Årets New Orleans-festival på Mannaminne kunde för
ovanlighetens skull bjuda på New Orleans-temperaturer. Dessutom mycket värme
från flera scener, och en härlig musikalisk mix som allt mer blir festivalens
kännemärke.
Inne på restaurangen spelade Lena Stompers den sortens
tradjazz som ligger närmast festivalens ursprungskoncept. Det bjöds på en skön
atmosfär, som fick lov att kompensera för den närmast totala syrebristen.
Utanför det gamla dieselloket som i programmet av någon
outgrundlig anledning kallades för ”Spårvagnen” spelade Johan Eliasson, mer
känd som Bottleneck John, riktigt blå, fingerfärdig 20-, 30- och 40-tals blues.
I Dragspelshuset, även där med tämligen snålt med syre,
lirade The Ol´Rugs från Stockholm svängig visinspirerad rock, med inte minst
låtar av Ulf Peder Olrog.
Och i Önlogen fick man se steppdans (!) till Tom Eddye´s
trios sköna swing. Det fungerade faktiskt ganska bra.
På stora scenen mitt emot Kinesiska paviljongen inleddes
programmet av Ellen Sundberg från Östersund och hennes band. De spelar låtar av
den legendariske Kjell Höglund, det svenska vemodets store bard och uttolkare.
Det är kompakt visrock med underfundiga, ibland gåtfulla och
mångtydiga, texter, som blandar humor, vardag och en filosofisk dimension. I
Ellen Sundbergs tolkning fick Höglunds lyrik en överraskande klarhet, som
ytterligare fördjupade hans vemodiga humanism och gav ny skärpa åt mycket av
den vardag mystik som ät så ofta förekommande i hans låttexter.
Och sedan intogs scenen av den ljusa kvällens klarast
lysande stjärna, Plura Jonsson.
Med akustiskt komp är han så mycket mindre rockartist och så
mycket mer trubadur. Jämförelsen med Cornelis Vreeswijk ligger inte långt
borta, inte minst nu när de går i nästan samma viktklass.
Som sångare tycker
jag att Plura kan mäta sig med Mäster, han äger också en alldeles egen
frasering i framförandet, ett personligt tilltal som får var och en i publiken
att känna att han sjunger just för honom, en avmätt känsla i rösten som
förmedlar längtan, och en whiskyindränkt heshet som talar om för oss att det är
en man med erfarenhet av livet, en som vet vad han talar om.
Att han verkar ha roligt på scenen gör inte saken sämre.
Däremot föredrar jag Cornelis som låtskrivare, men det är
naturligtvis helt subjektivt, Cornelis självironiska, ordekvilibristik med dess
inslag av lätt cynism, passar mig helt enkelt bättre än Pluras känslomässiga
stämningar och poetiska vändningar.
Festivalen fortsatte på lördag med ett fullspäckat program,
och med Amanda Ginsburg, kallad för nya Monica Z, på stora scenen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar