Den pågående
VM-turneringen visar än en gång hur fotboll väcker starka känslor, som handlar
om så mycket mer än bara att sparka på en boll. Det som tycks stå på spel är
etniska och lokala lojaliteter, ideologiska motsättningar, klasstillhörighet,
eller helt enkelt bara en djup frustration som lätt slår över i våld.
De
schweiziska spelarna med rötter i Kosovo hånade Serbien, två kroater hyllade
Ukraina med fascistiska slagord efter segern mot Ryssland.
Ingenting
nytt under solen och på fotbollsplanen.
Ett krig har
startats efter en fotbollslandskamp, låt gå att det fanns andra underliggande
orsaker.
I det
fotbollstokiga Brasilien har en parlamentsledamot på fullt allvar föreslagit
att jordgloben i landets flagga skulle bytas ut mot en fotboll!
Och vem har
inte hört talesättet ”Fotboll handlar inte om liv och död, det är mycket
viktigare än så.”?
Men det
fanns en tid då det inte var bara en kul grej att säga oss fotbollsnördar
emellan inför en viktig match, utan en brutal verklighet. Det spelades nämligen
fotboll i nazisternas koncentrationsläger.
Det börjades
tidigt av lägrets ”aristokrati”, de tyska kriminella fångar som tjänstgjorde
som kapos och blockäldste. De organiserade fotbollslag för att fördriva den tid
som var fri från arbetet.
När fångar
började anlända tågvis från det ockuperade Europa föddes idén om
”internationella” matcher. Tyvärr var fångarna ofta i dåligt fysiskt skick och
kraftigt undernärda. De tyska fångarna ordnade med extra ransoner. Till ett
polskt lag fick de också fram snörkängor att spela i, annars hade fångarna bara
grova träskor. Däremot hade man inga riktiga sportbyxor utan spelarna uppträdde
i randiga långkalsonger.
Och eftersom
otack är världens lön vann polackerna med 3-1.
Auschwitz
kommendant Rudolf Höss var mycket förtjust i fotboll, och söndagens matcher var
lite av en höjdpunkt som samlade hela lägereliten, ofta med fruar och barn.
Under matchen kunde en lyckad dribbling belönas med cigaretter som kastades in
på plan, och det vinnande lagets spelare fick en bit salami var.
Men det
kunde också bli bestraffningar när herrefolkets representanter var missnöjda
med resultatet. Misshandel, men också avrättningar kunde förekomma.
Det fanns lag
för de flesta nationaliteter, även judar och romer. Också vaktmanskapet från SS
ställde upp egna lag, men paradoxalt nog föredrog de att spela bara mot judiskt
motstånd. Utmärglade och döende spelare var lättare att besegra.
I det
närbelägna krigsfånglägret fanns en regelrätt liga med lag från England,
Skottland, Wales och Irland.
Nobelpristagaren
Imre Kertesz berättar om sin förtjusning när han såg en fotbollsplan vid sin
ankomst till Auschwitz.
Den polske
författaren Tadeusz Borowski (finns översatt till svenska med romanen ”Välkomna
till gaskammaren, mina damer och herrar”) spelade som målvakt i ett av lagen.
När han hämtade bollen under en match såg han hur en tågtransport anlände.
Nästan gång han sprang efter bollen var alla borta. ”Mellan två hörnor gasade
man ihjäl tre tusen människor bakom min rygg”.
Det spelades
fotboll också i de flesta andra läger. Störst var sporten i Gross-Rosen, där
det fanns över tio lag, med drygt hundra spelare. Våren 1944 spelades finalen
mellan Tyskland och Polen, och symboliskt nog vann polackerna med 1-0.
För en del
blev fotbollen en räddning. Extra matransoner, stärkt känsla av människovärde
och samhörighet hjälpte att överleva. Men ännu fler dukade under för utmattning
och undernäring, gasade ihjäl eller avrättades kallblodigt.
Viktigare än
liv och död, var det visst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar