Vi ska inte vara som de, eller I döda dikatorers sällskap

Jag tror att jag var redan i vuxen ålder när min mamma berättade den här historien.
Det var i det befriade Lublin i östra Polen sommaren 1944. De bodde tydligen vid ett torg, och dit kom en dag en lastbil med tyska krigsfångar. En uppretad folkmassa samlades och ville lyncha tyskarna, som försvarades av ett par sovjetiska soldater. Stämningen blev allt mer otäck och aggressiv, och till slut sköt ryssarna i luften för att skingra folkmassan.

Min mamma, som är tio år gammal, är oerhört upprörd. Hon förstår inte varför ryssarna – våra vänner, försvarar tyskarna – våra dödsfiender. Vore det inte enklast och rättvist om man gjorde upp med dem med en gång?
De är också människor, och man behandlar inte krigsfångar på det sättet, förklarar hennes mamma, min mormor.

Men de har gjort så mycket ont, invänder mamma harmset. Jo, svarar mormor, men vi ska inte vara som de.
Mormor var en enkel kvinna, knappast någon utbildning alls, men klok som få, och framför allt med en osviklig känsla för rätt och fel.

Med ett sådant förträffligt arv i bagaget borde jag vara en rakt genom rättskaffens människa. Men det fungerar aldrig så enkelt, livet har inte den automatiken.
Jag minns första gången jag såg Wajdas film ”Landskapet efter striden” (1970). I inledningsscenen ser man hur en grupp koncentrationslägerfångar jagar en kapo samtidigt som amerikanska stridsvagnar rullar in. Musiken är Vivaldis ”De fyra årstiderna”. Precis när de får tag på kapon blir de avbrutna av amerikanerna. De spelar nationalsången och håller ett högstämt tal om frihet, demokrati och rättvisa. Särskilt varnar han för lynchjustis.

Fångarna, eller nu snarare de före detta fångarna, nickar glatt instämmande, och när den amerikanske officeren rullar iväg i sin militärjeep tar de uti med sitt avbrutna värv. De bokstavligen talat sliter den tyske kapon (om han nu var tysk) i stycken. Avskyvärt, frånstötande? Faktiskt inte, åtminstone inte till en början. Tvärtom, jag rycks med, lever med, hejar på. Ja, äntligen, slå, slå!

Så där skulle förstås ingen av er reagera.

Jag kommer också snabbt till sans. Det är avskyvärt och frånstötande. Det är fel. Jag skulle aldrig kunna göra något sådant.

Vi ska inte vara som de. Jag menar det.