De trista årsdagarna tar aldrig slut.
Ukraina betyder gränsland. Det är ett fascinerande land med
en dramatisk historia, som skär över etniska, kulturella och religiösa
gränslinjer. En spännande berättelse med just Ukraina som utgångspunkt är
romanen ”Kattbergen” av tyska Sabrina Janesch.
Kattbergen
Sabrina
Janesch
Övers:
Victoria Johansson Ramirez
Thorén &
Lindskog, 2012
Andra världskriget ritade om Europas karta och orsakade
gigantiska folkomflyttningar. Polen förlorade närmare hälften av sitt
territorium i öster, och nästan två miljoner människor förlorade sina hem – om
de inte valde att bo kvar i de nya sovjetiska republikerna, vilket de inte
gjorde.
Några av dessa människor var min mors familj, den lilla
skara som överlevde Förintelsen. De var från Lwów (numera Lviv, tidigare
Lemberg, kärt barn har många namn), de talade melodiöst, på ett sätt som vi
uppfattade att det lät som ryska, och de längtade alltid tillbaka till sin
älskade hemstad. Jag kan fortfarande höra morbror Józef säga ”Om inte i Lwów,
då spelar det mig ingen roll var jag bor”.
De var stadsmänniskor och de är alltid mer mobila än
landsbygdsbefolkningen. Landsbygden i de polska delarna av Ukraina var
övervägande ukrainsk, men det fanns också en betydande polsk befolkning.
Deras exodus inleddes långt före krigsslutet. De ukrainska
nationalisterna genomförde i sin strävan att skapa en egen stat en etnisk
rensningsaktion i stor skala. Den började redan våren 1943 i Volynien, och
resulterade i en massaker på mellan 60 000 och 70 000 polska bönder.
Massakern kulminerade under den så kallade blodiga söndagen
den 11 juli 1943 med ett koordinerat angrepp på hundra polska samhällen.
Pogromerna fortsatte 1944 i Galizien med 20 000 – 25 000
döda. Drygt 300 000 flydde till andra sidan gränsfloden Bug, där de väntade på
att få återvända hem.
Så blev det inte. Istället kom det nya flyktingar, och hela
denna väldiga människomassa satte igång förflyttningen västerut. Ibland var de
tomhänta, fick lämna allt bakom sig, ibland med hela bohag, boskap, getter och
fjäderfän i släptåget. Vägen bar mot de så kallade ”återerövrade områden”, som
tidigare tillhört Tyskland: Nedre Schlesien med trakterna kring Wroclaw
(Breslau), Västpommern med hamnstaden Szczecin (Stettin) och Ostpreussen.
Omkring fem miljoner tyskar hade flytt och lämnat efter sig hus, gårdar och
lägenheter. På en del ställen hade flykten varit så brådstörtad att när
flyktingarna österifrån tog husen i besittning stod maten fortfarande kvar på
bordet, kläderna hängde i garderoben, linnet var prydligt vikt på hyllorna.
Det är inte särskilt svårt att inse att det många gånger var
tämligen problematiskt att bygga upp en ny tillvaro på sådana ställen, i
synnerhet som det under åtskilliga år rådde stor politisk osäkerhet inför dessa
områdens framtida status.
Om detta har den unga tyska författarinnan Sabrina Janesch
skrivit en fin liten roman. Huvudperson är den unga journalisten Nele,
författarens alter ego, med en tysk far och en polsk mor, men i centrum står
hennes morfar, flyktingen från Galizien till Schlesien. Det börjar med morfars
begravning, som blir en utgångspunkt för att rulla upp familjens dramatiska
historia. Det sker på två plan, som omärkligt glider in i varandra, dels Neles
efterforskningar som leder till en äventyrlig resa till Ukraina, dels morfars
egen berättelse.
Romanen tangerar bitvis deckargenren, med en mordgåta, och
med alla familjehemligheter som avslöjas närmar det sig då och då också
såpopera. Men det skenar aldrig iväg, och berättelsen är hela tiden levande och
mycket kärleksfullt skildrad. Inte minst var jag förtjust i Janeschs säkra
blick för hela skalan av olika nationella fördomar, som hon fångar på kornet
med stillsam humor.
Janesch berättar ett stycke dramatisk nutidshistoria ur den lilla
människans perspektiv. Oundgänglig läsning för att förstå dagens Europa på ett
djupare plan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar