Legend uppträdde på Operafestival i Härnösand

Han är den förste afroamerikanske tenoren att ha haft en ledande roll på Metropolitan i New York. Han är den förste afroamerikanen i stort sett i alla sammanhang av betydelse inom operavärlden. Han fått massor av priser och utmärkelser, hans inspelning av Ferrando i Mozarts Cosi fan tutte har belönats med en Grammy. Han har uppträtt på all världens operascener. Han är en levande legend.

Hans namn är George Shirley, och på fredag kväll uppträdde han på St. Petri logen i Härnösand som en del i Härnösand Opera Academy & Festival.

Att ha lockat en sådan celebritet till Härnösands Operafestival är onekligen en fjäder i hatten för arrangörerna och en stor glädje för alla operaälskare i regionen.

Det faktum att George Shirley har banat väg för afroamerikaner inom operan kan tyckas ointressant. Sång, opera, har förstås ingen färg, ingen ras. Men rasproblematiken är nog så verklig i samhället, inte minst i USA, och dessvärre alltmer även här hemma, och operan är en del av samhället.

Den repertoar som George Shirley valde för kvällen visar också på en stark medvetenhet om just denna problematik, och en klar uppfattning om sin egen roll för att åtminstone något litet ställa saker till rätta.

Han började visserligen med Schuberts klassiker An die Musik, en markering som hyllar konsten och musiken.

Men sedan blev det två block med George Shirley personliga favoriter, stycken skrivna av afroamerikanska kompositörer. Första blocket bestod av fyra kompositörer som hade gemensamt att ha varit mångsysslare, ägnat sig åt jazz, klassiskt och kyrkomusik, med mera. Det märktes också på sångerna, som på ett sätt låg nära romanstraditionen, men som samtidigt tangerade flera andra sångstilar, vilket gjorde dem vokalt svårbemästrade.

Här visade George Shirley hela sin mästerlighet. Han har hunnit bli över 80 år, och rösten har naturligt nog inte samma omfång längre som tidigare – även om det finns mycket pipa kvar! Men en suverän teknik sitter kvar, och rösten har en värme och en nyansrikedom som bara erfarenhet kan skänka.

George Shirley avslutade med en cykel spirituals, skrivna av hans stora idol Roland Hayes, och nog märktes det att dessa sånger hade en speciell plats i hans sångarhjärta. Han framförde dem med en känsla och övertygelse som förförde publiken, och gav extra strålglans åt en magisk kväll.

Utan tvekan en av Operafestivalens stora höjdpunkter.

Tiden före katastrofen

Timmen före midnatt

Ida Simons

Övers: Per Holmer

Natur & Kultur

Det sägs att ovisshet är det värsta tillståndet för en människa. Jag är skeptisk. Det kan vara långt värre att sitta inne med facit, att ha hela sanningen fullständigt klar för sig, och inte veta hur man ska hantera traumat som denna visshet har gett upphov till.

Det är så det är för överlevande från Förintelsen. Mot alla odds, trotsandes all möjlig sannolikhet, så lever de, samtidigt som hela deras värld är mer eller mindre bokstavligen utplånad, och alla eller nästan alla nära och kära, men även fiender och andra likgiltiga människor som de en gång kände, alla är de borta.

Hur förhåller man sig till en sådan livssituation?

Överlevnadsstrategierna är lika många som det finns överlevande. De flesta väljer nog att tiga och förtränga, och ingen av oss andra har minsta rätt att moralisera över ett sådant förhållningssätt. En och annan väljer att berätta, oftast av pliktkänsla för att förhindra att historien upprepas.

I min familj existerar båda förhållningssätten parallellt med varandra, och i den händelse ni undrar tror jag inte att jag har mått särskilt bra av det.

Den konstnärligt begåvade kan förstås hantera sitt trauma genom skapande. Antingen genom att skildra helvetesvandringen genom Förintelsens inferno eller genom att återskapa den värld som gått förlorad i nazismens Ragnarök.

Litteraturens makt är stor, ja egentligen oändlig, världar kan byggas upp, människor kan leva åter.

Ida Simons växte upp i en judisk familj i Antwerpen på 20-talet. Hon blev tidigt en framgångsrik konsertpianist, men när andra världskriget bröt ut och nazisterna ockuperade Belgien deporterades familjen först till koncentrationslägret i Westerbork, senare till det ökända Theresienstadt.

Det var bevars ett ”lyxläger”, som användes i propagandasyfte av nazisterna, bland annat hade innehavare av Järnkorset rätt till ett eget rum, men också här var chanserna att överleva små.

Ida Simons klarade sig mirakulöst, men var tvungen att ge upp musikkarriären. Istället började hon skriva. Den 1959 utgivna ”Timmen före midnatt” – tala om ödesdiger titel! – är en barndomsskildring, i stor utsträckning självbiografisk, som återskapar en svunnen värld bland bättre bemedlade judar i Belgien och Holland under 20- och 30-talen.

Dessa människor lever i total okunnighet om vad som komma skall, Förintelsen nämns i en bisats på ett enda ställe, till skillnad från berättaren och läsarna, som vet exakt vad som kommer att hända. Denna dialektik skapar en drabbande insikt som ger ytterligare skärpa åt det fruktansvärda som faktiskt har hänt.

Simons skildring är ingen idyll, långt därifrån. Stilen är förvisso lättsam och humoristisk, men persongalleriet inte alltid särdeles tilltalande. Det är en totalt dysfunktionell familj, med färgstarka och udda personligheter där många har en ”tunga av sandpapper”, intrigerna och provokationerna frodas dagligen, precis som lögnerna och översitteriet.

Och det där med ”bättre bemedlade” stämmer inte alltid heller. Det är svåra tider, den stora krisen har precis exploderat, och i bakgrunden skymtar fattiga judiska flyktingar från Polen.

Ida Simons skildrar sina karaktärer med stor ömsinthet och kärleksfull värme trots alla deras många tillkortakommanden. Hennes ironi är mild och humorn aldrig elak. Det finns inget behov av att genomskåda eller avslöja, bara berätta.

Det samtidigt en form av bildningsroman, med författarens alter ego Gittel i centrum. Hon som hyser stora drömmar om att bli konsertpianist, drömmar som vi vet inte kommer att förverkligas.

Fast riktigt så blev det inte heller.

Det omöjliga blir möjligt vid Nämforsen

Urkult är en av de få norrländska kulturevenemang som har lyckats etablera sig som en nationell angelägenhet med besökare år efter år från hela landet. Festivalen har nu funnits i 21 år, och är ett levande bevis på att det omöjliga kan vara möjligt.

För egentligen är det ett helt osannolikt företag, som borde vara helt hopplöst. Inte nog med att platsen är mitt ute i ingenstans – ett litet samhälle i norra Ångermanland, och vem åker väl dit, det finns ju ingenting alls där! dessutom är inriktningen starkt nischad, låt gå att världsmusik är ett mycket vitt begrepp.

Lägg därtill idealistiska arrangörer som vägrar att satsa på kända dragplåster, och värjer sig allt de kan mot en kommersialisering av festivalen.

Och summan av alla dessa till synes omöjliga ingedienser är en av Sveriges äldsta festivaler, en bedrift i festivaldödens tidevarv. I år har man fått lov att begränsa antalet biljetter, förra året då man firade 20-årsjubileum kom det runt 10 000 besökare, och man vill inte ha fler än 7000-8000, det är vad som anses hanterligt både ur arrangörernas och ur besökarnas synvinkel.

Det blir på sätt och vis ytterligare en udda aspekt: Urkult vill inte växa, inte varje fall inte över en viss nivå.

De lärdomar som man kan dra av Urkults framgångsrika utveckling är först och främst att det gäller att tro på det man gör utan att snegla på vad som är gångbart, populärt, inne osv. Här finns vissa likheter med till exempel Littfest, även om den har en uppenbar fördel i sitt läge, åtminstone gentemot Näsåker.

Samtidigt kan en udda plats vara att föredra, man ska inte underskatta den lockelse som det för många exotiska kan utöva. Här är likheterna större med Nattfestivalen i Korpilombolo, som dock har fördelen av ett mycket bredare program.

I Näsåker är det otroligt vackert, med festplatsen belägen högt över Ångermanälven, med utsikt över Nämforsen. Där finns också de berömda hällristningarna, flera tusen år gamla, och det är svårt att värja sig mot tanken att det här är platsen där historien knyts ihop med nutiden, och där älvens flöde är som en utsträckt hand mot världen.

Festivalens egen presentation talar för sig själv: ”En festival för hela familjen där barnen har sina egna upplevelser, vi erbjuder föreställningar, lekar och en fantastisk lekplats. En festival där möten med människor, musik och glädje är det viktigaste. Där människor har mötts i tusentals år.
Välkommen till Näsåker och Urkult, till möten mellan människor, till festivalen där kärlek, respekt och inkludering är de viktigaste kryddorna.”

Programmet är en fantastisk blandning av mer eller mindre kända artister från när och fjärran. Mycket folkmusik, både svensk och annan, bland annat från långväga platser som Mauretanien, Brasilien, Elfenbenskusten, USA, Kenya, Senegal och Sydafrika. Flera band spelar gränsöverskridande musik som rör sig obehindrat mellan olika traditioner, genrer och stilar. Det är oftast de mest spännande artisterna.

Urkult bjuder också på en mängd olika kringaktiviteter. Det är verkstäder och kurser, bland annat i berättande, föreläsningar och teater. Sedan flera år tillbaka finns det en poesiscen. Poetry Slam här lockar storpublik, utrymmet räcker inte till för alla intresserade. Både de tävlande och de entusiastiska åskådarna är genomgående mycket unga. Det är tydligt att det finns ett utbrett intresse för poesi bortom diktsamlingarnas försäljningssiffror.

Dikterna är allt som oftast kluriga och humoristiska längre stycken om vardagliga bekymmer och förtret och relationsproblem. Stilen är realistisk, för att inte säga socialrealistisk, men saknar inte poetiska kvaliteter, det är fyndigt, skruvat och djärvt.

Publikens jubel är öronbedövande. Det kanske kan ses som ett inlägg i den nu pågående poesidebatten.

Första men inte sista gången

Den 21 juli för 150 år sedan, 1865, utbröt ett vilt slagsmål under marknaden i Edefors i Norrbotten mellan ortsbefolkningen och utifrån komna kanalarbetare. Allehanda verktyg, påkar och störar användes som tillhyggen, marknadsstånd demolerades och plundrades, stenar kastades, arbetarkaserner attackerades, människor slängdes i älven, och även skott avlossades. De flesta inblandade påstods vara kraftigt berusade.

Arbetarna hade inte fått ut sina löner, något som redan hade inträffat flera gånger tidigare, och då de hade handlat på kredit, kunde de inte betala sina skulder, och fick inte längre någon mer kredit hos lokala handlare. Det ömsesidiga missnöjet exploderade nu.

Oroligheterna fortsatte nästa dag, många blev skadade, och kronolänsman, ordningsmaktens enda representant på platsen, hotades till livet.

Han begärde då militär hjälp från Luleå, och dagen därpå anlände 50 indelta soldater till Edefors. 20 personer anhölls, tio häktades. Straffarbete utdömdes tämligen godtyckligt till de påstått värsta bråkstakarna, resten fick bötesstraff. Samtliga dömda utom en var kanalarbetare.

Händelsen kom att kallas för upproret i Edefors. Det anses vara första gången under industrialiseringen i Sverige som militär kommenderades ut mot arbetare.

Bakgrunden är de malmfyndigheter som hade gjorts redan i början av 1700-talet i Gällivaretrakten. Dessa var mycket rikhaltiga, men dyra att transportera till kusten. 1863 beslöt man att anlägga järnväg från Gällivare till Norrviken, och sedan bygga en kanal förbi de strida forsarna i Edefors och Heden. Ett svenskt-engelskt bolag bildades, och projektet fick i folkmun namnet Engelska kanalen.

Som mest hade bolaget nästan 1500 arbetare anställda, så gott som alla hämtade utifrån med fagra löften om goda löner och bra anställningsförhållanden.

När statsbidragen tog slut blev löneutbetalningarna oregelbundna och otillräckliga. 1867 avvecklades bolaget, och kanalen byggdes aldrig färdigt. Kvar i Edefors blev, förutom en stenpir och rester av den utgrävda kanalen, fattigdom och bitterhet, ett scenario som kom att upprepas i Norrland åtskilliga gånger senare, och upprepas än idag.

I september 1865 bröt det ut en lönestrejk vid samma kanalbygge i Heden. Den betraktas som första lönestrejken någonsin i Sverige.

På stället marsch i Ukraina

Ukraina – gränslandet

Anna-Lena Laurén & Peter Lodenius

Atlantis

”Det här kriget är fullt med maskerader och dimridåer.” konstaterarar Anna-Lena Laurén. Hon är Rysslandkorrespondent för Svenska Dagbladet och finlandssvenska Huvudstadsbladet, och lämpad som få att demaskera propagandan och skingra dimslöjorna kring Ukrainakonflikten. Hon har förstahandskunskap om hela händelseutvecklingen, hon har åkt skytteltrafik mellan Moskva, Krim, Kiev och andra ukrainska städer, hon har mött människorna, framför allt har hon ambitionen att se och lyssna, och att förmedla hela bilden i all dess komplexitet.

Hennes medförfattare är Peter Lodenius, tidigare mångårig redaktör för finlandssvenska vänstertidskriften Ny Tid, en intellektuell med stor integritet, en lärdomsgigant med omfattande kunskaper om Ukraina. För tio år sedan gav han ut den faktaspäckade boken *Ukraina – i Europas mitt*.

Laurén och Lodenius varvar dagsaktuella reportage, från Majdan, Krim, östra Ukraina, med mer analytiska bakgrundsartiklar. Det går inte att ta miste på författarnas strävan att teckna en djuplodande och mångfacetterad bild av konflikten som går bortom ideologiska skygglappar och förutfattade politiska uppfattningar.

Men ändå saknas det inte tunga invändningar.

Att sätta likhetstecken mellan Europa och EU är inte bara direkt felaktigt utan har också en uppenbar ideologisk slagsida. Det kan vara förståeligt att många av ukrainarna, särskilt i landets västra delar, hyser överdrivna förhoppningar knutna till ett EU-medlemskap, men Lauréns och Lodenius naivitet är förvånande.

EU som en garant mot korruption är ett dåligt skämt. Unionen är ett ormbo av korruption, både bland de gamla medlemmarna där skandaler exploderar med jämna mellanrum, och de nya som Rumänien och Bulgarien – och det är väl i den divisionen som Ukraina skulle få spela (i en avlägsen framtid) – där korruptionen snarare har förvärrats genom medlemskapet.

Utvecklingen i Ungern visar att också demokratins ställning kan vara vacklande i ett medlemsland.

Inte heller leder ett EU-medlemskap automatiskt till välstånd och tillväxt. Hierarkin inom unionen är i stort sett intakt, de rika länderna fortsätter att vara rika, de fattigare står kvar bak i kön.

Oron i östra Ukraina för konsekvenser av ett medlemskap är definitivt berättigad, och inte ett utslag av Sovjetnostalgi eller kärlek till Putins Ryssland, vilket Anna-Lena Laurén förtjänstfullt redogör för. Hon kunde gott peka på exemplet Polen, som annars idealiseras hejdlöst i framför allt västra Ukraina. Som medlem i EU har Polen plågats av kronisk massarbetslöshet, massiv avindustrialisering och absurd regional ojämlikhet. Här finns vinnare och förlorare, och i Donetsk har man sina farhågor om i vilken kategori man riskerar att hamna.

Den översvallande kärleken mellan Polen och västra Ukraina är för övrigt av mycket nytt datum. Många polacker som jag har talat med uttrycker stark skepsis till sina politikers helhjärtade stöd till en ukrainsk regering som reservationslöst hyllar nationalister som är skyldiga till etnisk rensning i gigantisk skala och folkmord på kanske så många som 100 000 polacker.

Jag medger själv att jag mot bakgrund av min egen familjehistoria, många blev förföljda och mördade av ukrainska nationalister i andra världskrigets inledningsskede, har förutfattade meningar. När jag hör att Ukraina vill ”vända sig mot väst” går det kalla kårar längs ryggraden.

Peter Lodenius redogör på djupet för EU:s roll, och kan inte annat än konstatera att EU:s agerande var klumpigt, inkonsekvent, och aggressivt och att unionen har del i ansvaret att ha tvingat fram den konflikt som rasar idag.

Vad jag saknar är en undersökning av USA:s roll. Konfliktens kanske mest förbisedda – och förträngda? - händelse är det av ryssarna avlyssnade samtalet mellan USA:s biträdande utrikesminister och landets Ukrainaambassadör, ett samtal vars äkthet har mig veterligt inte ifrågasatts, och där de två diskuterar hur en ukrainsk regering ska se ut! Det är minst sagt uppseendeväckande.

Än mer uppseendeväckande är att regeringen faktiskt kom att se ut precis som amerikanerna sa att den borde.

Det är alltför tydligt att det inte handlar om en kamp mellan öst och väst eller demokrati och autokrati, utan är snarare en konflikt om geopolitiskt inflytande och nya marknader. Ukraina är ett gränsland med vitt skilda historiska, politiska och kulturella traditioner – läs gärna nämnda boken av Peter Lodenius från 2006! – och det behöver både Västeuropa och Ryssland, framtiden ligger i att vända sig mot båda samtidigt.

Mot slutet av boken uttrycker både Laurén och Lodenius en försiktig optimism för Ukrainas del, då man ändå ser vissa framsteg inom civilsamhället. Det är möjligt, men jag anser nog att det finns all anledning att förhålla sig skeptisk.

”Revolutionerna” hittills i Ukraina uppvisar en likartad, och dessvärre deprimerande, mönster: ett uppdämt brett folkligt missnöje med korrupta politiker och en misslyckad politik leder till protester och demonstrationer – som efteråt visar sig vara inte fullt så spontana. Regeringen faller, och in träder ett radarpar bestående av en politiker lika belastad som den nyss störtade, och en oligark, som representerar andra intressen som den föregående. Det är fortfarande pengarna som styr i en elits intressen.

Det är på stället marsch, trots alla offer, och dödläget kan bara brytas om den utländska stormaktsinblandningen upphör och ukrainarna får lov att sköta sina affärer själva.

Musik som berör på djupet

A Farblondzhete Blondinke

Louisa Lyne & Di Yiddishe Kapelye

Maestro Music

Härnösandstjejen Louisa Lyne har tagit jiddisch och framför allt dess musik till sitt hjärta. För henne är det inte en död kultur från en svunnen värld i ett avlägset Östeuropa, utan ett levande arv, folkligt, präglad av mångfald, öppenhet och tolerans. Tillsammans med sitt eminenta band Di Yiddishe Kapelye utvecklar hon det arvet, och för det närmare den nordiska kultursfären.

Det saknas inte gemensamma drag, vilket kommer till ett spännande uttryck i Louisas och bandets senaste album med det dubbeltydiga namnet ”A Farblondzhete Blondinke” – ”En vilsen blondin”. 

Det som förenar är vemodet, den där sorgsna tonen, med ständigt underliggande smärta och alltid nära nästa hotande katastrof, men som glömmer bort sig ibland och bryter ut i hejdlös livsglädje.

Louisa Lyne blandar på ett fascinerande sätt traditionell klezmer med egna nyskrivna låtar, och sammanför på så vis det främmande med det välbekanta, det fjärran med det närliggande, det exotiska med det hemvävda.

Tonen anges från första början. Efter en nyskriven instrumentallåt kommer det en sång som klingar vagt bekant. Men är det inte..? Jo, det Nils Ferlins ”En valsmelodi”, med musik av Lille Bror Söderlundh, med ett kongenialt arrangemang, och i en klockren översättning till jiddisch av Salomon Schulman. Det är samma vemod, samma längtan, samma mänsklighet.

Louisa Lynes röst har en fantastiskt brett register, med en osviklig känsla för nyanser över hela den musikaliska skalan, från det saktmodigt sorgsna till det upprymt glada, ända fram till det trotsigt tragiska, som i sången från gettot i Vilnius av Leyb Rosental ”Mir lebn eybik” – ”Vi ska alltid leva” – där hon går från förtvivlans viskning till kraftfullt livsbejakande. Det är storslaget och det berör på djupet.

Louisa sjunger på jiddisch, ursprungligen en medelhögtysk dialekt, med hebreiska och slaviska inslag, och det går att snappa upp en hel del med hjälp av sin skoltyska. Men också de som inte klarar det kan utan problem vara ”vilsna” i tonerna. Musiken och sången är ett universellt språk som kan förstås av alla.

Vad kostar en familj?

I den debatt om invandring som tycks tillta för varje dag, trots att de så kallade invandringskritiska rösterna – en eufemism för rasister – påstår att den är tabu, ställs det högljudda krav på att vi måste få veta ”vad det kostar”. Underförstått, någon vill dölja sanningen för oss.

Det trots att beräkningar av invandringens påstådda kostnader duggar lika tätt som Björklunds skolreformer. Med ungefär samma vetenskapliga halt. 

Pionjär på området var professor Södersten på 1990-talet som räknade ut att invandringen kostar 50 miljarder, eller om det var 60. Han har sedan dess följts av en lång rad andra professorer som har kommit fram till vitt skilda resultat, som varierar från 20 till 150 miljarder.

Det visar ändå på det svenska utbildningssystemets demokratiska karaktär, vem som helst kan bli professor. En förmildrande omständighet är i all fall att de är professorer i nationalekonomi.

Nu tycker jag faktiskt att det inte är mer än rätt att medborgare får veta vart skattepengarna går. Och eftersom jag hyllar principen att man ska sopa rent framför egen dörr, ska jag här försöka räkna ut vad min lilla familj kostade det svenska samhället.

Min mamma, min syster som då var nio, och jag som var tretton, kom till Sverige från Polen som politiska flyktingar i slutet av oktober 1969. De fem första nätterna bodde vi på hotell Baltic, som låg i Östra Nordstan, där Femmans torg, med sin shoppinggalleria lika stor som en mindre svensk stad, numera ligger. Hotellet var ett råtthål. Jag har ingen aning om deras priser, men kan tänka mig att en tusenlapp per natt i dagens penningvärde kommer ganska nära sanningen.

Sedan flyttade vi till en lägenhet. På den tiden fanns det gott om bostäder, vilket berodde på att det byggdes mycket. Det var en liten fyrarummare i Hammarkullen, då helt nybyggt, och det var först långt efteråt vi begrep att vi hade bott i slummen. Då tyckte vi att det var rymligt och modernt, och nära till naturen.

I dag tror jag att hyran för en sådan lägenhet med el och försäkring ligger på cirka sju tusen, och vi bodde där i sex månader.

Min syster och jag började skolan, efter sex respektive sju dagar, och ja, det var traumatiskt.

Mamma fick också sätta sig i skolbänken, och började läsa svenska på heltid. Under tiden försörjdes vi av ”det allmänna” med ett belopp motsvarande socialbidraget. Enligt dagens riksnorm för försörjningsstöd blir det 9 510 kronor i månaden.

Vi fick också någon form av klädbidrag, som jag för enkelhetens skull beräknar till tio tusen.

Det bör noteras att under den tid som mamma läste på SFI fick hon ett erbjudande om extraknäck som hotellstäderska. Hon avböjde och bröt därmed mot den numera heliga principen om arbetslinjen. Hon tyckte helt enkelt att det var viktigare att lära sig språket, något som kanske inte sker optimalt under städning av hotellrum, och etablera sig i samhället så snabbt som möjligt.

Eller med dagens nyspråkbruk: hon valde bidrag framför arbete.

I maj 1970, sex månader efter vår ankomst till det nya landet, började mamma emellertid arbeta inom sitt yrke.

Lägger man ihop allt som vi har kostat samhället uppgår den totala summan till 114 060 kronor. Vad fick då Konungariket Sverige för pengarna? Jo, en 35-årig specialistläkare och två barn i grundskoleåldern.

Det är naturligtvis bruttokostnaden. Vad nettot blir? Det får någon annan räkna ut.