Polen.
Hans mest kända verk romanen ”Bröderna Aschkenazi” är översatt till svenska i en översättning 1937 från engelskan men numera antagligen läst av mycket få. Vore det inte för Isaac Bashevis varma ord skulle Israel Joshua vara helt bortglömd idag, men tack vare sin framgångsrika lillebrors devota hyllningar lever Israel Joshuas minne kvar, också i litteraturens annaler.
Betydligt mindre känd är deras syster Esther som också var författare. Hon behandlades betydligt mer styvbroderligt av sin sedermera berömde lillebror Isaac, och kanske även ännu mer av Israel Joshua, länge hennes favoritsyskon. (Det fanns ytterligare en bror, Moishe, den yngsta av dem, han blev rabbin, och dog under oklara omständigheter – hunger, sjukdom, umbäranden? – i slutet av andra världskriget någonstans i Sovjetunionen, deras mor var med honom. Två flickor dog dessutom i späd ålder i scharlakansfeber.)
I Jewish Daily Forward (Forverts) från juni 1965 berömmer visserligen Isaac Bashevis sin syster som ganska begåvad och konstaterar att några av hennes böcker är inte alls illa, i ett annat sammanhang går han så långt som att utnämna henne till den bästa kvinnliga jiddischförfattaren. Men faktum är att Esther Kreitman, som hon hette som gift, recenserade aldrig i Forward, den ledande judiska tidningen i USA, och efter kriget ett viktigt forum för jiddischkulturen, trots att bägge hennes bröder var tidningens medarbetare.
I sina självbiografiska skrifter nämner Isaac Bashevis ingenting om Esthers litterära verksamhet, bara hennes spirituella brev. Det är för övrigt ett klassiskt sätt att förminska kvinnliga författare såsom duktiga på förment kvinnliga litterära genrer som brev- och dagboksrivande.
Bashevis som var författare ut i fingerspetsarna använde allt som kom i hans väg som litterärt stoff, systern var inget undantag. Hon anses allmänt vara förebilden för huvudpersonen i novellen ”Yentl” (filmatiserad av och med Barbara Streisand), där hon ändå framställs i ett positivt ljus. Det är möjligt att Esther har stått modell åt fler kvinnliga Singerfigurer.
Hon förekommer också, avgjort mindre positivt, hos storebror Singer i hans roman ”Di mishpokhe Karnovski” (”Familjen Karnovski”) i egenskap av en patetisk ungmö utan verklighetskontakt som kompenserar för sin ensamhet med läsning av romantiska berättelser vars hjältinnor hon identifierar sig totalt med.
Det är ganska naturligt att Isaac Bashevis såg upp till den nio år äldre brodern, i synnerhet som denne tidigt visade vägen till en litterär karriär. Det är svårare att förstå Nobelpristagarens beundran för Israel Joshua som författare senare i livet, och hans ständiga behov av att framhålla brodern som litterär förebild.
De två spelar i helt olika divisioner. Om Isaac Bashevis är den store berättaren, kanske en av de största någonsin, med ett stort litterärt register med både bredd och djup, har inte Israel Joshuas böcker stått sig inför tidens tand. Han är en högst medioker författare, förutsägbar och med grova verktyg, hans personer är fyrkantigt tillyxade, text transporteras och handlingen är inte alltid helt trovärdig. Hans styrka ligger i gestaltningen av konkreta historiska skeenden, som i ”Bröderna Aschkenazi” som skildrar de drastiska förändringar som det judiska samhället i Östeuropa genomgår under 1900-talet, eller i ”Familjen Karnovski” som berättar om den tyska judenhetens tragiska öden.
Om Isaac Bashevis är den känslige konstnären är Israel Joshua en ordinär hantverkare.
Israel Joshua står sig också slätt mot sin storasyster, hon må ha varit mobbad, nonchalerad och förminskad av sina bröder, hennes litterära arv har ett bestående värde, och även om hon fortfarande är ganska okänd för den breda läsande allmänheten har hon inte desto mindre fått lite av en renässans de senaste decennierna.
Hinde Esther, som var hennes fulla namn, var äldsta barnet till ett omaka par. Fadern var chassidisk skriftlärd, en bortkommen och ganska världsfrånvänd person, synnerligen opraktisk och med ständiga problem att försörja sin familj.
Modern, Basheve (Isaac la sig till med hennes namn som sitt andra) kom från en prominent rabbinsläkt, hon hade fått möjlighet att utbilda sig, något som var högst ovanligt bland religiösa judar, hon var intelligent och den som trots klen hälsa såg till att familjen klarade vardagens vedermödor.
Äktenskapet var olyckligt, något som fadern, reb Pinkhas Mendl, skyllde på hennes bildning. Att låta kvinnor utbilda sig ledde bara till olycka, det var ett misstag han var fast besluten att inte upprepa med sin egen dotter.
Esther var ett efterlängtat barn, efter tre år var äktenskapet fortfarande barnlöst och oron började sprida sig i familjen. Men det barn de längtade efter skulle förstås vara en son, och besvikelsen var enorm när det blev en flicka.
Modern vägrade att ta hand om henne, och hon lämnades bort till en amma, en fattig kvinna med många egna barn, familjen var så trångbodd att lilla Esthers vagga fick bara plats under bordet. Där tillbringade hon sina första tre år. Modern kom då och då för att titta på dottern men hon undvek helt alla former av kroppskontakt.
Hela sin uppväxt upplevde sig Esther åsidosatt och orättvist behandlad, hennes bröder, framför allt Israel Joshua, favoriserades, medan hon utnyttjades som gratis hemhjälp.
Vid något tillfälle när fadern utmålade fantastiska framtidsutsikter för sin förstfödde son dristade sig Esther att fråga vad det skulle bli av henne, svaret kom direkt och utan minsta tvekan: ingenting, så klart!
Hon läser, oftast i hemlighet för fadern, allt hon kommer över, religiösa skrifter, en rysk grammatik, politiska pamfletter och romaner. Böcker fanns det gott om hemma, också modern litteratur, då modern tillbringade den mesta av sin tid med läsning.
Familjen flyttade från ort till ort, Bilgoraj, Radzymin, Leoncin, småstäder med stor judisk befolkning, för att så småningom hamna i de judiska fattigkvarteren i Warszawa.
21 år gammal går hon med på att gifta sig med Abraham Kreitman, en diamantslipare som bodde i Antwerpen, dit han flyttat för att undvika värnplikten i Ryssland.
Giftermålet var en uppenbar flykt från hennes olyckliga liv, men hon upptäckte snart nog att hon hade hamnat ur askan i elden. Abraham Kreitman var och förblev en främling för henne, och dessutom visade han sig lika oförmögen att dra försorg om sin familj och hantera livets motgångar som någonsin hennes far.
Sonen Maurice Carr, som blev sin mors redaktör och översättare, kallade en gång sig själv med en drabbande klarsyn för ”ett olyckligt resultat av en olycklig förening”.
Ett liv som verkligen inte var någon solskenshistoria, men som det anstår en sann författare använde Esther Kreitman sitt olyckliga liv som stoff av vilket hon skapade litteratur.
Hon började skriva mycket tidigt, det var något som hon ”alltid” hade gjort. På väg till sitt bröllop, på tåget, visade hon sina litterära alster för sin mor, som tvingade henne att riva sönder alla pappersarken och slänga ut genom fönstret, men den långsökta förklaringen att de ryska gränsvakterna kunde misstänka det för subversiv propaganda.
Sanningen var snarare att det inte anstod en anständig flicka från en from familj att ägna sig åt dylika syndiga sysslor som skrivande.
Esther Kreitman fortsatte dock att synda. Klen hälsa, både fysisk och psykisk, och den ständiga kampen för att klara vardagens krav, tog mycket av hennes tid i anspråk. Hennes litterära kvarlåtenskap är relativt liten, två romaner och en novellsamling.
Dessutom har hon översatt till jiddisch Dickens ”A Christmas Carol” och George Bernhard Shaws ”Intelligent Woman´s Guide to Socialism and Capitalism”.
Som Esther Kreitmans främsta verk räknas romanen ”Der Sheydim-Tants” (”Demonernas dans”), som i engelsk översättning har fått titeln ”Deborah”.
Den drastiska ändringen av titeln beror förmodligen på en strävan att förskjuta fokus från en förlorad värld till ett individuellt öde – låt gå i ett socialt sammanhang. Romanen publicerades ursprungligen 1936 i Warszawa och den engelska översättningen kom tio år senare i London, med Förintelsen emellan.
Det är en familjekrönika med ett myllrande persongalleri som domineras av den unga Deboras väg från flicka till kvinna. På så sätt är det även en utvecklingsroman. Boken visar tydliga influenser från östjudisk berättartradition, rysk episk roman och polsk romantik, och det är inte svårt att se ett konstnärligt släktskap med båda brödernas litterära skapande.
Det är inte desto mindre ett originellt verk i sin egen rätt. Romanen berättas i tredje person med en allvetande berättare, ett säkert grepp för att kunna ge författare en större frihet och på samma gång kunna distansera sig från händelseförloppet och dess huvudpersoner, samtidigt som det skänker berättelsen ett mått av objektivitet och trovärdighet.
Läsaren får följa Deborah och hennes familj från shtetln till den något större staden och sedermera metropolen Warszawa. Det är en begränsad värld, hierarkisk, trångsynt, vidskeplig och fördomsfull, befolkad av Luftmenschen som slösar bort livet med fruktlösa studier av de religiösa urkunderna och meningslösa diskussioner om obegripliga hårklyverier.
Kreitman ger en synnerligen ironisk skildring av en sådan Talmuddiskussion, humoristisk men inte utan en vass udd. Hennes personteckningar är överlag mycket träffsäkra och hon har en skarp blick för människornas svagheter utan att förfalla till cynism. Krass realism kryddas med krass humor.
Romanens värld är männens värld. Kvinnor förminskas, berövas allt mänskligt värde och reduceras till barnaföderskor och hushållshjälp. Deborah kämpar förtvivlat för att undfly sitt öde, hon söker sin tillflykt i dagdrömmar och litteraturläsning där hon skapar egna inre världar.
I Warszawa möter hon en annan sorts judar än shtetlns inskränkta chassidim, här i storstaden finns det judar som är orakade och klär sig modernt, en del helgar inte ens sabbaten. Det är en öppning mot en annan möjlig värld bortom traditionernas religiösa skranker.
Här gör Deborah nya bekantskaper, inte minst bland unga, självständiga judiska flickor ur arbetarklassen, men framför allt möter hon i en socialistisk organisation den karismatiske Simon. Men också kärleken blir en besvikelse, och än en gång är Deborah lämnad utanför och övergiven.
Lika förbittrad som förtvivlad accepterar Deborah giftermål med en diamantslipare från Antwerpen. Det blir, inte helt oväntat, ett fullständigt fiasko, och hennes liv förvandlas till en mardröm av misär och främlingskap.
I en sista desperat ansträngning flyr Deborah tillbaka till Warszawa, bara för att finna en tom lägenhet, föräldrarna har flyttat, ingen vet vart.
Och hela resan var bara en ond dröm.
Mot slutet av romanen krymper persongalleriet, verkligheten blir alltmer instängd och flyttar in i Deborahs inre, känslan av klaustrofobi tilltar med en fragmentarisk, ryckig stil.
Här närmar sig Kreitman det modernistiska uttryckssättet.
Romanen är uppenbart en nödtorftigt förtäckt självbiografi, och den följer ganska väl Kreitmans eget liv. Det gäller också de avslutande partierna då hon återvänder till Warszawa. I romanen utspelas det i en hallucinatorisk mardröm, i verkligheten reste Kreitman tillbaka till Polen 1926, tydligen i syfte att stanna för gott och åter bli upptagen i familjens sköte. Hon mottogs mycket kyligt, inte minst sonens livliga vittnesmål berättar om distans och avståndstagande. Föräldrarna fruktade en skandal, brodern Israel Joshua var direkt avvisande. Efter några månader återvände hon till London, dit familjen Kreitman hade flyttat undan första världskrigets stormar.
Men romanen kan naturligtvis inte enbart reduceras till självbiografiskt skvaller. Det är en stark berättelse om en kvinnas försök att frigöra sig från det förtryck som utövas av religion, ekonomi och misogyni. Det är i grunden en kritisk och hänsynslös skildring av kvinnans plats som tjänstehjon i den chassidiska världen, men i ett vidare perspektiv är det lika mycket en roman om de hinder som finns i vägen för en modern individ på väg ut i vuxenlivet, särskilt för kvinnor.
Här är Esther Kreitman tydligt besläktad med författare som till exempel Virginia Woolf. På ett sätt är hon mer modern – och radikal - än sin mer namnkunniga kollega då hon gör en tydlig koppling mellan genus och klass.
Just klassperspektivet står ofta i förgrunden i hennes novellsamling ”Blitz” (”Yikhes” i original). Den är indelad i två avdelningar: ”Shtetl stories” och ”London stories”. Den första skildrar mycket av den traditionella judendomens hyckleri och dubbelmoral, medan den andra ägnar sig mer åt integrationsproblematiken i East Ends ruffiga kvarter.
Kreitmans andra roman ”Brilyantn” (”Diamonds”) är en familjekrönika om en rik diamanthandlares uppgång och fall, och utspelar sig i Antwerpen och London. Det är inte svårt att se självbiografiska spår även här.
Jiddischlitteraturen är kraftigt manligt dominerad, vilket för all del är ingalunda unikt. Förutom Kreitman finns det flera kvinnliga namn, som Kadya Molodowsky, Rachel Korn, Celia Dropkin och Yente Serdatzky, för att nämna några. En ansenlig del av deras verk finns tillgänglig i engelsk översättning. Framför allt är det frågan om lyrik, prosan är betydligt ovanligare.
En anledning till att Esther Kreitman så länge förblev ouppmärksammad är förmodligen att hon lämnade Polen så tidigt, och fick aldrig vara en del av det vitala kulturlivet som jiddischlitterturen upplevde under 20- och 30-talen. Hon kom inte heller till USA efter kriget, där ju jiddischkulturen fortsatte att blomstra i ytterligare något decennium, och i viss mån även senare.
Det finns uppgifter om att hon 1947 bad Isaac Bashevis om hjälp att få komma till USA men att han vägrade. Brödernas roll i förminskningen av Esther Kreitmans författargärning är allt annat än hedersam.
Vilket inte kan ändra det faktum att det finns, inte som den amerikanske-judiske författaren och kritikern Irving Howe påstod två, utan tre Singer i jiddischlitteraturen.
Ursprungligen publicerad i Dixikon
"Demonernas dans" finns nu i svensk översättning av Salomon Schulman. (Bokförlaget Tranan)
