Ingen idealisering av partisanerna

 

Stigen där spindlarna bygger bon
Italo Calvino
Övers: Johanna Hedenberg
Natur & Kultur, 2016

Italo Calvinos debutroman ”Stigen där spindlarna bygger bon” publicerades 1947. Det är en tid i Italien då debattens vågor går höga kring motståndsrörelsen. Den utsätts för kritik från högerhåll, samtidigt som den idealiseras starkt av vänstern. Calvinos roman är ett av flera litterära bidrag till att hyfsa debatten.

Calvino hade egna erfarenheter av motståndsrörelsen, han tvångsvärvades till den fascistiska milisen men flydde och anslöt sig till partisanerna. Han väljer att förmedla de erfarenheterna genom ett barns blick på skeendet.

Hans huvudperson Pin är föräldralös, han lever med sin äldre syster som är prostituerad. Han är streetsmart, ägnar sig tidigt åt små brott, han drömmer om en sann vän men är förvisad till de vuxna sällskap och deras lika obegripliga som motsägelsefulla värld.

Pin hanterar sin tuffa uppväxt genom att alltid förvänta sig det värsta och förekomma genom att själv vara elak och ful i mun. ”Snälla människor har alltid gjort Pin generad, man vet aldrig hur man ska behandla dem och får lust att hitta på något busstreck för att se hur de reagerar.” Nu är det inte ofta han riskerar att bli generad.

Hans situation förändras inte nämnvärt när han hamnar i ett partisanförband.

Skildringen av partisanerna är varken en hyllning eller ett fördömande. Enhetens medlemmar tecknas med känslig hand i all sin komplexitet, de är oftast människor sprungna ur enkla förhållanden, med liten och bristfällig skolgång, deras ideologiska övertygelser är genomgående ganska förvirrade och tämligen vaga.

Styrkan i Calvinos skildring ligger i närmast total avsaknad av dömande, alla karaktärerna får en så att säga rättvis och allsidig beskrivning och får komma till tals med sin egen unika röst.

Romanen förmår att gå bortom sitt ämne, och blir till en insiktsfull humanistisk skildring av människor och deras relationer.