Ett ämne som tyvärr inte går att undvika. Nu ska det bli lag som tvingar kommunerna att släppa in privata företag i äldreomsorgen. På ett sätt är det logiskt. Efter alla skandaler som har uppdagats finns det få kommunpolitiker vid sina sinnens fulla bruk som frivilligt skulle låta riskkapitalbolag från skatteparadis ta hand om våra gamla.
Snart ser man glansiga broschyrer i fyrfärgstryck som lyckliga gamlingar som tas om hand av entreprenörer med sympatiskt klingande namn. De mindre lyckligt leende får man inte se. De ligger på intensiven. I bästa fall.
Inte heller lär vi få se några leende direktörer som just har gjort ett klipp på 20-30 miljoner. Under ett år. Och du – det är dina skattepengar som nu ligger i hans ficka.
Inte heller får vi se några väl vägda blöjor.
Nej, privata vårdföretag står inte högt i kurs. Därför tvingas de på oss av regeringen med stöd av rasistpartiet. Kuriöst nog åberopar de valfrihet.
Tvång är frihet. Du får inte välja bort. Men du tvingas välja. Åtminstone om du väljer rätt.
Bortsett från Orwell ”1984” påminner det onekligen om gamle Henry Ford och det han sa om T-Forden när den lanserades: : "Ni kan få den i vilken färg ni vill, bara ni väljer svart".
Det finns dock en viss skillnad, och en väsentlig sådan, T-Forden var en kvalitetsbil, oavsett färgvalet. Då ligger det närmare till hands att associera till Moskvitj. Den kunde man också välja, fast oftast inte alls.
Det är illa om vår verklighet börjar allt mer påminna om absurditeter i Sovjetunionen. De är å andra sidan ganska uttjatade. Vi tar något postsovjetiskt istället, med den synnerligen lämpliga titeln ”Absurdistan”. Ett lästips till Fredrik.
ROMAN
Gary Shteyngart
Absurdistan
Övers. Nille Lindgren
Natur & Kultur
Efter succén med Den ryske debutantens handbok kommer Gary Shteyngarten nu med en ny bok. Hans hjälte är den starkt överviktige egocentrikern Misha Vainberg, son till Rysslands 1238: e rikaste man, en postkommunistisk skurk som är som klippt och skuren för ett framgångsrikt liv i dagens Ryssland som är en absurd blandning av rövarkapitalism, korruption och tsaristiskt envåldshärskardöme.
Misha är en odräglig person, men som det heter ”god innerst inne”. Han lever glada dagar i New York, tills han fastnar i Ryssland under ett besök, då hans Älskade Pappa dödar en amerikansk affärsman, och USA vägrar släppa in Misha igen. Enda utvägen är ett medborgarskap i ett EU-land, och ett sådant kan fås – hyggligt billigt! – i den postsovjetiska republiken Absurdistan vid Kaspiska havet.
Absurdistan bebos av två folk, sevo och svani, och uppdelningen liksom konflikterna dem emellan går tillbaka på en gammal religiös tvist där Absurdistan gör verkligen skäl för namnet. Landet är rikt på olja, alla de stora multisarna är där (Golly Burton!), och USA driver några ”demokratiprojekt”. Däremot är amerikanerna mycket mindre intresserade av demokrati eller brist på densamma i Absurdistan.
Avslutningen blir högst oväntad, och verkar skriven med Naomi Kleins senaste bok ”Chockdoktrinen” som bredvidläsning. Boken är pratig och ofta plump, men det är faktiskt både underhållande och ganska roligt. Om Shteyngarten hade stramat upp sin berättarglädje, och avstått från att dra alla roligheter han kommer på, hade Absurdistan varit en riktig fullträff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar