Samhällskritisk Rigoletto imponerar

Rigoletto är den klarast lysande blomman i den mogne Giuseppe Verdis Treklöver med Trubaduren och La Traviata som de två andra yppersta blomstren. Efter ett mindre krig med censuren fick operan premiär i Venedig 1851 och blev omedelbart en sällan skådad succé. Det påstås att kvällen efter nynnade varenda gondoljär på arior ur operan. Sedan dess har Rigoletto spelats mer eller mindre oavbrutet på all världens scener.

En nyuppsättning av Rigoletto är på samma gång en satsning på ett säkert kort och en chansartad utmaning. Norrlandsoperan klarar balansgången med den äran, här förenas tradition med nyskapande på ett fruktbart sätt.

Handlingens förödande kritik av patriarkalt våld är uppenbar. Redan i inledningen bärs en kvinna in till hertigen som ett djur till ett slaktoffer, ackompanjerat av den mäktige mannens cyniska sång som i sexistisk anda hyllar den hejdlösa konsumismens lov med dess infantiliserade omedelbara behovstillfredsställelse som livets högsta mening. Valfrihet!

Men här finns också ett tydligt klassperspektiv. Även om alla sitter fast i hierarkins hämmande tvångsmönster är det skillnad på folk och folk, en del – ett fåtal – är vinnare, de många är förlorare.

Hovnarrens skenbara frihet straffas på det mest grymma sätt, den sårade och förödmjukade fadern var en känsla som var Verdis egen, och gestaltningen har smärtans alla nyanser av svärta och förtvivlan.

Den enda ljuspunkten i denna ytterst mörka historia är dottern Gilda, men också hennes rena och oskuldsfulla kärlek är omöjlig och hon får betala för den med sitt eget liv.

Linus Fellboms scenografi är kongenial. Inspirerad av Holocaustmonumentet i Berlin går den i intensivt svart, med massiva block som snurrar runt, flyttas fram och tillbaka, bara för åter bilda samma klaustrofobiskt oöverstigliga mur.

Sånginsatserna är blandade. Teresia Bokors Gilda är föreställningens klart lysande stjärna med den rika värmen i sin koloratursopran. Hon drillar fram de mest änglalika toner så den gode Giuseppe ler brett i sin himmel.

Joachim Bäckström gör en imponerande insats som Hertigen med sin fenomenala förmåga att ligga högt hela tiden, även om han är nära att spricka ett par gånger.

Jag var inte lika förtjust i Fredrik Zetterströms Rigoletto. Hans dramatiska agerande är skickligt, men det är för mycket andningsteknik, och för mycket sångteknik över huvudtaget, och alldeles för lite personlighet.

Men det är en föreställning som bär upp sig själv. Den innehåller flera enastående arior, Questa o quella och Caro nome, bara för att nämna ett par mest kända, men det är duetterna som är operans musikaliska motor. Gilda! Mio padre och Hämndduetten mellan Gilda och Rigoletto lyfter operakonsten till helt nya nivåer.

Och direkt efter ariornas aria, La donna é mobile – den som enligt skrönan gondoljärerna gnolade dagen efter urpremiären – kommer en kvartett, fyra röster i fulländad harmoni som frambringar de mest sublima toner som en människa någonsin förmått att skapa.

En fullträff av Norrlandsoperan. Och för oss i Ångermanland ännu en anledning att vara tacksamma för Botniabanan. Föreställningen spelas fram till den 7 november.

Rigoletto av Giuseppe Verdi

Libretto: Francesco Maria Piave, efter ett drama av Victor Hugo

Norrlandsoperan, Umeå, premiär den 1 oktober

Dirigent: Rumon Gamba

Regissör: Kristofer Steen

Scenograf och ljusdesigner: Linus fellbom

Kostym: Behnaz Aram

Norrlandsoperans symfoniorkester

Norrlandsoperans kör

I rollerna:

Rigoletto: Fredrik Zetterström

Gilda: Teresia Bokor

Hertigen: Joachim Bäckström

Sparafucile: Michael Schmidberger

Maddalena: Elisabeth Jansson

Giovanna, Page, Grevinnan: Susanna Levonen

Monterone: Peter Kajlinger

Marullo: Johan Hallsten

Borsa: Fredrik af Klint

Ceprano: Kosma Ranuer

Monterones dotter: Frida Blommé 

Lättillgänglig, berättande konst med lokala motiv

Intresset ökar med kvadraten på avståndet. Det är först när man har lämnat sin hembygd som man inser dess betydelse. Det gäller i varje fall konstnären Helena Sundin, bördig från Käxed utanför Docksta och sedan länge bosatt i Stockholm. Hennes konst präglas av barndomens minnesbilder och är starkt inspirerad av landskapet kring Skuleberget.

Helena är född i Härnösand men flyttade som tioåring till Käxed. Länge stod hennes håg till musiken och hon hade tänkt söka in till Musikhögskolan, men någon gång under gymnasietiden kom hon underfund med att det där med att öva flera timmar om dagen var nog inte hennes melodi. Det blev istället konst, friare och med bildens mer direkta uttryck.

Det blev konststudier i Holland, först i Breda och sedan i Amsterdam, och hon avslutade sin utbildning i Umeå. Hon är också bildlärare, en bra kombination, tycker hon, det blir så ensamt annars.

Det är första gången som hon ställer ut i Kramfors. Hon själv presenterar sin konst som lättillgänglig, med berättande historier, och det är bara att instämma.

Helena Sundin arbetar mycket med blandteknik, akvarell, gouache, akryl. Färgskalan är nedtonad, stämningen eftertänksam. Det är mycket landskap, och inspirationen från Höga kusten är påtaglig. Så gott som alla tavlorna har ett ansikte, oftast ett flickansikte, eller andra gånger personer, flickor, i helfigur, infällda någonstans i bilden.

Det skapar dubbla perspektiv, bilden ses både inifrån och utifrån, och betraktaren blir själv sedd!

Utställningen har titeln ”Mot fyren” och blinkningen mot Virginia Woolf är explicit. Helena Sundins bilder har ett existentiellt tema, och referensen till Woolf skänker det ytterligare en dimension.

Och som hon själv påpekade, utställningen hålls i en lokal intill ett bibliotek, i ett rum för berättelser.

Men det är mer än så. Det finns flera bilder av fyren på Högbonden, och det visar sig att Helenas farmor har levt där under många år. Så knyts samman generationer, platser och teman. Det sker på ett finkänsligt, nästan diskret sätt, utan stora åthävor, med försiktiga penseldrag.

Utställningen i Kramfors konsthall pågår fram till den 7 november, och alla intäkter från försäljningen skänks till SOS-barnbyars katastroffond till hjälp för barn på flykt i Europa.

Jazzstipendium till ung trummis från Härnösand

Onsdag kväll på Metropol bjöd Öbacka Jazz & Blues på förstklassig ung jazzmusik och stipendieutdelning.

Kvällens första band var David Kontra Trio, som nyligen vann jazzfinalen för unga musiker på legendariska Fasching i Stockholm. Trio består av David Kontra på gitarr och Jonathan Eriksson på bas, båda från Sundsvall, och Jakob Bylund från Härnösand på trummor.

Och som av en tillfällighet var det just Jakob Bylund som tilldelades Öbacka jazzstipendium. Det delas ut en gång om året sedan fyra år till en lovande jazzmusiker med rötter i Härnösand som är under 25 år. I motiveringen lägger man framför allt märke till ordvändningen ”mångsidighet och kreativitet”.

Jakob Bylund är 19 år gammal, född och uppvuxen i Härnösand, där han gick ut estetiska linjen vid Härnösands gymnasium.

-          Musik var min grej från tidig barndom, och jag började spela trummor när jag var nio, säger Jakob Bylund.

Jakob har spelat med LUST, Länsungdomsstorbandet som blev svenska mästare 2005 och 2012, där också David Kontra var med, under ledning av Fredrik Norén, något som har betytt mycket för hans utveckling.

Han fastanade tidigt för jazzen, det är en musik där allt kan hända, säger han, spelsättet bygger på kommunikation och det gäller hela tiden att lyssna av sina medspelare.

Det var verkligen en fröjd att lyssna på David Kontra Trio med deras ungdomliga lekfulla spelglädje i kombination med stor musikalisk skicklighet. Jakon Bylunds trumspel är känsligt och fokuserat, han spelar med en självklar auktoritet utan stora åthävor, och hans smidiga övergångar binder ihop låtarna till samspelta helheter.

Jakob har nyligen påbörjat en jazzutbildning vid Skurups folkhögskola, som anses vara en av de bästa skolorna. Han gläds mycket åt Öbackastipendiet och ser det som både uppskattning och stöd och en bra motivering att fortsätta.

Efter avslutade studier planerar han att bli jazzmusiker på heltid.

-          Jag vet att det är svårt, men tror det kommer att gå om jag arbetar hårt. Ingenting är gratis, säger Jakob Bylund.

Onsdagskvällens andra band var Charlotta Burnin´ trio som spelar en gränsöverskridande jazzinspirerad av Made in Sweden, Solar Plexus och Ledd Zeppelin.

Instrument som berättar historier

Om det är kyrkorna som berättar bygdens historia, berättar orglarna kyrkornas historia. Samtidigt som de är sina egna berättelser. Orgelspelen fortsatte på tisdag i Örnsköldsviks kyrka med programmet 17 orglar – 17 berättelser.

Under året har föreningen Vox Humana gjort en rundresa i kommunens kyrkor där man på varje plats har berättat om orgeln och givetvis bjudit på generöst med orgelmusik. Man är snart på upploppet, och innan året är till ända ska man hinna med att besöka 13 kyrkor.

Den aritmetiska misstämningen beror på att det finns kyrkor som har två orglar. De är fyra stycken, och Örnsköldsvik är en av dem. Där finns en mindre kororgel från 1996, byggd av Johannes Menzel från Rö.

Johannes är den som fortfarande sköter om orgeln. Han invandrade en gång i tiden från Tyskland, och det har genom historien traditionellt varit tyskar, och i viss mån även andra kontinentaleuropéer, som har stått för orgelbyggandet i Sverige. Återväxten bland svenska orgelbyggare är tydligen dålig än idag.

Organisten i Arnäs kyrka Sven Edsfors, som är tillika ordförande i Vox Humana, berättade om orgeln och spelade två koraler av Bach. Den ena är förmodligen skrivet av Bachs favoritelev Johann Ludwig Krebs, men tillskrevs rutinmässigt enligt tidens sed mästaren.

Det var spännande att se orgelspel på så nära håll. Man använder lika mycket händer och fötter, det är lite som att spela klaviatur samtidigt som man steppar.

Lilla orgeln i Örnsköldsvik är byggd i klassisk stil från sent 1700- och tidigt 1800-tal. Den kontrasterar mot stora läktarorgeln från 1911 i senromantisk stil. Den renoverades till originalskick hundra år senare, och är ganska unikt, det finns bara tio liknande i hela landet.

Det var hemmaorganisten Niklas Jansson som med några nationalromatiska stycken gav prov på det mäktiga instrumentets enorma klangpalett med hela dess rikedom av färger och nyanser

Ensamheten i Nigeria

Den omättliga vägen

Ben Okri

Övers: Jan Ristarp

Modernista

(Första gången på svenska 1993)

Den afrikanska litteraturen kämpar på olika sätt med den inneboende motsättningen i att den koloniala erfarenheten skildras på kolonialisternas språk och med genrer och stilar hämtade från erövrarnas kultursfärer. Kenyanen Ngugi wa Thiong´o har övergett engelskan och övergått till att skriva på kikuyu. Hos nestorn Wole Soyinka blir själva motsättningen en kraftfull drivkraft som lyfter språket till oanade dialektiska höjder. Hans yngre landsman Ben Okri väljer i sitt Booker-belönade mästerverk från 1991 ”Den omättliga vägen” att lösa, eller rent av upplösa, motsättningen genom ett djärvt formförsök som förenar realismen med en mytisk verklighet.

Romanens berättarröst är pojken Azaro. Hans namn är en avledning av Lazarus, Okri väjer inte att blanda in kristen och annan mytologi. Azaro är egentligen ett andebarn, dömd till ständig pånyttfödelse efter ett kort liv. Men då han inte uthärdar sin mors sorg bestämer han sig att bryta med andevärlden och leva ett människoliv.

Romanen är kronologiskt berättad, häpnadsväckande fantasirik och med ett tonfall som ligger den muntliga traditionen nära. Den glider lika obehindrat som oförskräckt mellan jordelivet och andevärlden. Skildringen är mättad med svårtydd symbolik, dunkla antydningar och vida referenser, och jag är ganska säker på att jag missar åtskilligt under läsningen, och förmodligen förstår inte en hel del annat.

Andevärlden med alla dessa väsen, gengångare och dubbelgångare som kommer och går genom berättelsen kan på ett sätt tolkas som jordelivets kontrast, allt det som livet hade kunnat vara, men inte är. Liv är förvisso frihet men tillståndet för människornas samhälle är bedrövligt, och romanen är en deprimerande resa genom armod och elände.

Fattigdom, slit och förnedring, skriande orättvisor och ett politiskt liv präglat av korruption och gangstervälde ger ett förtvivlat uttryck för den djupa frustration och besvikelse över självständighetens svikna löften och förhoppningar.

Våldet är ständigt närvarande, föga förvånande i ett land som än idag hanterar erfarenheterna från Biafrakriget, och som fortfarande plågas av endemiska våldsutbrott. Ett ständigt återkommande motiv i romanen är överdådiga fester som urartar i fullständig förödelse i apokalyptiska undergångsvisioner skildrade med ett våldsamt ordflöde driven av vrede och häpnad.

Mitt i all denna mörka förtvivlan finns det en öppning. Makten går att få på fall, även om det kostar på, och som Okri uttrycker det med en typisk formulering: ”det finns en orsak till att jorden är rund”. Skönhetens och rättvisans tid är – trots allt – på väg.

Och vägen framåt mot framtiden finns i frihetsdimensionen. Hela romanbygget vilar på att Azaro väljer livet, med all dess ofullkomlighet. Det är i själva ofullkomligheten som frihetens trånga port står att finna. Men för Okri är friheten både individuell och kollektiv. Varje enskilt liv utgör en del i en mänsklig gemenskap, och det är i minnets djupa brunn som hela vår historia berättas. Både individernas och samhällenas.

Processen när det traditionella samhället kolliderade med det moderna, när människorna flyttade från byarnas uråldriga gemenskap till storstadsslummens atomiserade tillvaro, har slitit sönder mellanmänskliga band. Azaros pappa, den outtröttlige kämpen vars idealism uppfattas som bisarr är ensam eftersom ”han inte såg de andra”.

Eller med ännu en typisk Okri-formulering: ”Människorna är gudar gömda för varandra”.

Det är en ensamhet som är på samma gång ett existentiellt och ett politiskt fenomen. Här går att se en spännande parallell till Garcia Marquez ”Hundra år av ensamhet”.

Lika mäktigt, säreget och unikt i sitt slag.

De tar inte bussen till storstan

Jag minn när filmen ”Änglagård” blev en stor succé utomlands, och skördade bland annat framgångar i Australien, och jag uttryckte min förvåning för en australiensisk bekant. Han skrattade bara och sa: ”Det finns många Änglagård i Australien”.

Och så är det nog. Det är lätt att missa alla likheter för alla skillnaderna. Det finns en glesbygdsproblematik på många håll i världen, och problemen som man dras med där liknar i mångt och mycket de här hemma.

Argentinaren Ricardo Piglia placerar handlingen i sin andra roman på svenska ”Mål i mörker” (Tranan; Övers: Yvonne Blank) i en liten sömnig stad på landsbygden i provinsen Buenos Aires. Staden för en tynande tillvaro, det lilla som sker händer sävligt och långsamt, utom skvallret som färdas snabbare än ljuset. När en mystisk främling anländer börjar spekulationerna frodas. Och när han dessutom hittas mördad på sitt hotellrum exploderar småstaden i misstankar riktade mot allt och alla.

Skickligt spinner Piglia en intrikat intrig, och låter den ta oväntade vändningar. Språket är enkelt, rikt och spänstigt, med cyniskt humoristiska formuleringar i stil med: ”en trevlig, mörkhyad yngling av obestämbart ursprung som talade en spanska som lät som om den var hämtad från en dubbad teveserie.”

”Mål i mörker” är till formen en kriminalhistoria men är egentligen en allegori över det argentinska samhället med dess korruption, politiskt maktmissbruk och kapitalistisk rovdrift. Argentina är ett land med en egenartad historia, ojämn ekonomisk utveckling och ett förvirrat iddeologiskt landskap. Det är ett land av många mystifikationer, ett samhälle som kan vara nog så svårt att förstå sig på, eller som den gammaldags hederliga polisen Croce i romanen uttrycker det: ”Man behöver ta sig någon vecka på hispan eller kåken då och då för att förstå vad det är som händer i det här landet.”

Romanens titel är symbolisk och är en referens till Falklandskriget – eller Malvinaskriget om man så vill – som är ett nationellt trauma i Argentina. Piglia syftar på att de brittiska soldaterna var utrustade med infraröda glasögon som gjorde det möjligt för dem att se och träffa ett mål i mörkret. De argentinska soldaterna var chanslösa offer.

Kampen är ojämn och avgjord på förhand, oskyldiga hamnar bakom galler, de skyldiga går fria, den politiska eliten skiftar ansikten men behåller makten, den ekonomiska ”nödvändigheten” krossar allt i sin väg, och den som vill förverkliga sina drömmar tvingas betala ett orimligt högt pris.

Kanadensiska Lise Tremblay är inte lika drastisk i sin skildring av den franskspråkiga glesbygden i Quebec i ”Hägern” (Rámus. Övers: Elin Svahn) Och här är likheterna med Sverige – och Norrland – också mer slående. Det är avfolkningsbygder, ungdomarna flyttar till stan, också kvinnorna sticker, jordbruket lönar sig inte längre, och kommunalrådet – borgmästaren, som är den stolta titeln i Quebecs kommuner – är beredd att sälja sin egen mamma för en företagsetablering, sak samma om det handlar om tillverkning av flytvästar i betong eller en produktion som efter en kortvarig och intensiv rovdrift lämnar oreparabla miljöskador efter sig – och som givetvis måste betalas av lokalbefolkningen.

Moderniteten är emellertid inte helt borta, tillgången på knark är nämligen mycket god.

Patentmedicinen mot avfolkningens farsot stavas TURISM. Ej blott Sverige turismsatsningar har.

”Hägern” består av fem korta berättelser som hänger ihop genom platser och personer som återkommer. Stilen är en rak och osentimental realism med stark lyhördhet för vardagens nyanser. Berättarperspektivet skiftar mellan infödingar och storstadsbor på besök.

Hos både Piglia och Tremblay framstår glesbygden som ett exotiskt minnenas kyrkogård. Här finns också en stor fara och en brist. Bägge författarna ligger farligt nära standardiserade klyschor. Inte minst Piglia, som räknas som en av Argentinas främsta författare, har en distanserad attityd och använder sig av kraftiga stereotyper i sina beskrivningar av småstaden och dess invånare.

Tremblay är mer nyanserad, men även hos henne finns en obehaglig stämning av ”Jägarna”, med en karikatyrbild av glesbygdens människor som primitiva losers.

Här kan det finnas en inneboende problematik med att skildra glesbygden litterärt. Gör man det inifrån är det lätt att bli hemmablind, en skildring utifrån däremot riskerar att vara exotiserande och von oben.

Bilden av glesbygden är sammasatt och det är inte lätt att göra den rättvisa med alla dess kontraster och motsättningar. Men det finns ett växande intresse att skriva litteratur om dem som inte tar en buss om dagen till Stockholm. Eller till Buenos Aires och Montreal.

Kverulantisk orgie om "det eviga Ryssland"

Tellurien

Vladimir Sorokin

Övers: Ben Hellman

Norstedts

Den ryske författaren Vladimir Sorokin har med mäktig fantasi skrivit flera förment historiska, eller kanske snarare förment futuristiska, romaner som är en förödande kritik av det postsovjetiska Ryssland.  I sin senaste roman ”Tellurien” vidgar han vyerna och söker sig ut i Europa.

”Tellurien” är en dystopi som utspelar sig några hundra år framåt i tiden. Efter flera våldsamma krig, med bland annat en invasion av talibaner, har Europa splittrats i en lång rad små feodala stater, med mer eller mindre auktoritärt styre.

Den tekniska utvecklingen har både tagit ett kraftfullt språng framåt och åtskilliga steg bakåt. Energibristen är självklar.

Området kring Moskva, kallat Moskovien, är vad som är kvar av det ohjälpligt imperialistiska Sovjet/Ryssland. Staden är dessutom delad av en mur (!), och på ena sidan av muren får bara kineser bo, som ett led i Nya Ekonomiska Politiken. Kina tycks finnas tämligen intakt, och har stort inflytande, vilket återspeglas inte minst i språket, där kinesiska ord och fraser skjuts in hela tiden, på samma sätt som med vår tids anglicismer.

Styret i Moskovien är en kombination av kristen ortodoxi och kommunism, med en diktatorisk Härskare.

Sorokin blandar friskt stilar och genrer, han använder sig skickligt av brev, dagböcker, dramatik, bön, propaganda, romantik, heroisk socialrealism.

Och naturligtvis finns också i denna roman en mystisk drog med undergörande magisk verkan.

Det är möjligt att boken kan ha behållning för den som läser Sorokin för första gången. Har man läst honom förut är det mest bara gammal återanvänd skåpmat, låt gå mycket välskriven, och med ett och annat kul uppslag.

I ”Tellurien” mal Sorokin på tomgång i en kverulantisk orgie där det ”eviga Ryssland” är hopplöst auktoritärt, våldsbenäget och försupet, medan Europa är lika hopplöst oförmöget att förstå den ryska själens outgrundliga djup.

Ben Hellmans översättning är emellertid ett mästerverk i den högre skolan av språkligt konstnärskap.