Brott och straff i Afghanistan

 

Idag är det Afghanistans nationaldag. Som en hyllning till det plågade afghanska folket en recension av en afghanska roman.

Satans Dostojevskij

Atiq Rahimi

Övers: Kristina Ekelund

Leopard, 2013

Det börjar som en afghansk version av Brott och straff. En ung intellektuell, som lämpligt nog heter Rassul, dödar en pantlånerska, som heter Alia, för att lösa sina finansiella problem, men också för att befria världen från en värdelös varelse, och hämnas sin älskade, som lämpligt nog heter Suphia.

Det går inte som han har tänkt sig. Den unge mannen har studerat i Sovjet – hans far, som han hatar, var kommunist - och han älskar rysk litteratur, framför allt Dostojevskij. I samma ögonblick som yxan faller mot pantlånerskans huvud kommer han att tänka på Raskolnikovs öde. Och han flyr i panik, utan att stjäla någonting.

Men inbördeskrigets Kabul skiljer sig väsentligt från 1800-talets St. Petersburg. Här finns inget utrymme för religiösa grubblerier och moraliska samvetskval, här ”skjuter alla utan att veta varför eller mot vem”, här härskar död och förödelse överallt.

Och Rassuls brott är som utplånat från världens yta, det är som om det aldrig har hänt. I sin förtvivlan försöker han överlämna sig till rättvisan, men det finns ingen som kan ta emot honom, och ingen betraktar mordet som brott ens en gång.

I ett samhälle där mänskligt liv räknas för ingenting, där klan- och stamtillhörigheten står över individen, och där hämnden är den starkaste drivkraften, är ett samvete en överflödig och smått obegriplig lyx.

Och ändå finns det försoning.

Rahimis roman är fast förankrad i en persisk berättartradition, och tangerar ständigt sagan och myten. Hans prosa är på samma gång påtagligt konkret och suggestivt poetisk, och skildrar människans bästa och sämsta sidor med en självklar mångfacetterad nyansrikedom.

Han gör den afghanska verkligheten begriplig i ett universellt sammanhang.