Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

torsdag 16 januari 2020

Jungfruöarna, Sverige, Danmark och kolonialismen




Kolonialismens historia ligger närmare i tiden än vad man frestas att tro, också på våra breddgrader. Och då menar jag ändå inte den svenska statens framfart mot samerna, utan traditionell kolonialism, med kolonier i avlägsna och exotiska trakter.

Sverige har förutom tämligen misslyckade strandhugg vid Delawarefloden och Västafrika haft sin västindiska pärla på Saint- Barthélemy. Gustav III ville öka Sveriges ära genom en kolonialbesittning, och dessutom med slavhandeln som hävstång fylla på statskassan – och sin egen kassa.

Hans Majestät var största aktieägare i Svenska Västindiska Kompaniet med tio procent av aktierna, och var garanterad en fjärdedel av vinsten.

Kolonialäventyret varade från 1785 till 1878, och kan knappast betraktas som en större succé, vare sig ekonomiskt eller på annat sätt.

Återlämnandet av Saint-Barthélemy till Frankrike föregicks av en folkomröstning bland öns befolkning. 352 personer deltog, en(1) röstade för att stanna kvar i Sverige.

Det svenska arvet på Saint-Barthélemy består numera enbart av namnet på huvudstaden – Gustavia – en del gatunamn och tre kronor i statsvapnet.

Gustav III:s koloniala ambitioner var inspirerade av Danmark, och det är vårt södra grannland som var Nordens koloniala stormakt.

Det är inte mer än drygt 100 år sedan, den 17 januari 1917, som Danmark sålde Jungfruöarna till USA för den nätta summan av 25 miljoner dollar. Detta var slutackorden för det danska kolonialväldet. I Indien och Afrika hade det upphört redan ett drygt halvsekel tidigare. Kvar var nu bara Färöarna och det lika vidsträckta som folktomma Grönland. De blev likställda delar av Danmark först 1948 respektive 1953.

Den danska kolonialhistorien i Västindien börjar 1666-72 när ön Saint Thomas koloniseras. Den ligger i ögruppen Jungfruöarna som ”upptäcktes” av Columbus under hans andra resa 1493. Områdets östra del tillhör fortfarande Storbritannien under namnet Brittiska Jungfruöarna.

1684 koloniserade danskarna ön Saint John, och 1733 köptes Saint Croix från Frankrike.

Kolonisationen skedde genom Danska Västindiska kompaniet, grundat 1671 av danska handelsmän, och där kungen föga överraskande var stor delägare. Att kompaniet hade monopol på handel med Västindien är inte heller särskilt överraskande.

Huvudstaden Charlotte Amalie är döpt efter Kristian V:s gemål, den danske monarken var tydligen mer romantiskt lagd, och mindre egocentriskt, än Gustav III.

Jungfruöarna blev dansk kronkoloni 1754. Ekonomin byggde på det så kallade triangelhandeln. Slavar från Afrika skeppades till Västindien, härifrån exporterades till Europa tobak, bomull och framför allt sockerrör, som odlades på slavplantager, och från Europa gick det ”handelsvaror” – förmodligen diverse krimskrams - till Afrika.

Verksamheten var långt ifrån friktionsfri. 1733 fick slavarbetarna på Saint John nog av det mördande slitet på sockerplantagerna och ett uppror bröt ut. De numerärt överlägsna och desperata slavarna övermannande och dödade den danska garnisonen, och var öns herrar i över i sex månader, då de underkuvades med hjälp av franska trupper från Martinique.

Det var det första större kända slavupproret i Västindien.

Ekonomin på Jungfruöarna utvecklades positivt- för kolonisatörerna - under större delen av 1700-talet och början av 1800-talet. Sedan följde en nedgång, och slaveriets avskaffande 1848 blev dödsstöten för plantageekonomin på öarna.

Det var Jungfruöarnas guvernör var ensidigt beslutade om slaveriets avskaffande, utan att förankra det i Köpenhamn, och trots vilda protester från plantageägarnas sida.

Jungfruöarna blev i fortsättning en tung ekonomisk belastning för Danmark, och det tärde hårt på den redan ansträngda ekonomin, inte minst efter statsbankrutten 1813.

Ett par försök gjordes att sälja ögruppen till USA men det gick om intet. Kring första världskrigets utbrott lämnades Jungfruöarna helt åt sitt öde.

Situationen förändrades dock 1916 då USA befarade att Tyskland skulle invadera öarna och upprätta en ubåtsbas där. Nya förhandlingar inleddes och man kunde komma överens till ömsesidig belåtenhet. Avtalet ratificerades den 17 januari 1917.

Numera är öarna ett så kallat autonomt territorium under namnet US Virgin Island men utan att vara en del av USA. Invånarna är dock amerikanska medborgare.

Turismen är huvudnäringen, dessutom finns en ganska stor romtillverkning, och lite jordbruk. På Systembolaget finns två sorters öl från Jungfruöarna. En kuriositet är att det råder vänstertrafik på ögruppen.

Öarna har en stark amerikansk prägel. Spår från den danska tiden finns framför allt på kyrkogården, förutom namnet på huvudstaden.

Genom historien har Jungfruöarna haft en påtagligt kosmopolitisk karaktär. Här finns både protestantiska och katolska kyrkor, och en praktfull synagoga.

Den franske impressionistmästaren Camille Pissarro var född på Saint Thomas. Hans mor var fransk judinna, hans far en sefardisk köpman med franskt medborgarskap som kom till ön i affärer.

Till syvende och sist tillhör världen oss 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar