Ett levande intellektuellt arv

Idag är det Antonio Gramscis födelsedag.

Antonio Gramsci. Intellektuell och politisk biografi

Antonio Santucci

Övers: Gustav Sjöberg

Celanders förlag, 2014

Antonio Gramsci är en vänsterteoretiker vars aktualitet ständigt förnyas. Hans relativt korta liv och död efter svåra umbärande i ett fascistiskt fängelse skänker honom ett visst romanistiskt skimmer. Han uppfattas av en del som en kommunist kritisk till Sovjetsystemet, var bara delvis är sant. Men framför allt har han lämnat efter sig ett intellektuellt och politiskt testamente som innehåller flera spännande begrepp, främst då hegemoni.

Just hegemonibegreppet är särskilt populärt bland intellektuella eftersom det tillskriver dem en viktig historisk roll.

Antonio Santuccis bok är en utmärkt introduktion till Gramscis tänkande, men alldeles för översiktlig för att på djupet reda ut Gramscis komplexa tänkande. Ytterligare en svårighet är förstås att Gramscis litterära kvarlåtenskap består av, förutom journalistiska texter, brev och anteckningar författade i fängelset.

Det är tydligt att Gramsci använder ”intellektuell” i en mycket vidsträckt betydelse. Han menar alltså inte enbart ”stora intellektuella”. Det blir lätt ganska vagt, där Gramsci talar om ”alla medlemmar i ett politiskt parti”, och rent av använder uttrycket ”kollektiv intellektuell”, vilket tycks betyda detsamma som partiet.

Hegemoni är de styrdas samtycke, på ett osynligt och omärkligt - omedvetet – plan, till de styrandes herravälde. De intellektuella som är hegemonis organisatörer, har som långsiktig uppgift att ”göra de styrda intellektuellt oberoende av de styrande, för att förstöra en hegemoni och skapa en annan.” Det är nödvändigt att vinna flertalets ”samtycke” redan före den ”materiella” erövringen av makten. 

Vägen till makten går inte enbart över staten utan lika mycket via civilsamhället. Att statsapparaten tas över av en annan styrande grupp är bara en statskupp, och inte en revolution.

Hegemonibegreppet hänger nära ihop med Gramscis humanistiska uppfattning om kultur som en väg att ”ta kontroll över sin personlighet” och förstå sin historiska roll och värde.

Hur dessa mål ska uppnås förblir öppet. Men det är spännande frågor.

Romantiskt och lekfullt i domkyrkan – vårpremiär för musiksällskapet och Nordiska Kammarorkestern

Härnösands musiksällskaps vårprogram inleddes med en konsert med Nordiska kammarorkestern i Domkyrkan på lördag kväll. De bjöd på Samuel Barbers violinkonsert, Marianna von Martinez Ouvertyr i C och Schuberts Symfoni nr 6.

Konserten började med Ouvertyr i C av Marianna von Martinez, en av dessa orättvist bortglömda kvinnliga kompositörer, men som på sin tid umgicks med storheter som Mozart och Haydn. Ouvertyren är ett piggt stycke med glada toner, men som i andra satsens andante visar också upp imponerande lyriska kvaliteter.

Von Martinez verk är skrivet 1770, och ett halvt sekel senare framförs Schuberts Symfoni nr 6. Den börjar romantiskt stämningsfullt, med starka känslor, som det anstod en sorglös ung man som räknade Goethe, Heine och Schiller bland sina vänner. Det är mycket lekfull glädje, som fortsätter in i andra satsen, den som har odödliggjorts i Sverige av Hasseåtage och Monica Zetterlund i revyn ”Spader Madame” med sången ”Donna Juanita, syster till Don Juan”.

I tredje satsens scherzo blir det symfoniskt högstämt, ganska taktfast, med Schuberts vanliga, men enligt min mening, inte helt lyckade förkärlek för marschmusik. Det blir fullt ös mot finalen i sista satsens allegro moderato, som är inte särskilt moderat alls.

Programmets huvudpunkt var emellertid Samuel Barbers violinkonsert. Med den tog konserten ett språng in i 1900-talet, närmare bestämt 1939 – och utbrottet av andra världskriget. Det är ett kontrastrikt verk, som pendlar mellan smäktande toner och en sublim oboe å ena sidan och oväntade intervaller och skorrande rytmiska krockar å den andra.

Läs hela texten i Allehanda.se

Vid en sjö utanför Berlin

I en lyxvilla i Berlinförorten Wannsee diskuterade den 20 januari 1942 under gemytliga former, med god mat och årgångsviner, några ledande nazister och högt uppsatta tjänstemän Förintelsens logistik och det lagliga ramverket.

Tvärtemot vad som ofta påstods tidigare fattades inte beslutet om Förintelsen i Wannsee, det hade redan beslutats. Däremot diskuterade man den praktiska sidan av saken, att transportera och sedan döda så stora mängder människor, och det mitt under ett brinnande krig, ställde organisatoriska krav i den högre skolan.

Sedan fanns det en laglig aspekt, och det var framför allt tjänstemännen som satte sig på tvären. Inte för att man hade några moraliska betänkligheter att mörda miljoner människor, men Ordnung muss sein, det måste ske inom organiserade och lagliga former. Dessutom var det inte helt klarlagt vem som skulle räknas som jude, och följaktligen kunde tas av daga.

Det fanns ytterligare en aspekt, och det handlade om att nazisttoppens rädsla för folkliga protester om saker och ting kallades vid sitt rätta namn. Juridiken har trots allt egenheten att förvandla grova brott till nyskapande språkliga omskrivningar. Så blev fallet även här.

Åtta av de femton deltagarna hade doktorsgrad i juridik.

Tjänstemännens motstånd bröts ner, lämpliga lagar föreslogs, liksom neutrala benämningar på företeelser som kunde väcka anstöt och upprördhet. Särskild behandling och evakuering låter onekligen bättre än massmord och förintelse. Planer las fram, ansvar fördelades. Förintelsens mordiska industrimaskineri kunde rulla igång.

Mötet tog en och en halv timme.

Störst, bäst och vackrast

Idag är det Muhammad Alis födelsedag. Han föddes 1942 i Louisvile i Kentucky som Cassius Marcellus Clay Jr.

Det var under det namnet som han 1964 blev världsmästare i tungviktsboxning genom att besegra titelhållaren Sonny Liston efter sex ronder. Clays seger var otippad, och föga anade någon att denne 22-åring skulle ta boxningen till nya höjder, samtidigt som han genom en rad kontroversiella ställningstagande skulle hamna i politikens rampljus.

Dagen efter sin seger över Liston lät den nye världsmästaren meddela att han nu slutade att använda sitt ”slavnamn”, och kallade sig nu Cassius X. Så småningom gick han till historien under sitt muslimska namn Muhammad Ali.

Hans väg till världsmästartiteln var inte så spikrak som han senare ville påskina. I OS-finalen i Rom 1960 stod den polske eleganten Zbigniew Pietrzykowski, notoriskt känd för sin bristande uthållighet, väl emot i de två första ronden, men blev totalt utboxad i tredje. Till mötet med Liston kom Ali visserligen obesegrad som proffs, med 19 raka segrar, men det var i flera fall utan att övertyga.

Det som var nytt med Clay/Ali var dels hans stil i ringen, dels hans uppträdande.

Ali fick boxningspubliken att häpna när han inte höll upp garden, utan lät armarna provokativt hänga ner, ”garderade knäskålarna”, och undvek motståndarens slag genom ett fantastiskt fotarbete. Han dansade i ringen sin berömda shufflestep, och kontrade med blixtsnabba slagserier. Ali själv kallade sin stil för ”dansa som en fjäril, sticka som ett bi.”

Aldrig förr eller senare har publiken sett en boxare med ett sådant fantastiskt fotarbete och så snabba reflexer.

Ali uppträdde bullrigt och självsäkert, gapade att han var ”störst, bäst och vackrast”, och att han inte kunde besegras. Han skrev också små rimmade dikter i vilka han förutspådde i vilken rond motståndaren skulle bli besegrad, ”Archie Moore must fall in four”.

Redan tidigt fick Ali kontakt med Nation of Islam, en rörelse som förenade svart stolthet-kultur, andlig mysticism och politisk radikalism, och efter att han blev världsmästare konverterade han till islam, vilket upprörde stora delar av det konservativa USA.

1967 vägrade Ali att göra sin värnplikt och att åka till Vietnam, ”no Viet Cong has ever called me nigger”, ett utmanande politiskt ställningstagande som åter igen väckte etablissemangets vrede.

Det ledde till att Ali, på klart tveksamma grunder, berövades världsmästartiteln, och fick ingen möjlighet att tävla under närmare fyra år.

Det är ingen tvekan om att han blev bestulen på sina bästa år som idrottsman.

Det hade länge varit en etablerad sanning inom boxningsvärlden att en detroniserad mästare inte kommer tillbaka, ”they never come back”. Men än en gång visade Ali vilken enastående idrotsman han var, han återtog titeln inte en utan två gånger! Först mot George Foreman i den berömda matchen i Zaire, ”Rumble in the Jungle”, och sedan mot Leo Spinks.

De sista åren var Ali svårt märkt av Parkinson, och levde ett tillbakadraget familjeliv. Men han har för alltid skrivit in sig i historien som en av de största idrottsmännen någonsin, och för sina insatser mot rasism och krig.

Några bra böcker om boxning, som också berättar om Muhammad Ali:

12 världsmästare i boxning – Olof Johansson & Torbjörn Säfve

En gentleman äntrar ringen – Torbjörn Säfve

Om boxning – Joyce Carol Oates

Jungfruöarna, Sverige, Danmark och kolonialismen

Kolonialismens historia ligger närmare i tiden än vad man frestas att tro, också på våra breddgrader. Och då menar jag ändå inte den svenska statens framfart mot samerna, utan traditionell kolonialism, med kolonier i avlägsna och exotiska trakter.

Sverige har förutom tämligen misslyckade strandhugg vid Delawarefloden och Västafrika haft sin västindiska pärla på Saint- Barthélemy. Gustav III ville öka Sveriges ära genom en kolonialbesittning, och dessutom med slavhandeln som hävstång fylla på statskassan – och sin egen kassa.

Hans Majestät var största aktieägare i Svenska Västindiska Kompaniet med tio procent av aktierna, och var garanterad en fjärdedel av vinsten.

Kolonialäventyret varade från 1785 till 1878, och kan knappast betraktas som en större succé, vare sig ekonomiskt eller på annat sätt.

Återlämnandet av Saint-Barthélemy till Frankrike föregicks av en folkomröstning bland öns befolkning. 352 personer deltog, en(1) röstade för att stanna kvar i Sverige.

Det svenska arvet på Saint-Barthélemy består numera enbart av namnet på huvudstaden – Gustavia – en del gatunamn och tre kronor i statsvapnet.

Gustav III:s koloniala ambitioner var inspirerade av Danmark, och det är vårt södra grannland som var Nordens koloniala stormakt.

Det är inte mer än drygt 100 år sedan, den 17 januari 1917, som Danmark sålde Jungfruöarna till USA för den nätta summan av 25 miljoner dollar. Detta var slutackorden för det danska kolonialväldet. I Indien och Afrika hade det upphört redan ett drygt halvsekel tidigare. Kvar var nu bara Färöarna och det lika vidsträckta som folktomma Grönland. De blev likställda delar av Danmark först 1948 respektive 1953.

Den danska kolonialhistorien i Västindien börjar 1666-72 när ön Saint Thomas koloniseras. Den ligger i ögruppen Jungfruöarna som ”upptäcktes” av Columbus under hans andra resa 1493. Områdets östra del tillhör fortfarande Storbritannien under namnet Brittiska Jungfruöarna.

1684 koloniserade danskarna ön Saint John, och 1733 köptes Saint Croix från Frankrike.

Kolonisationen skedde genom Danska Västindiska kompaniet, grundat 1671 av danska handelsmän, och där kungen föga överraskande var stor delägare. Att kompaniet hade monopol på handel med Västindien är inte heller särskilt överraskande.

Huvudstaden Charlotte Amalie är döpt efter Kristian V:s gemål, den danske monarken var tydligen mer romantiskt lagd, och mindre egocentriskt, än Gustav III.

Jungfruöarna blev dansk kronkoloni 1754. Ekonomin byggde på det så kallade triangelhandeln. Slavar från Afrika skeppades till Västindien, härifrån exporterades till Europa tobak, bomull och framför allt sockerrör, som odlades på slavplantager, och från Europa gick det ”handelsvaror” – förmodligen diverse krimskrams - till Afrika.

Verksamheten var långt ifrån friktionsfri. 1733 fick slavarbetarna på Saint John nog av det mördande slitet på sockerplantagerna och ett uppror bröt ut. De numerärt överlägsna och desperata slavarna övermannande och dödade den danska garnisonen, och var öns herrar i över i sex månader, då de underkuvades med hjälp av franska trupper från Martinique.

Det var det första större kända slavupproret i Västindien.

Ekonomin på Jungfruöarna utvecklades positivt- för kolonisatörerna - under större delen av 1700-talet och början av 1800-talet. Sedan följde en nedgång, och slaveriets avskaffande 1848 blev dödsstöten för plantageekonomin på öarna.

Det var Jungfruöarnas guvernör var ensidigt beslutade om slaveriets avskaffande, utan att förankra det i Köpenhamn, och trots vilda protester från plantageägarnas sida.

Jungfruöarna blev i fortsättning en tung ekonomisk belastning för Danmark, och det tärde hårt på den redan ansträngda ekonomin, inte minst efter statsbankrutten 1813.

Ett par försök gjordes att sälja ögruppen till USA men det gick om intet. Kring första världskrigets utbrott lämnades Jungfruöarna helt åt sitt öde.

Situationen förändrades dock 1916 då USA befarade att Tyskland skulle invadera öarna och upprätta en ubåtsbas där. Nya förhandlingar inleddes och man kunde komma överens till ömsesidig belåtenhet. Avtalet ratificerades den 17 januari 1917.

Numera är öarna ett så kallat autonomt territorium under namnet US Virgin Island men utan att vara en del av USA. Invånarna är dock amerikanska medborgare.

Turismen är huvudnäringen, dessutom finns en ganska stor romtillverkning, och lite jordbruk. På Systembolaget finns två sorters öl från Jungfruöarna. En kuriositet är att det råder vänstertrafik på ögruppen.

Öarna har en stark amerikansk prägel. Spår från den danska tiden finns framför allt på kyrkogården, förutom namnet på huvudstaden.

Genom historien har Jungfruöarna haft en påtagligt kosmopolitisk karaktär. Här finns både protestantiska och katolska kyrkor, och en praktfull synagoga.

Den franske impressionistmästaren Camille Pissarro var född på Saint Thomas. Hans mor var fransk judinna, hans far en sefardisk köpman med franskt medborgarskap som kom till ön i affärer.

Till syvende och sist tillhör världen oss 

Filosofins elände eller eländets filosofi?

Idag är det 211 år sedan Pierre-Joseph Proudhon föddes i franska Besancon. Han var en av den tidiga socialismens tunga namn, och tillskrivs ibland att vara anarkismens och även syndikalismens föregångare. Marx ägnade honom en hel skrift, Filosofins elände, som var ett svar på Proudhons Eländets filosofi. Det finns också de som anser att hans betydelse upphörde redan med Första Internationalens grundande 1865. Men så sent som 2005 gav Federativ ut en biografi över Proudhon, så helt överspelad är han inte.

Proudhon är mest känd för att ha myntat uttrycket Egendom är stöld. I själva verket upprepar han bara ett slagord som användes redan 1780 av rousseauanen Jacques-Pierre Brisset. Det var en standardföreställning för Rousseau och hans lärjungar att det en gång i det förflutna hade funnits en guldålder med total jämlikhet och utan privat egendom. Hur man kan stjäla något som inte finns förblir en gåta.

Proudhon själv var inget under av logiskt tänkande. Han talade gärna om sina ”paradoxer”, men det kan lika väl kallas för inkonsekvens, brist på sammanhang och tankelättja. Egendom må ha varit resultatet av en stöld, men det var samtidigt källan till människans frihet. I grund och botten ogillade han bara kapitalistisk egendom. Hans vision var ett samhälle av småproducenter som äger sina verktyg själva, givetvis individuellt.

Det var tankar som tilltalade hantverkare som fortfarande ägde sina produktionsmedel, liksom de kunde vara attraktiva för självägande småbönder. Det gäller också den av honom lanserade ”mutualismen”, en form av kooperativ, som dessutom innebar att staten skulle tillhandahålla småproducenterna en räntefri och obegränsad kredit. Varför staten skulle göra något sådant framgår inte.

Proudhon lanserade federalismen som en politisk idé. Han ansåg att arbetarkampen och politiken borde hållas åtskilda. Han kritiserade starkt statens och kyrkans auktoritet. Han var antifeminist, vilket var tämligen ovanligt redan bland hans tids socialister.

Lägger man ihop det hela är det ingen tvekan om att han har inspirerat både anarkismen och syndikalismen. Men det är inte heller svårt att se släktskapet med libertarianismens tankar, i synnerhet i dess vänstertappning, inte helt ovanlig främst i USA. Också den politiska högern i Frankrike har haft en viss förkärlek för honom.

Nog för att Proudhons tankevärld ofta spretar åt olika håll, men är det ändå inte lite förvånande att det kan ge näring år så många olika, och till synes inbördes motstridiga traditioner? 

Svaret för förmodligen att vår tids ideologier har en gemensam förankring i upplysningens idévärld.

Något som de närmast sörjande ibland har mycket svårt att inse.

Att vara sann mot sig själv

Idag är det Alfhild Agrells födelsedag. Dagen till ära en recension från 2016 av hennes pjäs "Ensam".

”För att sätta sig upp mot det bestående måste man vara antingen förbannat dum eller förbannat stark.” Den lätt cyniske doktor Sandéns ord anger grundtemat i Alfhild Agrells pjäs ”Ensam”, som spelades i Härnösand i en uppsättning av Östgötateatern på tisdag kväll.

Den gode doktorn konstaterar också att dramats huvudperson Thora Edlin varken är tillräckligt dum eller stark. I det är hon långt ifrån ensam, få, om ens några, av oss, är beredda att fullt ut ifrågasätta samhällets grundvalar, och framför allt att betala priset.

Ensam hade premiär 1886, det var en brytningstid då existentiella frågor diskuterades flitigt på teaterscenerna – tankarna går osökt till Ibsen. Agrell gestaltar mycket skickligt, minst lika skickligt som sin norska kollega, problematiken kring konflikten mellan individ och samhälle, den framväxande individualismens krav på att vara sann mot sig själv och sina övertygelser, att förkasta livslögnen och våga stå upp för sanningen – sin sanning.

Det är lätt att dela Thora Edlins vånda och inre strid, sympatierna och identifikationen är helt på hennes sida.

Pjäsen tar i lika hög grad upp ett annat av den tidens brännande debattämnen, kvinnofrågan.  Och även om den på inget sätt är avförd från dagordningen idag, är ändå frågor om hemlighetsmakeri och skam för att han fött ett ”oäkta” barn, tämligen överspelade i dagens svenska samhälle, och hela den delen av dramat kändes enbart mossig och trist förutsägbar.

Pjäsens karaktär som kostymdrama – de tjusiga kläderna till trots – förstärker ytterligare temats inaktualitet. Det märktes också på rollgestaltningen. De existentiella frågornas levande människor förvandlas i kvinnofrågan till fyrkantiga pappfigurer som förkunnade idéer.

Men om Ensam är tematiskt ojämn håller den hög dramatisk kvalitet rakt genom. Tempot är välavvägt högt, replikväxlingen rapp, träffsäker och med mycket avväpnande humor.

Pjäsen är dessutom utomordentligt välspelad, Östgötateatern är en trevlig ny bekantskap, alla skådespelarprestationerna förtjänar beröm.

Alfhild Agrells renässans fortsätter sitt välförtjänta segertåg. Salongen var välfylld på Härnösands teater, och det var särskilt glädjande att så många ungdomar fann vägen dit.