Idag är det Gustav II Adolf:s dödsdag, av tradition en dag då högerextrema nationalister demonstrerar, och ställer till med bråk och upplopp. Traditionen är emellertid inte så gammal, och går bara tillbaka till förra sekelskiftet.
Hembygdsromantiken blommar upp kring förra sekelskiftet som en reaktion mot att hembygden upphör att vara självklar. Utvandringen och urbaniseringen skapar en djup rotlöshet och hemlöshet och en stark känsla av förlust. Mångas identitet blir vag och osäker. Det finns också en politisk slagsida med hotande social oro och radikalisering.
Det är därför knappast förvånande att hembygdsrörelsen är till en början ett konservativt projekt.
Märkligt nog kopplas den ihop med den framväxande nationalismen. Vän av ordning kan tycka att de två är varandras motsatser, men de konservativa gjorde oförskräckt en logisk kullerbytta och förklarade med den franske högerradikalen och rasisten Maurice Barrés ord att ”sann nationalism bygger på lokalkänsla”.
Carl Larsson talade om ”den stora gemensamma torvan”, och liknande tankar återfinns hos till exempel Verner von Heidenstam och Ellen Key.
Det svenska kulturlivets ständige Gossen Ruda August Strindberg å sin sida hånade hembygdsromantiken. I ”Svenska folket” och även i ”Det nya riket” påvisar han skadeglatt att ”urgamla” traditioner i själva verket är av ganska nytt datum, och att mycket av allmogekulturen bygger på utländska element och influenser. Det påminner onekligen i hög grad om dagens kulturdebatt.
Det är knappast en tillfällighet att hembygdsrörelsen reorganiseras under 30-talet. Begreppet ”hembygd”, Heimat, var centralt för den nazistiska ideologin. Det är här man finner det naturliga och ursprungliga, det äkta – i motsats till det urbana industrisamhällets rotlösa dekadans.
Resultatet av denna nationalistiska vurm för hembygden blev i modern tid en lång rad förödande krig, övergrepp, etnisk rensning, fördrivning och förföljelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar