En människa tål mycket, men inte hur mycket som helst

 

Materialtrötthet
Marek Šindelka
Övers: Marie Wenger
Rámus.

EU:s svenska kommissionär Ylva Johansson har lagt fram ett förslag för unionens nya migrationspolitik. Enkelt och orättvist sammanfattat går det ut på att hålla så många som möjligt borta. Festung Europa står redo att försvara sig mot invasionen av lycksökare och parasiter som är ute att utnyttja vår välfärd. Samtidigt dör människor på flykt undan krig och förtryck.

Det var en notis i augusti 2015 om 71 flyktingar som hittades döda, kvävda till döds, i en lastbil parkerad utanför österrikiska Parndorf, som blev inspirationen för den tjeckiske författaren Marek Šindelka till hans roman ”Materialtrötthet”.

Två bröder är på flykt från ett krig. Bit för bit, nästan som i förbifarten, fogas scener samman till en bild av total förödelse där inget liv är längre möjligt. Med hjälp av skrupelfria smugglare tar de sig till Europa, en plats som är: ”transportkorridorer, motorvägsöverfarter, lagerlokaler och framför allt stängsel.”

Bröderna kommer ifrån varandra under flykten och försöker återförenas, nu på flykt undan myndigheter och en illvillig omgivning. ”Han befann sig på en plats som de kallade förvar. Som han snart skulle bli varse skilde sig förvaret inte på någon punkt från ett fängelse.”

Bilderna från ett ogästvänligt Europa varvas skickligt i ett dubbelperspektiv med skildringar av själva flykten. Det är en mycket kroppslig prosa, fysisk, smärtsam. Läsaren kan riktigt känna varje ögonblick av umbärandet, den bedövande stanken av diesel, det outhärdliga bullret, kroppens förlamande stelhet i det trånga utrymmet, kylans mordiska grepp.

Romanens mörker är trots allt inte helt kompakt, det finns ljuspunkter. Som de fora på internet där människor letar efter varandra. ”Porträttbilder som från en fotoautomat. Under varje bild en beskrivning: Jag letar efter min make, jag letar efter min far, min mor, min dotter.”

Jag kommer osökt att tänka på åren efter andra världskriget, då människor letade efter varandra på exakt samma sätt. Röda Korset, olika organisationer, handskrivna lappar på anslagstavlor. Så var det i Polen, så var det säkert i dåvarande Tjeckoslovakien.

Men minnet är kort ibland, och vi tenderar att minnas det vi vill.

Hur mycket tål en människa? Väldigt, väldigt mycket. Men inte hur mycket som helst.

”Materialtrötthet” är inte indignationslitteratur, men den som inte blir indignerad av den läsningen har inget hjärta i kroppen.