Egypten i brytningens tid

 

Midaqq-gränden
Naguib Mahfouz
Övers: Kerstin Eksell
Norstedts, 2009”

Egyptiske Naguib Mahfouz, belönad med Nobelpriset 1988, hittills arabvärldens enda, är en berättare av rang i den realistiska traditionen. Hans roman ”Midaqq-gränden” från 1947är en myllrande skildring av ett kvarter i Kairo.

Midaqq-gränden eller bara Gränden är ett eget universum, som lever ett liv föga påverkat av sin omgivning. I den mån samhället dyker upp i kvarteret för det sällan något gott med sig, är det inte politisk korruption så leder det till moraliskt fördärv.

Gränden är befolkad av ett galleri av färgstarka personligheter. Just personteckningen är Mahfouz starka sida, hans karaktärer är alltid fullständiga och aldrig fullkomliga. De präglas av girighet, avund, intriger, grälsjuka och inte så lite cynism och misantropi; ”Penningens språk må vara föraktat annorstädes, i Gränden var det ett vältaligt språk som ingen misstolkade”.

Det är lätt att utbrista ”Ecce homo”, men nog tycker jag att Mahfouz kommer farligt nära ett cyniskt människoförakt.

Det finns dock undantag. Den religiöse Ridwan al-Husseini, är kanske den som avviker mest i positiv bemärkelse, med sin ljusa människosyn, sin humanism och tolerans. Det är han som möjligen visar vägen framåt.

Annars är romanens personer naturligtvis religiösa. Man åberopar Allah och hans profet i tid och otid, men tron är anpassad efter situation och behov, man tolkar Guds ord som det passar, och är inte heller främmande att helt bortse från det.

Också den unge barberaren Abbas är en bra och godhjärtad människa, men hans rena kärlek leder till hans undergång.

Persongalleriet kan sägas ha en viss representativitet, här finns om inte alla så de flesta sorter, lite som en spegelbild av landet Egypten. Direktörer, företagare, anställda, män och kvinnor med oklar sysselsättning, unga kvinnor som väntade på att bli bortgifta. Alla är mer eller mindre udda, några mer, som till exempel den bisarre Zita krymplingmakaren!

Även om ”fängelse var inte något som bringade vanära över en man i Gränden”, är han allmänt avskydd på grund av sin obskyra sysselsättning, som dessutom visar sig vara värre än vad någon har kunnat föreställa sig.

Romanen är fast förankrad i tiden, den utspelar sig i slutet av andra världskriget, och den brittiska militära närvaron är högst påtaglig, på gott och ont, mest ont. Det är en tid av förändring, där traditionella värden konfronteras med nya tankar och värderingar. Det drabbar inte minst kvinnorna, som på sätt och vis hamnar i kläm när de förlorar fotfästet och förpassas till ett slags ingenmansland där ingen vet riktigt vad som gäller.

Utvecklingen är skrämmande för en del, hos andra väcker den förhoppningar och drömmar. Ibland kommer de på skam, någon gång till bittra besvikelser, sällan förverkligas de. Mahfouz dömer inte, hans roll är iakttagaren och krönikören, och den uppfyller han med insiktsfull skärpa och stilistisk pregnans.

En fin roman, och en utmärkt introduktion till Naguib Mahfouz författarskap, framför allt hans Kairo-trilogi.