Ödehus och billiga fastigheter kan locka till inflyttning - men det måste mer till: "260 tusen för utsikt över älven är tydligen peanuts för en stockholmare"

 

Bild: Jörgen Svendsen

Det har blivit trendigt att flytta från storstan. Det har till och med blivit lite av ett mode att köpa ödehus. Unga människor hittar övergivna kåkar i glesbygd, och påbörjar ett större projekt, i hopp om ett bättre, naturligare och lyckligare liv. En del kommer säkert att lyckas. Andra inte. Det är som det brukar bli med trendiga utflyttningsvågor.

De flesta är ändå mindre extrema. De vill helt enkelt komma bort från storstadens stress och trängsel. Pandemin har med all sannolikhet påskyndat den processen. Debatten kring miljön har förmodligen också bidragit.

Och inte minst prisutvecklingen på fastighetsmarknaden har skrämt bort en och annan från storstadsdjungelns groteska bostadspriser ut till provinsernas betydligt mer plånboksvänliga möjligheter.

Här borde Ådalen ligga bra till.

Författaren Tove Alsterdal brukar berätta hur hon för 20 år sedan skaffade ett hus i Kungsgården utanför Nyland, när hon under ett besök hos vännen Fredrik Högberg upptäckte att i Kramfors kunde man få ett fint hus med oslagbar utsikt till samma pris som en garderob i Stockholm.

Nyligen såldes ett hus här på gatan där jag bor osett till ett par från Stockholm! Vi trodde i vår lantliga naivitet att de skulle bli besvikna när de väl tog huset i besittning, det är visserligen fullt beboeligt, men kräver ändå en hel del reparationer och andra åtgärder.

Det visade sig tvärtom att de blev MYCKET positivt överraskade. För det priset hade de förväntat sig så mycket mindre. 260 tusen för utsikt över älven är tydligen peanuts för en stockholmare. Särskilt om man får ett hus för året-runt-boende på köpet.

Jag tror att det var Nya Norrlands gamle chefredaktör Per Åhlström som ihärdigt propagerade för att människor i Stockholm och andra storstäder skulle sälja sin villa eller bostadsrätt, bosätta sig sedan i Ådalen och slippa bekymmer för sin försörjning resten av livet.

Det vore onekligen ett bra sätt att åtminstone något litet bromsa den negativa befolkningsutvecklingen i våra kommuner.

Vår egen tidning publicerar regelbundet listor på genomförda fastighetsaffärer. Rubrikerna hänvisar gärna till de dyraste köpen, "så och så många miljoner", och tanken är väl att visa hur det rör sig på marknaden - uppåt! - och vilka attraktiva objekt det minsann finns också i våra trakter.

Redan här finns en antydan till att drömmen om den stora inflyttningsvågen inte är helt oproblematisk.

Om så många köper hus här kommer ju priserna att gå upp - och då blir det inte lika attraktivt och prisvärt längre. Låt gå att det är lång väg dit.

Det finns dessvärre andra problem.

Om vi ska kunna locka storstadsmänniskor att flytta hit måste det finnas bra kommunikationer, kontakt med yttervärlden är viktig för många, både deras arbete och semestermöjligheter.

Och så dåligt är det inte här. Hyfsade tågförbindelser finns ju - i alla fall om det går, och man slipper färdas med Statens Ersättningsbussar, eller än värre, tillbringa natten på perrongen.

Fort går det inte, mellan Härnösand och Sundsvall, en sträcka på fem mil, tar det 50 minuter!

Flyg finns också, i Sverige har vi en flygplats i varenda garderob, inom en radie av tio mil finns tre flygplatser - alla går förstås med förlust, som täcks med kommunala skattemedel.

Bild: Christer Gallneby

Än viktigare är annan infrastruktur. Framför allt tillgång till snabbt och säkert internet. Och det är som bekant lite si och så med den saken. Någon begåvning missade att den digitala infrastrukturen också är infrastruktur, och att det allmänna borde ha det övergripande ansvaret för utbyggnaden, istället har det överlåtits på "marknaden".

Som givetvis styrs av vinstintresset. Många gånger hjälper det inte ens med saftiga bidrag från staten. Där jag bor bidde det en tumme, trots att vi var flera som var beredda att lägga upp 20 tusen, vi var - inte helt oväntat - för få.

Så även om den lokala arbetsmarknaden är inte riktigt så usel som många påstår, måste människor kunna arbeta på distans för att vilja flytta hit. Och för det krävs det bra internet.

Och inte nog med det. Det ska bli attraktivt att flytta hit måste vi kunna erbjuda välfärdstjänster på hög nivå. Tillgänglig sjukvård på nära håll, bra skola med behöriga lärare, lagom klasstorlekar och ändamålsändliga lokaler, välutbyggd omsorg för både barn och de äldre.

Tyvärr, om regionen och kommunerna fortsätter att "utveckla" sina verksamheter medelst nerskärningar, sammanslagningar och nedläggningar, kommer vårt erbjudande av välfärd att vara synnerligen blygsamt.

Och då hjälper det inte med alla vackra vyer och billiga huspriser.

Sedan kan vän av ordning tyck att snabba kommunikationer, bra internet och utbyggd välfärd inte bara skulle vara ett lockbete för inflyttare, utan lika mycket om inte mer en självklarhet för oss som redan bor här.

Och det är kanske den ordningen vi borde återställa.