"barn som förlorat rätten till en barndom"

 

Idag är det Valeria Luisellis födelsedag. Av de av hennes böcker som är översatta till svenska är nog "De förlorade barnen" den absolut bästa.

De förlorade barnen – ett arkiv
Valeria Luiselli
Övers: Niclas Nilsson
Rámus.

Valeria Luiselli är en av de klarast lysande stjärnorna på den amerikanska litteraturhimlen under de senaste tio åren. Hennes två tidigare böcker på svenska ”De tyngdlösa” och ”Historien om mina tänder” är båda flyhänt skrivna, med ett underliggande allvar, men kändes ganska lättviktiga. Hennes senaste roman ”De förlorade barnen” är däremot av en helt annan kaliber.

Romanens bärande tema är sveket mot barnen. Det byggs upp längs med två parallella spår. Ett utspelar sig i nutiden, och skildrar ensamkommande flyktingbarn. Ofta är de väg till sina föräldrar eller släktingar som redan befinner sig i USA. Med hjälp av mer eller mindre hederliga – oftast mindre – smugglare tar de sig på strapatsrika vägar illegalt in i landet, under resans gång blir de bestulna, misshandlade, utnyttjade, många av dem överlever inte utan blir kvar utan grav i öknen.

De som har turen att komma fram, blir ofta fängslade och deporterade tillbaka till misären, ensamheten, och utsattheten i något av de centralamerikanska länder som de kommer från.

Även om Luiselli skriver om USA kunde handlingen lika gärna utspela sig någonstans i Europa, också i Sverige.

Det andra spåret tar upp utrotningen av Amerikas ursprungsbefolkning, som inte heller skonade barnen, och som lever kvar i oklara berättelser, liksom i naturens kvardröjande ekon.

Det är en tragisk historia om det förflutna, men som Luiselli skriver: ”/../ ju mer jag lyssnar till historierna han berättar om det här landets förflutna, desto mer tycks det som om han pratar om nuet.”

Det kan man nog dessvärre säga om det här landet också.

Dessa två samhällsfenomen är tänkta att utgöra fonden till en skildring av sveket mot barnen i den moderna västerländska familjen, med splittring och skilsmässor, men just den delen är inte särskilt övertygande.

Det är berättelsen om flyktingbarnen som berör mest. Huvudpersonerna föredrar att tala om ”förlorade barn” - därav romanens titel – med betydelsen ”De är barn som förlorat rätten till en barndom.”

Och i vissa fall till och med rätten att leva, tvingas man att tillägga.

Genom ett skickligt grepp låter Luiselli romanens vuxna huvudpersoner att identifiera sig med de utsatta migranterna då deras egna barn kommer på avvägar.

Och när de återförenas får bokens mörka stämning ändå en ljus accent – vi hör alla samman, hela världen är vår gemensamma plats.

Språket är inte bara skimrande vackert och flyter fram som en underjordisk källa, det är också kongenialt uppfordrande och obarmhärtigt avslöjande.

En viktig och angelägen roman, skrämmande aktuell.