Orimligt till höger och vänster

Krönikan från senaste numret av Transportarbetaren får bli årets nyårshälsning:

Jag hade tänkt skriva en kul krönika. Någonting humoristiskt om vintern på väg, ett skojigt missöde vid byte till vinterdäck, och något dråpligt om en kollega som drattar på ändan när första halkan slog till.

Men så läste jag notisen om att nästan 17 procent av LO:s medlemmar skulle rösta på Sverigedemokraterna om det var val idag. Inom två förbund, Byggnads och vårt eget Transport är stödet för SD ännu högre. Och då blev jag arg som ett tidningsbud framför en oskottad brevlåda, och när ilskan hade lagt sig var jag bara ledsen och fundersam.

Något humoristiskt var det inte längre tal om.

Jag är en stolt medlem i Transportarbetareförbundet. Vår ordförande Lasse Lindgren kommenterar stödet för SD: ” Billig utländsk arbetskraft dumpar arbetsvillkoren i åkerinäringen, och inget parti tar tag i problemen.”

Och det är ju sant. Men är det verkligen SD:s huvudmotståndare muslimerna som kör omkring på våra vägar för taskiga löner? Utomnordiska invandrare som accepterar vilka usla villkor som helst bakom ratten? Jag skulle inte tro det.

Nu har LO och sossarna faktiskt gått ut och sagt att det inte duger längre, och svenska kollektivavtal ska alltid gälla i Sverige. Men hur de ska få genom det i ett marknadsfundamentalistiskt EU är och förblir en gåta. Här har vi ett verkligt problem. EU skulle ju vara så bra, och inte skulle det drabba den svenska modellen, och det är roligare att säga ja.

Alla partier i Sverige, utom V och SD, är för EU, även om det i S fall kan vara svårt att begripa varför, alla som har hört en socialdemokratisk politiker med röda öronsnibbar och sammanbitna tänder svamla om att vi måste vara med och påverka, förstår vad jag menar.

Problemet är förstås inte EU i sig, jag är den förste att förespråka internationellt samarbete, utan unionens högerpolitik, som gynnar kapitalet och drabbar löntagare. Dessvärre är det inte ett dugg bättre här hemma.

Och hur mycket SD än försöker utmåla sig som ett antietablissemangparti så har de till största delen stött just denna högerpolitik.

Det värsta av allt är att det saknas alternativ. Nyligen sa LO:s ordförande Karl-Petter Thorvaldsson att tre procent arbetslöshet är ”rimligt”. Nyliberala ekonomer brukar nämna siffran fyra procent. Man får vara tacksam att LO ligger snäppet under nyliberalismens profeter, men det finns en samsyn här som är totalt orimlig.

LO:s medlemmar har inte vridits åt höger. Bara 14 procent ger sin röst åt de borgerliga partierna tillsammans. Knappt tre procentenheter mer än åt V.

Inte heller tror jag på att rasismen har ökat. Det Sverige som jag kom till för drygt 40 år sedan var ett inskränkt samhälle, präglat av självgodhet och främlingsfientlighet. Idag är öppenheten och toleransen långt större, det finns faktiskt opinionsundersökningar som klart och tydligt visar på det.

Skillnaden är att idag monteras välfärdssamhället ner undan för undan, att det förs en orättfärdig politik som splittrar och skapar klyftor. Och det började inte med Reinfeldt.

Lösningen är inte att jaga invandrare på flykten, utan en satsning på full sysselsättning och utbyggd välfärd. Eller annorlunda uttryckt: det gäller att vinna LO:s väljare.

Och eftersom det ändå skulle vara en humoristisk krönika kan jag inte låta bli att citera min favorit Falstaff Fakir: ”Sverige åt svenskarna, Nordpolen åt nordpolackerna, Sydpolen åt sydpolackerna!”

Gott nytt år.

Blandad jazz med ett eget språk

Jazzkonserten på Babelsberg under mellandagarna har blivit en etablerad tradition i Kramfors. För Lina Melander och Daniel Forsberg var det fjärde året. De har spelat mycket med Christian Sundeqvist, medan gitarristen Carl Sjöström från Övik var en ny bekantskap.

Kvällen innan, på söndag, spelade kvartetten på Hallstaberget i Sollefteå. För sångerskan Lina Melander var det hemmaplan, och hon var mycket nöjd med konserten.

-          Fantastisk lokal, stor publik som förstår att uppskatta jazz, jag hoppas verkligen att spelningen på Hallsta blir en återkommande tradition, säger Lina.

Också på Babelsberg var det bra uppslutning, och en blandad publik med både ungdomar och en del lite äldre. Det är tydligt att jazzen håller åter på att få en stark ställning i Kramfors.

Kvartetten bjöd på en varierad repertoar, med några klassiska jullåtar, som Jingle Bells och Jag kommer hem igen till jul, men även mer popbetonat material, bland annat Jag önskar dig en stilla natt av Bo Kaspers orkester.

-          Men vi har ett eget stuk på låtarna, med ett jazzigare språk, säger Christian Sundeqvist.

Dessutom spelade man flera låtar komponerade av nykomlingen i gänget Carl Sjöström.

-          Att spela egna och kompisarnas låtar är det roligaste som finns, säger Daniel Forsberg.

Från DDR:s skuggsida

Flickan

Angelika Klüssendorf

Övers: Christine Oudenne

Thorén & Lindskog, 2013

I romanen har hon inget namn, hon kallas bara för Flickan. En ung människa som förvägras identitet och en egen personlighet.

När romanen börjar är hon tolv år gammal, bor med en lillebror och en alkoholiserad mamma, som tar ut sina många frustrationer på barnen, framför allt flickan. Det är en fysisk och mental misshandel som inte kan kallas för något annat än tortyr. Barnen lever i en misär och är utsatta för en misskötsel som är fullständigt skräckinjagande. Den är den socialistiska DDR:s absoluta skuggsida, långt från de socialistiska tio budordens (!) stolta innehåll.

Samtidigt är samhället märkligt frånvarande. Tomrummet kring flickan är också frapperande, det finns knappt några grannar, inte heller andra familjemedlemmar, skolans och andra samhällsinstitutionernas personal förblir anonym, de utgör bara vaga konturer av en oförståelsens mur som hela tiden möter flickan.

Det skapar en klaustrofobisk bubbla kring flickan, vilket antagligen var författarens avsikt för att visa på hennes totala ensamhet och isolering. Men risken är att hon förblir oåtkomlig också för läsaren, och det var nog knappast meningen.

Detsamma gäller mammans person, och även fadern, ett charmtroll till alkoholiserad fängelsekund. De har ingen historia, ingen bakgrund, de bara är rent och oförfalskat elaka, grymma och ansvarslösa, utan någon som helst förklaring.

Det är möjligt att det ter sig precis så för flickan, för hennes del kan det kvitta lika varför de är som de är. Men risken är än en gång att läsaren lämnas utanför, man stirrar in i en glasbur där det pågår saker som aldrig kan bli begripliga.

Romanens styrka ligger i den kompromisslösa skildringen av flickans inre styrka, och hur hon växer som person. Hon upptäcker sin kropp, börjar inse sin begåvning, och förvandlas från den utstötta flickans fula ankunge till en ung kvinnas om inte svan, så i varje fall en flygfärdig fågel.  Bilden som tecknas är allt annat än idealiserad. Det är en stark berättelse om en ung människas väg in i vuxenlivet, där det kanske trots allt finns en framtid.

Afrikas svåra väg

Långt från min far

Véronique Tadjo

Övers: Ragna Essén

Leopard, 2013

Den afrikanska kontinenten är inte längre synonym med misär och efterblivenhet på samma sätt som tidigare. Dagligen kan man läsa om stora ekonomiska framsteg, och samhällen på väg att sakta bli välfärdsstater. Det är en process som inte är helt smärtfri, utan tvärtom medför stora våndor och konflikter.

Problematiken skildras skickligt av den ivorianska författaren Véronique Tadjo. Nina som är huvudperson i hennes roman är redan genom sitt ursprung, som dotter till en afrikansk man och en europisk kvinna, splittrad i två världar. ”Om man är av blandras, har man då fel eller rätt hudfärg?” frågar hon, och man kan naturligtvis invända att det är en märklig värld där hudfärgen kan vara rätt eller fel, men det är faktiskt så den (beklagligtvis) ser ut. Och förresten, vad är blandras?

Nina är på väg från Paris till Elfenbenskusten för sin älskade fars begravning. Fadern var högt aktad medlem av den nya afrikanska eliten som tog över efter självständigheten, välutbildad – i Europa givetvis – framstående forskare, respekterad familjefar, och en man med stor integritet.

När Nina ordnar bland hans efterlämnade papper kompliceras den idealiserade bilden.

Genom att använda olika litterära former, brev, epostbrev, offentliga dokument, sagor, utdrag ur vetenskapliga avhandlingar, som en del i en berättelse som går fram och tillbaka kronologiskt, lyckas Tadjo skapa ett övertygande porträtt av en man som slits mellan två världar. I en och samma person konfronteras modernitet och tradition, rationalitet och magi, det koloniala arvet och inhemska sedvänjor, mod och opportunism.

Bakgrunden är ett land sönderslitet av ett blodigt inbördeskrig, som hålls igång av korrupta eliter.

Och trots det finns det ofrånkomliga framsteg.

Det formar sig till en symbolisk bild av Afrika i all dess motsägelsefullhet.

Ninas parallella kärlekshistorier med en afrikan och en fransman, båda för övrigt begåvade med betänkligt stereotypa karaktärsegenskaper, gör det hela en aning för övertydligt. Men uppvägs av hennes finstämda och nyansrika språk som balanserar skickligt mellan de två världarnas olika referensramar, och frilägger motsättningarna på ett sätt som inte väjer för komplikationer.

Bra läsning för vilsna själar i en kaotisk värld.

Kulturrasism i familjevänlig litterär form

Och bergen svarade

Khaled Hosseini

Övers: Rose-Marie Nielsen

W & W, 2013

Den afghansk-amerikanske författaren Khaled Hosseini slog genom med dunder och brak med romanerna ”Flyga drake” och ”Tusen strålande solar”. Särskilt den sistnämnda blev jag mycket förtjust i. Historien om två afghanska kvinnor är en fascinerande berättelse om kamp för värdighet, solidaritet, grymhet och svek, som skickligt balanserar på gränsen till snyftroman, och lyckas hela tiden hålla sig på rätt sida av känslosamhetens tårfyllda stereotypfällor.

I den nya romanen försöker Hosseini att skildra en familjehistoria bortom politiken, så långt det nu är möjligt i ett land som Afghanistan. Vilket är inte särskilt långt, det spökar hela tiden, och spöket är brutalt och våldsamt.

Historien om två syskon som skiljs i unga år bygger på ett arketypiskt sagomönster, och mycket riktigt inleds romanen med en saga som mer eller mindre sammanfattar hela berättelsen.

Tanken är att den saknad som uppstår vid skilsmässan ska vara en avgörande faktor som bestämmer många människors öden. Och nog väver författaren skickligt ihop levnadsbanor som korsar varandra, det är många trådar som han knyter ihop på ett elegant sätt. Men några eventuella avgöranden är enbart konstruerade och tillrättalagda.

Det är framför allt när Hosseini lämnar Afghanistan, och det gör han ofta, som det blir platt, klyschigt och förutsägbart. Text transporteras långa sträckor, personerna är fyrkantiga bärare av öden och egenskaper utan eget liv, de påminner inte så lite om karaktärer hämtade ur den kolorerade veckopressens noveller.

Pretentiösa ytligheter staplas på varandra.

Många personer kommer till tals, men de talar med samma röst.

Khaled Hosseini är en alltför driven berättare, och hans språk trots allt alltför vitalt och spänstigt, för att romanbygget ska rasa totalt, och förvandlas till billig snyftare.

Men kvar efter alla utflykter världen över finns bara det underliggande budskapet att blod är tjockare än livslånga relationer, och att det är rötterna, var en människa är född, som bestämmer livsödet. Det är, för att uttrycka det diplomatiskt, högst tveksamt.

Mindre diplomatiskt kallas det för kulturrasism, något som tyvärr blivit allt mer vanligt idag, och det hjälper inte att den är klädd i en familjevänlig litterär form.

Mera jul

Årets julgran/chanukkaträd/med mera:

En överraskning bland alla fantastiska landskap

Fin utställning av Thage Nordholm på Konsthallen i Kramfors. Och efter alla stämningsfulla landskap från Nordingrå kommer överraskningen: Ett stramt porträtt av Ivar Lo, så uttrycksfullt och levande.