Idag är det segerdagen, årsdagen av segern över nazismen.
Inte minst mot bakgrund av vad som sker i världen idag kan det vara värt att
påminna vad det handlade om.
Soldater. Om kamp, dödande och död
Sönke Neitzel och Harald Welzer
Övers: Svenja Hums
Brombergs, 2013
Det här är en hemsk bok. Jag börjar må illa på sidan tre,
och sedan blir det bara värre under drygt 300 sidor. Hela mitt humanistiska
credo förvandlas till en udda fotnot i den historiska logikens brutala vardag.
Och då har jag ändå läst en hel del hemska böcker i mina dagar.
Den tyske historikern Sönke Neitzel råkar år 2001 mer eller
mindre av en slump hitta i London protokoll från hemliga avlyssningar av tyska
krigsfångar i brittiska fångläger under andra världskriget. Det visar sig snart
att materialet är mycket omfattande, och att det dessutom finns motsvarande
amerikanska protokoll. Brittiska och amerikanska militära underrättelsetjänster
hade installerat avlyssningsutrustning i några fångläger, och avlyssnade där
under nästan fem år tyska fångar för att avlocka dem militära hemligheter,
framför allt av teknisk art. Det blev oväntat framgångsrikt. Och på köpet fick
man inblick i de tyska soldaternas berättelser från krigets vardag, hur de ser
på den, vilka mentaliteter som ligger bakom.
Soldaternas samtal är som att titta ner i den djupaste
avgrund. Med häpnadsväckande öppenhjärtighet berättar de om övergrepp mot
civila, massmord, våldtäkter, som vore det den naturligaste sak i världen.
Deras livliga historier avslutas ofta med ”en kul grej”, ”jättekul”, ”hur kul
som helst”. Det är tydligen kul att döda, särskilt om offret är försvarslöst.
Att bomba civila mål är som en spännande jakthistoria,
massavrättningar låter mest som en slitsam dag på jobbet, våldtäkter beskrivs
närmast som en barrunda med grabbarna.
Naturligtvis kan man på goda grunder misstänka att inte
allting är sanning, många skarvar och skryter för att imponera. Men det är
faktiskt minst lika talande som sanna fakta. Dessutom är kamraternas reaktioner
väldigt avslöjande: ingen protesterar, ingen tycker det är fel, invändningarna
är helt i samförstånd, och ifrågasätter bara osannolika detaljer, ”hann ni
verkligen döda så många judar på en enda dag?”, eller undrar om det verkligen
var så klokt att vissa ”aktioner” - ord som ”död”, ”döda” förekommer mycket
sällan – skedde helt öppet.
Många klagar också på ”avrättningsturism”, massdödandet
lockade tydligen nyfikna åskådare, ofta med kamera. Mest tyska soldater, men
även lokalbefolkning i de ockuperade områdena.
Berättelserna självklara förbindelse med ett normalt liv i
fredstid är ingen tillfällighet. Soldatens agerande bestäms av krigets
referensramar, av en närmiljö som består av gruppen, tekniken, rummet och
tiden. Men hans egenskaper uppstår inte plötsligt i ett tomrum. Med sig in i
kriget har han en uppsättning värderingar, och de innebär en viss acceptans för
våld, plikttrogenhet, lydnad, en särskild syn på manlighet, olika fördomar, men
också en vilja att göra ett bra jobb. Det som sker i krigstid är att dessa
egenskaper drivs till sin spets, eller rent av skenar bortom all kontroll.
Det är ”ostraffad omänsklighet”, och är ingenting särskilt
typiskt för just tyska soldater. Författarna påpekar också att liknande
beteendemönster uppträder bland amerikanska soldater under krigen i Vietnam och
Irak.
”Soldater” är en skrämmande läsning, det är som att hålla
upp en skev spegel som visar allt det otäcka som vi är under vissa givna
omständigheter är kapabla till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar