Att vara sann mot sig själv

Idag är det Alfhild Agrells födelsedag. Dagen till ära en recension från 2016 av hennes pjäs "Ensam".

”För att sätta sig upp mot det bestående måste man vara antingen förbannat dum eller förbannat stark.” Den lätt cyniske doktor Sandéns ord anger grundtemat i Alfhild Agrells pjäs ”Ensam”, som spelades i Härnösand i en uppsättning av Östgötateatern på tisdag kväll.

Den gode doktorn konstaterar också att dramats huvudperson Thora Edlin varken är tillräckligt dum eller stark. I det är hon långt ifrån ensam, få, om ens några, av oss, är beredda att fullt ut ifrågasätta samhällets grundvalar, och framför allt att betala priset.

Ensam hade premiär 1886, det var en brytningstid då existentiella frågor diskuterades flitigt på teaterscenerna – tankarna går osökt till Ibsen. Agrell gestaltar mycket skickligt, minst lika skickligt som sin norska kollega, problematiken kring konflikten mellan individ och samhälle, den framväxande individualismens krav på att vara sann mot sig själv och sina övertygelser, att förkasta livslögnen och våga stå upp för sanningen – sin sanning.

Det är lätt att dela Thora Edlins vånda och inre strid, sympatierna och identifikationen är helt på hennes sida.

Pjäsen tar i lika hög grad upp ett annat av den tidens brännande debattämnen, kvinnofrågan.  Och även om den på inget sätt är avförd från dagordningen idag, är ändå frågor om hemlighetsmakeri och skam för att han fött ett ”oäkta” barn, tämligen överspelade i dagens svenska samhälle, och hela den delen av dramat kändes enbart mossig och trist förutsägbar.

Pjäsens karaktär som kostymdrama – de tjusiga kläderna till trots – förstärker ytterligare temats inaktualitet. Det märktes också på rollgestaltningen. De existentiella frågornas levande människor förvandlas i kvinnofrågan till fyrkantiga pappfigurer som förkunnade idéer.

Men om Ensam är tematiskt ojämn håller den hög dramatisk kvalitet rakt genom. Tempot är välavvägt högt, replikväxlingen rapp, träffsäker och med mycket avväpnande humor.

Pjäsen är dessutom utomordentligt välspelad, Östgötateatern är en trevlig ny bekantskap, alla skådespelarprestationerna förtjänar beröm.

Alfhild Agrells renässans fortsätter sitt välförtjänta segertåg. Salongen var välfylld på Härnösands teater, och det var särskilt glädjande att så många ungdomar fann vägen dit.