Minifjortis skildras med humor och värme

Dagens Harri
Susanna Alakoski
Alfabeta, 2011

Efter stora framgångar med två vuxenromaner, framför allt *Svinalängorna*, debuterar nu Susanna Alakoski som barnboksförfattare. Enligt förlaget vänder sig *Dagens Harri* till barn mellan sju och elva år. Romanens huvudperson Tiia går själv i fjärdeklass, och är på väg att bli ”minifjortis”.

Det är ingen lätt tid i en ung människas liv. Skolan blir alltmer en tvångströja, det sociala trycket från kompisarna kan stundtals vara helt olidligt, de vuxna vet allt men fattar ingenting, och så är det det där med det motsatta könet...ja, inte riktigt klart, mest ganska jobbigt, men samtidigt också lite spännande.

Tiia bor med sin pappa i Ystad. Han kommer från Finland, talar lite lustigt och använder konstiga finlandssvenska ord. Hela problematiken att ”komma från många ställen samtidigt” är lysande skildrad. Också Tiias sorg och längtan efter den döda mamman är äkta och levande fångat.

Och naturligtvis alla turer förknippade med den moderna svenska familjen, med nya mammor och pappor, ”halvsyskon”, och flera hem. Det är inte alls tomten som är far till alla barnen.

Med ett enkelt men ändå rikt- och uppfinningsrikt – språk, och mycket humor och värme, tecknar Alakoski en mångfacetterad och trovärdig bild av en ung människas universum. Klassperspektivet är tydligt och nyanserat. Etnicitet likaså. Så långt är romanen en klockren fullträff.

Problemet är inte det haltande könsperspektivet, det går inte att få med allt. Men det är just precis det som Alakoski försöker göra, och då börjar det skorra falskt. Livet är rikt nog, utan att man försöker pressa in alla aspekter som ”bör vara med”. Det är tillrättalagt, och någonstans blir det också alldeles för lämpligt och pedagogiskt vidsynt, snällt och fördomsfritt.

Synd, för jag hade nog gillat Tiia och hennes pappa ändå.

Kulturtorget vecka 13

1. Det är första april i dag. Något bra kulturellt aprilskämt du vill lura läsarna med?

Kulturministern talar ut: Kultur är viktigt!

2. Astrid Lindgren Memorial Award gick i år till Shaun Tan. Stärks barn och ungdomslitteraturen av priset?

Jag kan inte mycket om barnlitteratur, och Shaun Tan är tyvärr ett okänt namn för mig. Men det är roligt att priset går till en visuell berättare, och att döma av kommentarerna är det ett modigt och kontroversiellt val. Självklart skänker en stor prissumma och Astrid Lindgrens strålglans en särskild prestige åt barn- och ungdomslitteraturen. Kanske så småningom så pass mycket att den kan bemötas på samma villkor som den så kallade vuxenlitteraturen.

3. Kan snaps vara kultur? Torgny Lindgrens roman ”Norrlands akvavit” – spelas på lördag som teater i Örnsköldsvik – beskriver Norrlands akvavit som ett kulturarv. Nya s-ledaren Juholt skämtade om att Sverige sålt ut snapsen Skåne till Finland och ansåg uppenbart att den var ett svenskt kulturarv.

Det är klart att dryckesvanorna är en del av ett kulturmönster. Och i Sverige är det särskilt tydligt då allt som har med alkohol att göra är så traumatiserat. Jag har alltid misstänkt att alla dessa sånghäften som regelmässigt delas ut i samband med diverse kräftskivor och andra fester är just ett medel att förvandla tillfället till något finare - man kan inte bara supa, det gäller att göra kultur av det också.