Från den kanadensiska landsbygden

Det har varit val i Kanada.

Lise Tremblay är knappast en typisk kanadensisk författare, men kanske just därför är hennes författarskap så belysande, och har så mycket att säga om Kanada, i all fall några sidor av det väldiga landet.

Kanadensiska Lise Tremblay är inte särskilt drastisk i sin skildring av den franskspråkiga glesbygden i Quebec i ”Hägern” (Rámus. Övers: Elin Svahn) 

Och här är likheterna med Sverige – och Norrland – ganska slående. Det är avfolkningsbygder, ungdomarna flyttar till stan, också kvinnorna sticker, jordbruket lönar sig inte längre, och kommunalrådet – borgmästaren, som är den stolta titeln i Quebecs kommuner – är beredd att sälja sin egen mamma för en företagsetablering, sak samma om det handlar om tillverkning av flytvästar i betong eller en produktion som efter en kortvarig och intensiv rovdrift lämnar oreparabla miljöskador efter sig – och som givetvis måste betalas av lokalbefolkningen.

Moderniteten är emellertid inte helt borta, tillgången på knark är nämligen mycket god.

Patentmedicinen mot avfolkningens farsot stavas TURISM. Ej blott Sverige turismsatsningar har.

”Hägern” består av fem korta berättelser som hänger ihop genom platser och personer som återkommer. Stilen är en rak och osentimental realism med stark lyhördhet för vardagens nyanser. Berättarperspektivet skiftar mellan infödingar och storstadsbor på besök.

Hos Tremblay framstår glesbygden som ett exotiskt minnenas kyrkogård. Här finns också en stor fara och en brist. Ibland ligger hon farligt nära standardiserade klyschor.

Tremblay är mycket nyanserad, men även hos henne finns en obehaglig stämning av ”Jägarna”, med en karikatyrbild av glesbygdens människor som primitiva losers.

Här kan det finnas en inneboende problematik med att skildra glesbygden litterärt. Gör man det inifrån är det lätt att bli hemmablind, en skildring utifrån däremot riskerar att vara exotiserande och von oben.

Bilden av glesbygden är sammansatt och det är inte lätt att göra den rättvisa med alla dess kontraster och motsättningar. Men det finns ett växande intresse att skriva litteratur om dem som inte tar en buss om dagen till Stockholm. Eller till Buenos Aires och Montreal.