Lång, god, stor eller helig?

 

Påsken har börjat, idag är det långfredag.

En lingvistisk fundering: fredagen under påskhelgen benämns "lång" i nordiska språk, faktiskt också på finska. 

På engelska och nederländska är samma fredag "god", medan på tyska är den "sorg". 

På slaviska språk blir den "stor", och så även på både ungerska och rumänska. 

Slutligen har vi de romanska språken, franska, italienska, spanska, deras fredag är "helig".

Någon där ute som kan förklara de skillnaderna?

Teater som berör om länsbornas levnadsöden

 

På scen: Ellen Henning Öhrström, Gisela Nilsson, Kaj Ahlgren och Victor Wigardt. Foto: Lia Jacobi

Att vara angelägen för den lokala publiken är självfallet ett av en länsteaters viktigaste uppgifter. Teater Västernorrland tar väl vara på det uppdraget i sin pjäs ”Avgörande ögonblick”: Man har samlat in berättelser från länsinvånare, valt ut några stycken och dramatiserat dem till en teaterpjäs. Resultatet är lysande teaterkonst.

Helt lätt att göra bra teater av några med nödvändighet spretiga texter var det säkert inte. Men man har lyckats över förväntan. Kontakt med publiken etableras direkt genom uppbyggnad av lokalen. Publiken sitter i en fyrkant, tätt inpå scenen i mitten, i varje rad finns en stol avsedd enbart för skådespelarna, som genom att ta plats där blir till en del av publiken.

Lite rekvisita använder man sig av, musiken och belysningen spelar däremot en större roll, men det är framför allt skådespelarnas agerande som står i fokus och driver fram föreställningen.

Historierna berättas genom en mångfald av uttryck. Monolog, dialog, man tar över varandras repliker, ibland berättas två historier samtidigt, och det kan också hända att en historia avbryts tämligen brutalt.

Det skapar tempo och energi. Och på ett omärkligt sätt också ett sammanhang när de olika livstrådarna vävs ihop till en humanistisk väv.

Historierna berör, och det på djupet, alldeles oavsett om det är komik eller allvar. Teman för historier varierar, det kan handla om en minnesvärd hockeymatch, traumat att komma ut som homosexuell, glädjen att återses efter 48 år, eller fasan i att bli förföljd av en psykiskt instabil stalker.

Andra akten ägnas nästan helt åt en berättelse från en överlevande från Estoniakatastrofen, och det är mycket starkt.

Det är berättelser från länsbor, och det är naturligtvis mycket speciellt att det kan vara någon som vi känner, ja rent av någon som sitter bredvid oss i publiken.

Men det mest speciella är ändå att dessa lokalt förankrade historier är så universella. Det finns bara en mänsklighet. Nog så viktigt att påpeka inte minst i dessa tider.

Varje liv är en berättelse, varje människa en guldgruva. Och till slut borde alla få komma till tals.

Middag hos kosacker

 

"Saker och ting är sällan vad de ser ut att vara. Vi bär med oss så många föreställningar om hur saker inte bara är utan också om hur de borde vara. Ibland misstänker jag att hela vårt medvetande är ingenting annat är en motsägelsefull väv av förutfattade meningar. Vi är homo praeiudicius – den fördomsfulla människan. Och som ni säkert har blivit varse fler än en gång som stämmer de vanföreställningarna ibland och ibland inte, oftast inte. Vilket inte spelar någon större roll så länge vi med öppna ögon vågar konfrontera våra ingrodda föreställningar och det som med en försonande eufemism beskriver som ”det första intrycket”. Som om det inte var det sista intrycket som var mest betydelsefullt.

Kosacker är ett släkte som jag visserligen inte har ägnat alltför mycket tid och uppmärksamhet men som jag har mycket bestämda uppfattningar om. Jag har ju läst ”Stilla flyter Don”!

Framför allt har jag min pappas berättelse, och det är bara att medge att den har rubbat mina cirklar. Ordentligt.

När andra världskriget bröt ut den första september 1939 med det tyska anfallet mot Polen, flydde min far tillsammans med sin tvillingbror på sina föräldrars uppmaning österut undan de faror som man var alltför medveten om hotade från den nazistiska angriparen. Förutseende nog, han skulle aldrig få återse sin familj igen.

Som ett förebud om framtidens katastrofer dog tvillingbrodern i tyfus på vägen. I flyktingströmmararnas spår härjade epidemier som kompletterade dödskvoten redan fylld till brädden av de tyska styrkornas överlägsna eldkraft och deras understöd från luften.

Efter en förvirrad vandring lyckades ändå pappa ta sig över den tysk-sovjetiska demarkationslinjen, och blev väl omhändertagen. Ett enkelt och strävsamt men lugnt liv följde. Ända fram till sommaren 1941 då den eviga vänskapen mellan Nazityskland och Sovjet plötsligt tog ett abrupt slut med det tyska anfallet.

Än en gång gällde det att fly för livet. Det var tydligt att nazisterna var fast beslutna att inte ge upp förrän han, och alla andra judar, skulle utplånas från jordens yta för att ge plats åt tyskarnas Lebensraum, där de kunde andas ren, oförgiftad, arisk luft.

Tillsammans med tusentals, eller snarare miljoner, andra civila evakuerades han österut."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Dödsattesten

 

"Jag tror inte på folkkaraktärer. Alltså att vissa folk är si eller så, skottar är snåla, araber är lögnaktiga, kineser är lömska, polacker är slarviga, italienare är opålitliga, engelsmän är kyliga, zigenare är...Det finns alla möjliga uppfattningar om hur folk är, grova generaliseringar, som i bästa fall, jag upprepar, i bästa fall, kan innehålla ett korn av sanning, ett litet, litet korn, men som i de större kornen är inte något annat än trångsynta fördomar.

Folkkaraktärer behöver förstås inte alltid uttrycka något negativt, det kan vara precis tvärtom, fransmän är ridderliga, judar är intelligenta, negrer, svarta alltså, är musikaliska, men det är fortfarande samma trötta vanföreställningar som buntar ihop människor på ett illvilligt och lögnaktigt vis, och som skymmer mer än klargör, och som bygger nya murar, hägnar in folk och ställer dem mot varandra på ett sätt som kan bli ödesdigert.

Fast ibland undrar man, när det kommer ögonblick då ens egna fördomar bekräftas på det mest skamligt avslöjande sätt.

Är tyskar ordentliga? Naturligtvis inte, det finns väl hur många slarviga tyskar som helst, det är ett stort folk, drygt 80 miljoner, och att ens försöka sig på en allmängiltig utsaga om dem är bara höjden av inskränkt enfald.

Men ändå.

Året var 1939. Svärmors storebror S. fick sin inkallelseorder en av de sista dagarna i augusti. Det kom knappast som en överraskning, rykten om krig hade surrar i luften länge, det hade faktiskt kommit en mobiliseringsorder ett par dagar tidigare, men återkallades samma dag. På inrådan av våra allierade.

Men nu var det verklighet, inte ens England och Frankrike avrådde längre, kriget mot Tyskland skulle bryta ut när som helst, det gällde att vara beredd, vi skulle minsann inte ge upp en endaste knapp, än mindre en tum av vårt heliga fosterland, vi hade världens bästa kavalleri, och nu skulle tysken få smaka på det polska stålet!"

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Mentorn från Białystok

 

"Sovjetunionen står inte högt i kurs hos någon, och det inte utan anledning. Jag tänker då inte säga emot, nyansera, korrigera eller revidera den bilden. Men kan ändå inte låta bli att tycka i all anspråkslöshet att hur man bedömer saker kan bero på från vilket perspektiv man ser dem.

Hur kunde det te sig ur ett elvaårigt flyktingbarns perspektiv?

Han hade flytt det av de nazistiska arméerna hotade Warszawa. Tillsammans med sin tvillingbror begav de sig österut. Det var den logiska riktningen, tyskarna kom ju västerifrån. Wehrmachts framryckning skingrade snabbt rysskräcken, och de ideologiska skvallerkärringarnas skrönor om kommunister som äter barn till frukost tog ingen längre på allvar.

Vägarna öster om Warszawa fylldes av en kaotisk människomassa där panikslagna flyktingar som medförde alla ägodelar de kunde bära, till fots, på hästkärror, en och annan till och med på cykel, trängdes med lika panikslagna soldater på desperat reträtt, höga officerare på en föga ärofull flykt, och rikemän i tungt lastade flotta personbilar som tutande, föga framgångsrikt försökte bana sig väg framåt.

Ryktesspridningen spädde på oron och paniken, det rådde en aggressiv stämning, folk trängdes, knuffades och slogs, alla mänskliga hänsyn var som bortblåsta, här gällde den starkes rätt. Den omfattade definitivt inte elvaåriga barn.

De flyende stackarna angreps ständigt från luften av tyska jaktplan som roade sig med prickskytte på de försvarslösa flyktingarna. Människorna sökte förtvivlat skydd i diken och skogspartier om det fanns sådana i närheten. Ofta förgäves. Överallt låg det människolik, söndertrasade hästkadaver, utbrända bilar, och det som var kvar av diverse prylar, kläder, köksattiraljer, möbler, böcker och krukväxter, krossade rester av ett helt liv."

Boken kan beställas direkt från författaren eller från Bokus och fysisk bokhandel.

Blues på Bryggeriet

 

Fin blueskväll på Bryggeriet i Härnösand med The Lowdown Saints.

Bandet spelar fantastisk oldschool blues. Utflykter i rock & roll dock mindre imponerande. 

Men bra stämning, fullsatt, med en dansant publik. 

Sensationellt gruvfynd i Kramfors - Lysande framtid men stan måste flyttas

 

En sensationell upptäckt kan snart förändra framtiden i Kramfors på ett genomgripande sätt. Det är prospekteringsföretaget Golddiggers United Scandinavia som meddelar i ett pressmeddelande resultaten av de senaste årens prospektering.

-          Vi har funnit en ovanligt rik malmåder med en hel rad strategiska metaller såsom guld, silver, koppar, titan, tenn, indium, litium, tantalum och flera sällsynta jordartsmetaller, säger företagets svenska presstalesman Dag Brott.

Det sydafrikanskt-amerikanskt-svenska företagets uppfattning är att det förmodligen finns ännu fler metaller att utvinna i den nya fyndigheten.

Kramforsfyndet har väckt internationell uppmärksamhet, och det anses allmänt vara en av de största upptäckterna under åtminstone de hundra senaste åren. En del tror att det kan visa sig vara den absolut största någonsin.

Metallfyndigheten förändrar radikalt spelplanen i Kramfors, men även i övriga Ådalen.

-          Enligt de beräkningar som av oss anlitade konsultföretag har utfört kan gruvbrytningen här skapa så många som tiotusen nya arbetstillfällen – och det enbart i gruvan! säger kommunens nyligen tillsatte egen gruvsakkunnig Sten Skott.

Med alla kringnäringar som etableringen skulle medföra kan det röra sig om mellan 30 och 40 tusen nya jobb. Det innebär en snabb flerdubbling av antalet kommuninvånare och en exempellös tvärvändning av kommunens så länge trista befolkningsutveckling.

Arbetsmarknaden i hela Ådalen kommer att explodera.

-          Otroliga nyheter, jag grät när jag läste rapporten, säger Kramfors kommunalråd och kan inte hålla tillbaka glädjetårarna.

Helt ogrumlad är emellertid inte glädjen. Malmådern ligger nämligen rakt under centrala Kramfors. Den enda möjliga lösningen är att helt enkelt flytta stan.

Ett stort och vanskligt projekt förvisso, men definitivt görligt, det har gjorts förut, i Kiruna. Och det av samma anledning.

-          Vi har redan haft en hel del kontakter med Kiruna kommun och fått ta dela av deras erfarenheter, säger Sten Skott.

Preliminärt finns det två olika planlösningar för flytt av centrum. Den ena är Bollstabruk, den andra Frånö. Båda förslagen anses ha både för- och nackdelar. Ett intensivt arbete har inletts för att ta fram ett fullödigt beslutsunderlag. Beslut ska fattas av kommunfullmäktige innan årets slut.

En viktig aspekt av hela projektet som måste lösas är finansieringen av den stora flytten och upprättandet av ny infrastruktur på den nya lokaliseringen. Kommunen hoppas på omfattande stöd från staten och även från Golddiggers Uniteds sida.

-          Vi tar givetvis ansvar för de delar som ankommer på oss, men utgår samtidigt ifrån att samhället står för sin del av ansvaret, säger Dag Brott.

Foto: Av Arne Müseler / www.arne-mueseler.com, CC BY-SA 3.0 de, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=79685209