Solidaritet krävs om hela Sverige ska leva - modellen med återbäring har stora brister

Hittade en två år gammal text som jag tror står sig än idag.

Hur ska hela Sverige kunna leva? Många, inte minst i Norrland, sneglar på den norska modellen med återbäring till kommuner på vattenkraft. Men är det verkligen rätt väg att gå för HELA landet?

Stockholms befolkning sägs växa med en SL-buss om dagen. Samtidigt är det statistiskt klarlagt att 2030 bor ingen kvar i Bollstabruk.

Klyftan mellan stad och land växer. Skillnaden har visserligen alltid funnits, men just nu skenar den iväg i skrämmande tempo. Tidigare har det faktiskt funnits perioder då takten bromsades upp, och tro det eller ej, till och med minskade.

Utvecklingen är alltså inte naturbunden utan beror på politiska beslut - eller avsaknad av desamma.

Motståndet tilltar, allt fler vägrar acceptera det avgrundsdjup som har uppstått mellan stad och land.

Det är populärt att peka på Norge där de regionala obalanserna är mycket mindre än i Sverige. Och det duger inte att förklara bort den levande landsbygden i vårt västra grannland med oljepengar, norrmännen för helt enkelt en annan politik.

Det populäraste inslaget i norsk regionalpolitik - åtminstone i Sverige - är återbäringen till kommuner med vattenkraft. Stridsropet lyder: låt pengarna stanna där de har producerats!

SVT Jämtland har gjort en beräkning vad det skulle innebära ekonomiskt för Norrlandskommuner om de låg i Norge. Det skulle onekligen röra sig om hisnande summor, listan toppas av Jokkmokk med över 312 miljoner - per år. Sollefteå kommer som god tvåa med drygt 283 miljoner.

Många skulle få mycket. Men listan visar också att idén inte är helt okomplicerad, för att uttrycka det milt.

Kramfors och Härnösand skulle få noll (0) kronor. Som någon spydigt kommenterade på sociala medier: Rika Sollefteåbor kan väl semestra i Kramfors.

Åre, som det väl redan går ganska bra för, skulle få 42 miljoner, lilla Bräcke 61 tusen. Jokkmokks astronomiska toppnotering motsvaras i andra änden av Övertorneås 39 tusen. Umeå, som knappast behöver någon draghjälp skulle casha in 103 miljoner, medan Nordmaling skulle få nöja sig med en knapp miljon, 780 tusen.

Risken är högst påtaglig att åtgärden kanske löser vissa problem men skapar nya istället.

Visserligen kan man på goda grunder hävda att energi är grundläggande, utan den blir det ingen verksamhet, men man kan också vända på resonemanget. Energi i sig, utan någon verksamhet att driva, är ingenting att ha.

Och då kan man med fog fråga sig varför vi inte ska kompensera kommuner i Göteborgsregionen för bilindustrin? Och IT i Stockholmstrakten? Läkemedel i Lund?

Så där kan man hålla på länge.

Och vad gör vi med kommuner som inte har vare sig energiproduktion eller någon annan näringsverksamhet av nämnvärd omfattning? Som "bara" kan erbjuda rekreation och vila, orörd natur och frisk luft?

Hela idén med återbäring bygger på felaktiga premisser. Den är ingenting annat än den nyliberala egoismens baksida. "Vi ska behålla så mycket som möjligt av det som är vårt". Det är motsvarigheten till de rika kommunernas gnäll på utjämningssystemet fast i en annan tonart.

Det som krävs för att hela Sverige verkligen ska leva är en grundläggande solidaritet som omfattar just hela landet. På samma sätt som de friska betalar för de sjuka, de barnlösa för skola, de utan bil för vägar, och så vidare, så måste det vara möjligt med ett rättvist fördelningssystem för hela Sverige.

Det kräver att några heliga kor slaktas. En del av det kommunala självstyret måste offras, skatter måste höjas, statliga ingripanden måste bli fler. Med mera.

Sedan krävs det förstås en massa andra åtgärder.

Men om vi menar allvar med parollen Hela Sverige ska leva kan det inte byggas utifrån drängens klagan: "Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig."