Fotboll på liv och död

 

Den pågående EM-turneringen visar än en gång hur fotboll väcker starka känslor, som handlar om så mycket mer än bara att sparka på en boll. Det som tycks stå på spel är etniska och lokala lojaliteter, ideologiska motsättningar, klasstillhörighet, eller helt enkelt bara en djup frustration som lätt slår över i våld.

Ingenting nytt under solen och på fotbollsplanen.

Ett krig har startats efter en fotbollslandskamp, låt gå att det fanns andra underliggande orsaker.

I det fotbollstokiga Brasilien har en parlamentsledamot på fullt allvar föreslagit att jordgloben i landets flagga skulle bytas ut mot en fotboll!

Och vem har inte hört talesättet ”Fotboll handlar inte om liv och död, det är mycket viktigare än så.”?

Men det fanns en tid då det inte var bara en kul grej att säga oss fotbollsnördar emellan inför en viktig match, utan en brutal verklighet. Det spelades nämligen fotboll i nazisternas koncentrationsläger.

Det börjades tidigt av lägrets ”aristokrati”, de tyska kriminella fångar som tjänstgjorde som kapos och blockäldste. De organiserade fotbollslag för att fördriva den tid som var fri från arbetet.

När fångar började anlända tågvis från det ockuperade Europa föddes idén om ”internationella” matcher. Tyvärr var fångarna ofta i dåligt fysiskt skick och kraftigt undernärda. De tyska fångarna ordnade med extra ransoner. Till ett polskt lag fick de också fram snörkängor att spela i, annars hade fångarna bara grova träskor. Däremot hade man inga riktiga sportbyxor utan spelarna uppträdde i randiga långkalsonger.

Och eftersom otack är världens lön vann polackerna med 3-1.

Auschwitz kommendant Rudolf Höss var mycket förtjust i fotboll, och söndagens matcher var lite av en höjdpunkt som samlade hela lägereliten, ofta med fruar och barn. Under matchen kunde en lyckad dribbling belönas med cigaretter som kastades in på plan, och det vinnande lagets spelare fick en bit salami var.

Men det kunde också bli bestraffningar när herrefolkets representanter var missnöjda med resultatet. Misshandel, men också avrättningar kunde förekomma.

Det fanns lag för de flesta nationaliteter, även judar och romer. Också vaktmanskapet från SS ställde upp egna lag, men paradoxalt nog föredrog de att spela bara mot judiskt motstånd. Utmärglade och döende spelare var lättare att besegra.

I det närbelägna krigsfånglägret fanns en regelrätt liga med lag från England, Skottland, Wales och Irland.

Nobelpristagaren Imre Kertesz berättar om sin förtjusning när han såg en fotbollsplan vid sin ankomst till Auschwitz.

Den polske författaren Tadeusz Borowski (finns översatt till svenska med romanen ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar”) spelade som målvakt i ett av lagen. När han hämtade bollen under en match såg han hur en tågtransport anlände. Nästan gång han sprang efter bollen var alla borta. ”Mellan två hörnor gasade man ihjäl tre tusen människor bakom min rygg”.

Det spelades fotboll också i de flesta andra läger. Störst var sporten i Gross-Rosen, där det fanns över tio lag, med drygt hundra spelare. Våren 1944 spelades finalen mellan Tyskland och Polen, och symboliskt nog vann polackerna med 1-0.

För en del blev fotbollen en räddning. Extra matransoner, stärkt känsla av människovärde och samhörighet hjälpte att överleva. Men ännu fler dukade under för utmattning och undernäring, gasade ihjäl eller avrättades kallblodigt.

Viktigare än liv och död, var det visst.