”Karavan” är en av våra mest spännande litterära tidskrifter. Tidigare hette den ”Halva världens litteratur”, men uppdraget är fortfarande detsamma, att sprida kunskap om litteratur från Tredje världen: Asien, Afrika och Latinamerika. Senaste numret 2-2011 ägnas med en imponerande fingertoppskänsla åt ung arabisk litteratur.
Den arabiska litteratur som har växt fram under senare år är på många sätt ett brott mot tidigare traditioner, och ofta sätter den en ära i att inte kunna klassificeras, samtidigt som den medvetet strävar efter att vara sinsemellan olika. Det är så mycket svårare att hitta gemensamma nämnare då det skrivs litteratur på arabiska inte bara i de arabiska länderna, utan också bland annat i Norden, och att arabiska författare skriver också på andra språk, framför allt franska.
Karavan väljer att försöka ringa in den nya litteraturen nationsvis istället och numret ägnas åt Egypten och Libanon, traditionellt huvudsäten för arabisk prosa respektive poesi.
Lite förenklat kan man säga att den egyptiska litteraturen har blivit mer öppen åt det fantastiska, med klara influenser från populärkulturen, samtidigt som man väjer inte för politiska frågor, alltid från en oberoende utgångspunkt, medan poesin i Libanon har mer vänt sig mot den lilla världen, det privata och de dagliga bekymren.
Karavan bjuder på läsning av flera fina texter, där inte minst kvinnliga författare och poeter är väl representerade. Här finns också förutom det arabiska temablocket spännande texter om en colombiansk rebell, en brasiliansk-judisk berättare och ett reportage om den 150-årsjubilerande Tagore – den första icke-europé att få Nobelpriset i litteratur.
Chilenaren Roberto Bolaño hann aldrig få det stora priset, men hans postuma rykte börjar anta monumentala dimensioner. Efter mastodontverket ”2666” kommer nu en roman i det lilla formatet, ”Amulett” (Övers: Lena E. Heyman, Bonniers), knappt 200 sidor. En mycket säregen bok, inte helt lätt att ta till sig, av en säregen författare med en klar konstnärlig vision.
Romanen är en milt surrealistisk allegori över Latinamerikas historia. Det börjar med Tlatelolco-massakern i Mexiko 1968, då polis och militär går in på universitetsområdet och dödar flera hundra studenter. Denna händelse får utgöra ett tidsmärke både framåt och bakåt.
När alla studenter körs brutalt ut, stannar en person kvar. Det är Auxilio, en uruguayanska, som kallas för ”den mexikanska poesins mor”. Som protest, och en motståndshandling, gömmer hon sig i flera veckor på toaletten, läsande en bok av en exilspansk poet.
Det märkliga med Auxilio – bland annat – är att hennes namn betyder Hjälp eller Stöd, och att det är ett mansnamn. Fritt fram för tolkningar.
En annan viktig person är den chilenske poeten Arturo Belano, helt uppenbart författarens alter ego.
Genom en rad resor i tiden, som är som en serie febriga drömsekvenser, tecknar Bolaño en kontinents tragiska historia, som är lika mycket motståndets historia. Man kan sätta sig till motvärn på många olika sätt, menar Bolaño, men det som är ”vår amulett”, det magiska skyddet mot sjukdomar och olyckor, är Sången, den som handlar om mod och kärlek.
Bara en stor författare kan ha en sådan stark tro på litteraturens kraft.
Damon Galgut är en sydafrikansk författare, som är hyllad i sitt land och i den engelskspråkiga världen, men som trots tre publicerade romaner, har fått relativt lite uppmärksamhet i Sverige. Det är synd, han förtjänar bättre än så.
Hans senaste roman heter ”Bedragaren” (Övers: Rose-Marie Nielsen, W & W). Det är till synes en ganska konventionell historia om en man i kris, som ”söker sig själv”, genom att flytta ut på landet och försöka återuppta sin ungdoms diktning. Mer eller mindre ofrivilligt dras han in i skumma affärer, för att till slut behöva fly undan maffians hämnd.
Men romanen är också alldeles tydligt en allegori över det moderna postapartheid Sydafrika. Där finns det nu en ny svart överklass, som är delaktig i affärslivets alla suspekta turer och rovdrift på naturen och miljön. För majoriteten av befolkningen är däremot situationen tämligen oförändrad, förutom att de har nu inte bara vita utan även svarta herrar.
Landets mörka och smutsiga förflutna ruvar ouppklarat. De vita har naturligtvis inget intresse av att dra fram det i ljuset. Många är kluvna inför den nya verkligheten, inte minst bland småstädernas och landsbygdens befolkning lever rasismen kvar i en kverulantisk bitterhet.
Storstädernas vita medelklass vill helst av allt att leva vidare som om ingenting har hänt och slippa ta ansvar. Och det är en av Galguts stora poänger: vi har alla ett ansvar – direkt eller indirekt – för det förflutna, nuet och framtiden.
Romanen är mycket skickligt komponerad, även om symboliken känns ibland lite för övertydlig.
Och naturligtvis kan boken också läsas som en initierad skildring av de mänskliga relationernas labyrintiska komplexitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar