" varje politisk kraft som vill vara att räkna med måste ha en fiende"

Presidentval i USA. Innan valet är ens färdigräknat börjar det spridas konspirationsteorier. Inte helt oväntat från den presiden som ser ut att förlora.

För den som är benägen att tro på konspirationsteorier kan det nästan förefalla att det finns en plan bakom. Och man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att inse att alla system har ett behov av en yttre fiende, att allt det som vill framstå som bra behöver sin motsats.

Det är inget nytt i världshistorien, har alltid funnits, och vid behov har man helt enkelt skapat dem. Spåren förskräcker, som i Umberto Eccos roman ”Begravningsplatsen i Prag”.

Begravningsplatsen i Prag
Umberto Ecco
Övers: Barbro Andersson
Brombergs, 2011

Världen ser inget vidare ut, och det var inte bättre förr, inte heller är framtiden särskilt ljus.
Ett drygt sekel efter franska revolutionen blomstrar inom högerkretsar en lång rad märkliga förklaringar av vad som gick fel då tronen och altaret störtades i fördärvet. Bakom den uppenbara fienden i form av liberaler och socialister döljer sig nämligen dunkla krafter som representerar ett världsomspännande nät av de mystiska frimurarna, med deras rötter i tempelherreorden, och inte helt oväntat – judarna.

Om hur dessa obskyra idéer växer fram för att kulminera i kölvattnet på 1900-talets kriser har Umberto Eco skrivit en fascinerande roman, Begravningsplatsen i Prag (övers: Barbro Andersson, Brombergs). Huvudperson är en viss kapten Simonini, som givetvis inte är kapten, han är inte ens militär. Han hatar allt och alla, och han är så gränslöst fördomsfull att det blir nästan komisk. Han saknar inte begåvning, men är totalt cynisk och skrupelfri, och är alltid beredd att ställa sina tjänster åt högstbjudande.

Romanen är skriven som en thriller, Eco är som vanligt förtjust i att gifta ihop populär form med seriöst innehåll, och skildrar Simoninis karriär som uppgiftslämnare, spion, lönnmördare, med mera, åt olika europeiska säkerhetstjänster, kyrkan och diverse skumma sammanslutningar under andra hälften av 1800-talet.

Ganska snabbt kommer han underfund med att varje politisk kraft som vill vara att räkna med måste ha en fiende. Finns det ingen får man helt enkelt skapa en. Människor tror bara på sådant som de redan vet. Eftersom de aldrig ändå kommer ihåg vad de har läst, kan man lika gärna hämta sina sammansvärjningar från befintlig litteratur. Om någon mot förmodan skulle känna igen något som de har läst, bekräftar det bara vad de redan trodde, det blir så att säga ännu en oberoende källa som verifierar den dolda sanningen.

I denna groteska värld av dubbla och dunkla lojaliteter frodas Simonini, och har fullt upp med att organisera komplotter och sammansvärjningar, som han sedan avslöjar – mot bra betalning förstås. Hans huvudsakliga sysselsättning är emellertid att framställa bevis för frimurarnas och judarnas konspiration för att nå världsherravälde. Han öser frikostigt ur Alexandre Dumas romaner, och ur böcker av den då omåttligt populäre franske författaren Eugene Sue, och broderar ut med skapelser ur egen fantasi, ofta så att det också passar hans syften.

Otäckt nog börjar en del händelser, idéer, och till och med personer, ur fantasin bli till verklighet, och leva sitt eget liv. Kronan på verket på alla bedrägerier blir det sedermera ökända Sion vises protokoll.

Och det mest otäcka av allt är förstås att alla dessa befängda uppfattningar blir till konkret politik med fruktansvärda konsekvenser. Här finns alla ingredienser till nazismens utrotningsideologi. Och precis i slutet konstaterar författaren, liksom i förbifarten, att Simonini finns fortfarande ibland oss.