Silvio Berlusconi har gjort sig skyldig till korruption, nepotism, kontakter med maffian, skattefusk, han har monopoliserat italienska media, stiftat lagar som ger honom straffrihet, främlingsfientlighet, rasism, sexism, homofobi, han har umgåtts med prostituerade, också underåriga, han har fört en politik som har lett till ekonomisk stagnation och hög arbetslöshet. Listan på hans synder och tillkortakommanden kan säkert göras ännu längre.
Silvio Berlusconi har också av det italienska folket på demokratisk väg valts till sin representant. Han är om jag inte har helt fel den premiärminister i Italien som har suttit längst på sin post under efterkrigstiden
Enligt demokratins spelregler kan bara det italienska folket återkalla sina valda representanters mandat. Antingen genom ett misstroendevotum i parlamentet, eller genom nyval. Ingenting av detta har skett. Berlusconi vann den sista misstroendeomröstningen i parlamentet, och något nyval blir det inte. (Intressant nog inte i Grekland heller.)
Berlusconi tvingades avgå av EU, IMF och ”marknaderna”. Det var de som inte litade på honom, och än en gång har de struntat i grundläggande demokratiska principer och låtit kapitalets intressen gå före.
Italien har nu helt följdriktigt fått en regering som består av oberoende representanter för kapitalets intressen. Premiärministern Mario Monti är, eller i varje fall har varit, bland annat ekonomisk rådgivare åt Coca-Cola och Goldman Sachs. (En stilla kuriositet: Goldman Sachs var den investmentbank som hjälpte grekerna att fuska sig in i eurozonen.)
Mario Monti och hans regering är lika mycket ”oberoende” som fnasket som polisen snodde från Berlusconis party var Mubaraks kusin.
Det kunde förstås ha varit värre, som det blev i Grekland, där infrastrukturministern är en gammal fascist. Det är kanske det våra media menar med ”teknokratisk”.
För den som vill veta mer om Italien kan jag rekommendera Margareta Zetterströms bok ”Arma älskade Italien”. Den kom 2007, men är fortfarande i högsta grad aktuell. Här min recension från då:
Arma älskade Italien, Margareta Zetterström, Tintomara, 2007
För en tid sedan fick jag ett vykort från vänner som var på semester på Sardinien. De var mycket nöjda, allt var jättefint. Några dagar senare läser jag i Margareta Zetterströms bok ”Arma älskade Italien” att Sardinien är ett av Europas mest militariserade områden, samtidigt som hon bekräftar mina vänners bild av ön som ett naturskönt semesterparadis.
Det är den stora styrkan i Zetterströms bok, en strävan efter hela bilden, att inte blunda för de negativa sidorna, trots att författaren bekänner sin samhörighet med ”Italiensvärmarbranschen”. Eller kanske just därför. Och ingen kan undgå att lägga märke till hennes kärlek och fascination inför landet Italien, och inte minst dess kultur.
Boken består av en rad artiklar, mest om kultur och politik, en del redan publicerade i olika tidningar och tidskrifter, men förvånansvärt många opublicerade. Zetterström skriver väl och personligt, och hon har ett självklart sätt att gå från det enkelt vardagliga till det svåra och komplexa. Här finns mycket intressant och nytt om Italien, och bakvägen får vi också nya infallsvinklar på vår egen svenska verklighet. När Zetterström är som bäst, är hennes texter små innehållsrika essäer, som artikeln om Mosaikerna i Ravenna, ett litet mästerverk som berättar om ett par tusen år av historia, med radikala tolkningar och perspektiv mot nutiden.
Som vanligt i samlingsvolymer finns det frågor kring urvalet. Det är svårt att se någon organisationsprincip, och tyvärr återkommer en del ämnen med upprepningar som inte tillför något nytt. Många texter tenderar också att bli enbart beskrivande och stanna på ytan, man saknar förklaringar och analyser.
Skildringar från Italien har en lång och stolt historia, det räcker att nämna namn som Goethe, Byron, Stendhal, Mendelssohn och Sartre. Framför allt Stendhal tycks ha varit en viktig inspirationskälla för Zetterström. Jag delar helt deras fascination för Italien, men har svårt att förstå deras anlag för melankoli och leda. Mycket kan man säga om livet, men tråkigt är det inte!
Och snälla Margareta, vad fick dig att förfalla till den narcissistiska avarten att pryda omslaget med en bild på dig själv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar