Är alla som tiger och accepterar ondskan skyldiga?

Rättegången från 1959 mot en nazist har mycket att lära oss om rättsprinciper, skuld och ansvar

En bekant kulturredaktör, som numera är pensionerad, kom förbi med ett gammal nummer av Bonniers Litterära Magasin (BLM), salig i åminnelse, från 1959. Han hade hittat en artikel av Jörn Donner som han trodde kunde intressera mig. Vilket det mycket riktigt gjorde.

Ni som händelsevis undrar vad pensionerade kulturredaktörer sysslar med under dagarna har därmed fått frågan besvarad.

Donners artikel i BLM, nr 5/1959, maj-juni, handlar om rättegången mot Erich Koch, en högt uppsatt nazistisk krigsförbrytare, Gauleiter för Ostpreussen och så kallad rikskommissarie för det ockuperade Ukraina. Han kan ha varit ansvarig för så många som fyra miljoner människors död.

Han greps 1950 av engelsmännen i Tyskland, och utlämnades till Polen, där han nio år senare ställdes inför rätta för sina brott.

Den då unge Jörn Donner bevittna delar av rättegången på plats i Warszawa. Hans reportage är inte bara en skildring av rättegången, utan lika mycket en filosofisk betraktelse kring frågor om skuld och ansvar, om ondskans karaktär, och hur den bäst kan bekämpas och förebyggas.

 Två frågor i Donners text har en brännande aktualitet än idag.

Dels konstaterar han att nazismens brott är ingenting typiskt för tyskar.

"Grymheten och intoleransen kan ha sina nationella karakteristika, men erfarenheterna borde lära oss att de flesta européer under vissa betingelser är kapabla till samma våldsdåd som nazisterna utförde i Polen."

Alltså är det självklart att motarbeta dessa "betingelser", och Donner sammanfattar:

"Uppgiften under dessa omständigheter blir inte bara att döma brottet och straffa dess upphovsmän, utan i ännu högre grad att skapa sociala betingelser som hejdar brottet innan det är gjort."

Kan tyckas självklart, men att döma av hur dagens politik ser ut, i Sverige, Europa, andra delar av världen, gör man precis tvärtom. Inkomstklyftorna skenar iväg, de sociala skyddssystemen urholkas, konflikten mellan stad och land växer.

I en växande ekonomi, med högkonjunktur och mycket hög sysselsättningsgrad fattas det pengar till det mesta inom välfärden, och nedläggningshoten står som spön i backen. Vart tar pengarna vägen?

Och då står han där (det är nästan alltid en han), numera välskräddad, och viskar: Det är invandraren, det är juden, muslimen...

Den andra aspekten är juridisk och moralisk, i det här faller två sidor av samma mynt.

Rättegången mot Koch är minutiöst förberedd, det har tagit fem år att samla in all dokumentation och alla tillgängliga vittnesbörd. Många vittnen, de flesta, är döda - genom Kochs försorg.

Koch försvaras av två av Polens främsta jurister. Stor hänsyn tas till hans hälsotillstånd, han har ständig läkartillsyn, den dagliga tiden för rättegången inskränks till fem timmar, med många pauser.

Den omänsklige bödeln behandlas högst humanitärt, den avskyvärde förbrytaren döms i enlighet med rättvisans principer.

Så ska det naturligtvis vara, men så är det inte. Man skickar in kavalleriet, som kallblodigt avrättar en skurk - gärna i direktsändning. Det är ingenting annat än statsterrorism.

Människor fängslas under lång tid utan rättegång, andra stämplas som terrorister och utvisas utan möjlighet till försvar. Andra åter släpps inte in i landet där de är medborgare. Ibland drabbar det till och med småbarn!

Det är illa när man ersätter rättsstaten med arvsynden.

Frågan om skuld och ansvar ställs på sin spets. Koch själv visste förstås ingenting om någonting, även om han i sin slutplädering erkände en "historisk" men inte personlig skuld. (Han dömdes till döden, men det omvandlades till en livstidsdom.)

Att det finns skuld och ansvar att utkräva av dem som stod över Koch i hierarkin är helt uppenbart. Men gäller det åt andra hållet också? Hur långt ner sträcker det sig? Till enskilda soldater? Vakter? Lokförare som körde tågen till Treblinka? Lägre statstjänstemän?

Jörn Donner ställer frågan: "Hur långt bakåt måste man gå för att finna de ansvariga för Tysklands öde, för Hitlers masshypnos och seger? Är alla, som stillatigande accepterat Hitler på samma sätt skyldiga?"

Det är vanskligt att uttala sig om juridisk skuld, den får i varje enskilt fall ett oberoende rättsväsen avgöra.

Men ansvar har alla. Alltid. Även vi.

Tidigare publicerad i Allehanda.se