Tredje riket
och judarna, första delen
Förföljelsens
år, 1933-1939
Saul
Friedländer
Övers: Hans
Dahlberg
Natur & Kultur, 2011
Några reflektioner kring Saul Friedländers monumentala verk
om Tredje riket och judarna.
Nazisterna skaffade nästan tvångsmässigt en laglig grund för
alla sina åtgärder, oavsett hur brutala, omänskliga och rasistiska de var.
Lagen är aldrig ett tillräckligt skydd mot diktatorisk och rasistisk politik.
Ingen kan någonsin frånsäga sig sitt ansvar, i synnerhet inte med hänvisning
till att det är lagligt.
Politiken genomfördes med en häpnadsväckande hastighet, men
ändå stegvis. Det gäller alltid att se vart politiska förslag syftar till och
vilka konsekvenser de kan få.
Den nazistiska politiken bygger på den tar sig rätten att
definiera individers nationella (rasmässiga, etniska etc) tillhörighet. Det
tänkandet går igen idag hos flera högerextrema partier, som
Sverigedemokraterna, Dansk folkeparti, med flera, även om rasbegreppet har
ersatts med ”kultur”, essens”, eller liknande. Rätten att definiera en individ
tillkommer enbart individen själv.
Nazisternas maktövertagande var möjligt enbart tack vare
stöd från de konservativa. Den traditionella högern var i viss mån en hämmande
faktor gentemot nazistpartiets radikala falanger, men de delade inte desto
mindre nazismens allmänna antisemitism, de rasistiska åtgärder som
diskriminerade judarna och ställde dem utanför majoritetssamhället. Dessutom
grundade sig högerns stöd till Hitler på vänsterskräck, och dess antikommunism
var ofta direkt antisemitisk. Det finns all anledning att vara på sin vakt mot
högerns demokratiska trovärdighet.
Nazisterna hade ett brett stöd hos olika befolkningsgrupper.
Inte minst bland de intellektuella, vid universiteten, var stödet kompakt.
Varken bildning eller utbildning är ett tillräckligt skydd mot diktatur och
barbari.
Kyrkornas passivitet, och direkt stöd åt nazistregimen,
visar att inte heller det kristna budskapet, förmodligen lika lite som någon
annan religiös övertygelse, hindrar stöd för omänskliga regimer och ideologier.
Judarna utgjorde aldrig mer än en procent av Tysklands
befolkning, även om de var koncentrerade till några få storstäder, framför allt
Berlin och dominerade några yrken. Som det snabbt visade sig var de ett lätt
byte för statsmakten, de var en svag grupp enkel att krossa. Det är inte det
verkliga inflytandet som avgör om en grupp uppfattas som ett hot, utan
föreställning(ar) om gruppen. Fakta skadar inte.
För många tyska berodde stöd åt nazisternas anitjudiska
åtgärder mer eller mindre på att de faktiskt drog fördel av dem, ekonomiskt,
karriärmässigt osv. En osäker ekonomisk och social situation är ingen bra grund
för solidaritet i ett samhälle, för det krävs en omfattande välfärdspolitik och
full sysselsättning.
En majoritet av tyskarna var emot anarki på gatorna,
okontrollerat våld och godtyckliga övergrepp riktade mot judarna, men de
accepterade mer eller mindre passivt att judarna diskriminerades och utstöttes
ur samhällsgemenskapen. Detta trots att många av de tyska judarna hade levt i landet
i århundraden och var väl assimilerade.
Många såg det som en rättighet för judarna att leva eget liv
med egen kultur osv, utan att inse vilka hot en sådan situation kunde föra med
sig.
Det är påtagligt hur känsliga nazisterna var för reaktioner
i utlandet, länge beredda att bromsa eller rent av backa sin politik. Uttryck
för solidaritet är viktiga, men ännu viktigar är förstås handling.
Västmakterna, främst USA, höjde rösten mot behandlingen av judarna, men ingen
var beredd att ta emot något större antal flyktingar, snarare tvärtom skärptes
invandringspolitiken i många länder.
Jag bävar inför läsningen av den andra delen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar