Vårt behov av polis

 

Polisen har fått utökade befogenheter, nu kan de bland annat få möjlighet att avlyssna och bevaka människor utan att det finns misstanke om brott. De har blivit fler och fått fördubblade resurser. (Ändå sjunker uppklarningsprocenten!)

Det får mig att helt och hållet orättvist tänka på den polske dramatikern Sławomir Mrożeks debutpjäs ”Poliser” (Policjanci eller Policja) från 1958.

I ett fiktivt land förklarar sig den siste politiske fången villig att underteckna en lojalitetsförklaring. Panik utbryter inom statsapparaten, utan politiska fångar behövs det inte någon polis, säkerhetstjänst, inga domstolar och åklagare, de blir alla helt överflödiga.

Man försöker övertala den politiske fången att avstå, men han framhärdar.

Då löser man situationen med ett fingerat attentat mot Regenten, utförd av polisen.

Makten är räddad, polisen behövs åter.

Men det är bara teater.

Pogromernas städer

 

År 2000 publicerar historikern Jan Tomasz Gross boken ”Grannar”(Sąsiedzi) som skildrar massakern i byn Jedwabne i landskapet Podlasie i östra Polen som begicks mot judar av deras polska grannar. De fakta som läggs fram i boken var redan tidigare kända, men hade länge begravts under en massiv tystnad, och exploderade nu med en våldsam kraft som skakade om det polska samhällets kollektiva minne och identitet, och följdes av en bitter och oförsonlig debatt.

2015 kommer så Mirosław Tryczyks ”Dödens städer” (Miasta śmierci) som jag skrev om i Dixikon[1]: ”Det är en plågsam skildring av den våg av våldsamma pogromer som svepte genom delar av nordöstra Polen sommaren 1941 i kölvattnet av det tyska angreppet på Sovjet.”

Nio år senare har Tryczyk samlat en lång rad nya källor, publicerade och opublicerade dokument, vittnesmål och inte minst fotografier tagna av en tysk krigskorrespondent. Utifrån det nya materialet har författaren kompletterat och skrivit om, och resultatet blev en ny bok ”Pogromernas städer – Inte bara Jedwabne” (Miasta pogromów – Nie tylko Jedwabne).

Den nya boken tecknar förtjänstfullt en historisk bakgrund till de tragiska händelserna i juni och juli 1941 och sätter in dem i ett vidare politiskt och socialt sammanhang.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon

I väntan på den stora svenska idrottsromanen

 

Sensationslaget Mjällby från en liten by i Blekinge har just blivit svenska mästare. Det går åt skogen för landslaget i VM-kvalet. Ett nytt magiskt namn har anställts som förbundskapten. Alla de stora fotbollsligorna ute i Europa pågår för fullt. Det spelas dessutom andra bollsporter, det åks skidor, och utövas diverse andra sporter.

Alla dessa evenemang får miljoner människor att bänka sig framför tv-apparaterna, lyssna på radios direktsändningar, följa resultaten i dagstidningarna. Idrotten engagerar många, det är en viktig samhällsangelägenhet.

Det är därför förvånande att så få författare har valt att behandla idrotten som ett skönlitterärt ämne. På ungdomssidan är det lite bättre, det finns om inte annat Max Lundgren svit om Åshöjdens BK. Skralare för vuxna, kommer inte på andra än P O Engquists "Sekonden", och Bunny Ragnerstams tvåbokssvit "En svensk tragedi" med "Uppkomlingen" och "Ett prima liv". Det finns säkert några fler.

Dessutom förekommer så klart vissa idrottsmotiv som inslag i en rad böcker, den senaste jag läste är Fredrik Ekelunds "Fadevår, tack för ljuset", där han beskriver hur kärleken till Malmö FF uppstod.

Men på det stora hela är det skralt. Vilket är förvånande. Dels just därför att idrotten är en så central samhällsföreteelse. Dels därför att idrotten innehåller så mycket av spänning och dramatik, uppgång och fall, personliga tragedier, konflikter och lojaliteter, ja allt som kan tänkas vara intressanta att skriva om överhuvudtaget.

Är inte idrotten "fin" nog? Den intellektuelles förakt för fysisk aktivitet, som dessutom är oförskämt bra betald? Jag tror inte riktigt det, så vitt jag har kunnat iaktta finns det ett stort idrottsintresse bland många intellektuella människor, och åtskilligt med både kunskap och insikt i idrottsfrågor. Många kan skriva mycket bra om idrott. Sverige har dessutom ett mycket framstående författarlandslag i fotboll!

Vi väntar otåligt på den stora svenska idrottsromanen.

Fotboll på liv och död

 

Svenska landslagets fiasko i VM-kvalet och den desperata jakten på en ny förbundskapten väcker starka känslor, som handlar om så mycket mer än bara att sparka på en boll. Det som tycks stå på spel är etniska och lokala lojaliteter, ideologiska motsättningar, klasstillhörighet, eller helt enkelt bara en djup frustration som lätt slår över i våld.

Ingenting nytt under solen och på fotbollsplanen.

Ett krig har startats efter en fotbollslandskamp, låt gå att det fanns andra underliggande orsaker.

I det fotbollstokiga Brasilien har en parlamentsledamot på fullt allvar föreslagit att jordgloben i landets flagga skulle bytas ut mot en fotboll!

Och vem har inte hört talesättet ”Fotboll handlar inte om liv och död, det är mycket viktigare än så.”?

Men det fanns en tid då det inte var bara en kul grej att säga oss fotbollsnördar emellan inför en viktig match, utan en brutal verklighet. Det spelades nämligen fotboll i nazisternas koncentrationsläger.

Det börjades tidigt av lägrets ”aristokrati”, de tyska kriminella fångar som tjänstgjorde som kapos och blockäldste. De organiserade fotbollslag för att fördriva den tid som var fri från arbetet.

När fångar började anlända tågvis från det ockuperade Europa föddes idén om ”internationella” matcher. Tyvärr var fångarna ofta i dåligt fysiskt skick och kraftigt undernärda. De tyska fångarna ordnade med extra ransoner. Till ett polskt lag fick de också fram snörkängor att spela i, annars hade fångarna bara grova träskor. Däremot hade man inga riktiga sportbyxor utan spelarna uppträdde i randiga långkalsonger.

Och eftersom otack är världens lön vann polackerna med 3-1.

Auschwitz kommendant Rudolf Höss var mycket förtjust i fotboll, och söndagens matcher var lite av en höjdpunkt som samlade hela lägereliten, ofta med fruar och barn. Under matchen kunde en lyckad dribbling belönas med cigaretter som kastades in på plan, och det vinnande lagets spelare fick en bit salami var.

Men det kunde också bli bestraffningar när herrefolkets representanter var missnöjda med resultatet. Misshandel, men också avrättningar kunde förekomma.

Det fanns lag för de flesta nationaliteter, även judar och romer. Också vaktmanskapet från SS ställde upp egna lag, men paradoxalt nog föredrog de att spela bara mot judiskt motstånd. Utmärglade och döende spelare var lättare att besegra.

I det närbelägna krigsfånglägret fanns en regelrätt liga med lag från England, Skottland, Wales och Irland.

Nobelpristagaren Imre Kertesz berättar om sin förtjusning när han såg en fotbollsplan vid sin ankomst till Auschwitz.

Den polske författaren Tadeusz Borowski (finns översatt till svenska med romanen ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar”) spelade som målvakt i ett av lagen. När han hämtade bollen under en match såg han hur en tågtransport anlände. Nästan gång han sprang efter bollen var alla borta. ”Mellan två hörnor gasade man ihjäl tre tusen människor bakom min rygg”.

Det spelades fotboll också i de flesta andra läger. Störst var sporten i Gross-Rosen, där det fanns över tio lag, med drygt hundra spelare. Våren 1944 spelades finalen mellan Tyskland och Polen, och symboliskt nog vann polackerna med 1-0.

För en del blev fotbollen en räddning. Extra matransoner, stärkt känsla av människovärde och samhörighet hjälpte att överleva. Men ännu fler dukade under för utmattning och undernäring, gasade ihjäl eller avrättades kallblodigt.

Viktigare än liv och död, var det visst.

Kris och kalabalik eller varför ett nej inte alltid är ett nej

 

Med anledning av Centerpartiets akuta partiledarval, en text från 2011 om ett annat parti som kanske kan tjäna som ett tips:

Det är kris och full kalabalik i Kristdemokraterna. Opinionssiffrorna rasar ner i källaren, och både riksdagsstolarna och ministertaburetterna kallnar under KD-ledamöterna. Partiledaren Göran Hägglund utmanas öppet, och snart kan man inte längre hålla reda på hela listan över hågade partiledarkandidater.

Oroliga KD-aktivister vill satsa på förnyelse av partiet, och lanserar Mats Odell som ny partiledare. Det är ungefär som om Centern förnyade sig med hjälp av Fälldin.
Eller Vänsterpartiet körde fram CH Hermansson.

Tänkte skriva ”eller om sossarna skulle förnya sig med Ingvar Carlsson”, men läste sedan att Juholt tycker att nämnde Carlsson borde ha en tung ministerpost! Tack och lov lanseras det inte som ”förnyelse”.

Vem som helst tycks kunna bli partiledare för KD, det verkar inte finnas några som helst krav utom ett – att man inte heter Göran Hägglund.

Det märkliga är att det inte är alls länge sedan som Hägglund enigt valdes om. Vad har hänt sedan dess? Har han våldtagit en minderårig? Langat knark? Vad är det hans belackare vet nu som de inte visste nyligen? För det kan väl inte vara så enkelt att det är fel på partiets politik?

Ett spännande namn dök upp i diskussionerna när Marcus Birro anmälde sin egen kandidatur. Till skillnad från Mats Odell skulle Marcus Birro onekligen innebära förnyelse. Kanske något för de andra partierna att ta efter? Kolla med Robert Gustafsson vilket parti han kan tänkas vara tillgänglig för.

Nu är det så med Marcus Birro att han påminner mest om den gamle tecknade västernhjälten Lucky Luke, ni vet han som drog snabbare än sin egen skugga. Birro han talar snabbare än han tänker. Några timmar efter tillkännagivandet av sin kandidatur kom han på att han redan var ledare, men för ett tv-program. Och att det då kanske inte var så lämpligt att vara öppet engagerad i partipolitiken.

Marcus Birro drog tillbaka sitt erbjudande, men det var för sent, tv-ledningen gav honom sparken i alla fall. Så han kanske kandiderar igen?

Nej, det är ingen ordning och reda. Dags att damma av min gamla favorit från P C Jersilds ”Djurdoktorn”. Det är en utopi, eller dystopi, inte vet jag. I alla fall, de allmänna valen är avskaffade, det fungerar inte att människor helt ansvarslöst tycker en sak, säger en annan, och röster på ett tredje vis.

Istället gör man med vissa tidsintervaller ett statistiskt representativt urval av landets befolkning, och de utvalda får svara på en lång rad frågor om politik, ekonomi, och liknande. Utifrån deras svar inordnas de i ett partimönster på en höger-vänsterskala. Rättvist och framför allt representativt!

Det här geniala förfaringssättet skulle medföra vissa problem, som att människor vill rösta som de själva vill, men sådana irrationaliteter kan man inte at hänsyn till.

Dessutom skulle det ha till konsekvens att Centerpartiets nyvalda ordförande Annie Lööf skulle rösta på ett annat parti än sitt eget. Vilket får ni gissa själva. En ledtråd – det är inte Vänsterpartiet.

Vila i frid Claes Hake

 

Konstnären Claes Hake har gått bort 80 år gammal. Han är representerad i Ångermanland med skulpturgruppen "Arch" utanför Bjästa. Jag hade nöjet att vara med när en konststig invigdes där 2020.

"Nu kan du vandra till granitskeppen i Bjästa – ny konststig tar dig ända fram till Arch

Många har sett Claes Hakes skulpturgrupp ”Arch” vid E4:an utanför Bjästa, men det är nog få som har kunnat tittat på konstverket på nära håll. Nu har en konststig invigts från Bjästahallen fram till skulpturerna.

– Det är en fin promenad, jag tror att många kommer att uppskatta möjligheten att komma nära, säger Anders Thorsén, samordnare för Stiftelsen Sigrid, Johan och Jonas Nätterlunds minnesfond.

Det är Stiftelsen som har finansierat konstverket, och är också initiativtagare till konststigen.

”Arch” invigdes 2002, och fram till nu har skulpturgruppen egentligen inte varit tillgänglig för närmare beskådan. Det finns en liten ficka mitt emot skulpturerna, men där är det direkt trafikfarligt att stanna.

Nu finns det utmärkta parkeringsmöjligheter, också för bussar, vid Isladan, och därifrån är det en trevlig promenad på drygt 500 meter genom varierad terräng, lite skog och mest åkermark.

Skyltar kommer att sättas upp, och även om det än så länge inte finns några planer på vinterväghållning hoppas man på besökare under årets alla årstider.

Sommartid bildar skulpturgruppen en oas på det vidsträckta fältet, och erbjuder en meditativ upplevelse.

– Men oavsett årstid gör ett betraktande från nära håll det möjligt att lättare ta till sig konstverkets avskalade karaktär och förstå dess formspråk, samtidigt som man uppfattar hela sammanhanget, dess plats i omgivningen och samspelet med naturen, säger Anders Thorsén.

Claes Hakes ”Arch” består av fem bågar i bohusgranit, fyra mäktigt stora och en mindre. Det är ett slags Ångermanlands eget Stonehenge. Parallellen är inte orimlig, inte minst med tanke på att Bjästaområdet är en gammal kulturbygd med spännande arkeologi.

Det är också en gammal sjöbotten, och man kan se skulpturerna som en båtarmada på väg mot mer eller mindre avlägsna, kända eller okända mål.

Som all konst av rang är ”Arch” öppen för tolkningar. Anders Thorséns bidrag är bilden av en flock stora djur, eller kanske en hjord vilken som helst, med fyra vuxna som beskyddar en relativt nyfödd unge.

Själv fastnar jag för namnet ”Arch”, som ju betyder valv eller båge, och då kommer jag att tänka på många europeiska storstäders triumfbågar, dessa monument för grandiosa segrar på blodiga slagfält och hänsynslösa erövringar som underkuvar andra folk.

Men här har konstnären vänt på bågen, öppnar upp mot horisonten och låter betraktaren vara delaktig i en helhet, en annan sorts seger, en annorlunda erövring.

Nästa gång ni passerar på E4:an sväng gärna av. Nätradalens konstområde låter er komma närmare."

Tidigare publicerad i Allehanda.se

Nationalekonom med sinne för humor

 

Nyligen har ekonomipriset till Alfred Nobels minne delats ut. Jag brukar inte skriva om det i vanliga fall, det vore som att ta ställning till en tävling i alkemi, men i år sammanfaller utdelningen av detta udda "Nobelpris" i tiden med årsdagen av Kenneth Galbraiths födelsedag. 

En ren tillfällighet naturligtvis, men visst ser det ändå ut som en tanke.

Galbraith var en amerikansk (dock född i Kanada) nationalekonom. Han var mycket inflytelserik under åtminstone två presidenter – Kennedy och Johnson, och framför allt var han en person med ett stort sinne för humor, ett sällsynt drag bland nationalekonomer annars.

Under en middag var Galbraith bordsgranne med Österrikes kansler Bruno Kreisky. Denne frågade: ”Vad är enligt er förklaringen till Österrikes stora ekonomiska framgångar under efterkrigstiden?” . ”Det är enkelt”, svarade Galbraith, ”alla nationalekonomer har stuckit från landet före kriget”.

Han påstås vara den som myntade uttrycket ” Then the shit hits the fan”, och kunde säga saker som “Den enda funktionen som ekonomiska prognoser har är att få astrologin att verka respektabel.”