Idag när hundratals, kanske tusentals, barn dör på Medelhavet, samtidigt som de flesta politiska partier tävlar i hårdast åtstramning i invandringspolitiken, kan det vara värt att påminna om hur krig och förtryck drabbar just barn i första rummet.
Som under Förintelsen.
Dödandet är en självklar och accepterad del av krig. Men
vilka som faller offer bedöms olika. Vuxna män i sina bästa år förväntas döda
och/eller bli dödade, åtminstone så länge siffrorna hålls nere på vad som
uppfattas av omvärlden som en rimlig nivå. Och givetvis ska oddsen vara
någorlunda jämna, det vill säga båda parter ska vara beväpnade.
Dödandet av obeväpnade upprör däremot. Än större blir
indignationen om krigets våld riktas mot gamla, kvinnor och barn. Dessa är per
definition obeväpnade och skyddslösa – undantaget kvinnliga soldater. Särskilt
utsatta och försvarslösa är barnen, och det är när barn dödas som vår
upprördhet är som störst.
Att skydda barn hör till det mänskligas djupaste lager, våld
mot barn kränker inte bara grundläggande uppfattning ar om rätt och fel, det är
ett frontalangrepp på framtiden.
Vilket var exakt vad nazisterna avsåg.
Av de omkring sex miljoner judar som mördades i Förintelsen
var en och en halv miljon barn upp till 15 år. Det är en fjärdedel eller 25
procent av alla dödade.
Det är en hemsk siffra, men det finns värre. 1939 vid
krigsutbrottet fanns det i Polen omkring en miljon judiska barn i åldern upp
till 14 år. 5000 överlevde. En halv procent.
Nazisternas härjningar kan sägas vara det första kriget i
världshistorien riktat mot barn. De fruktansvärda siffrorna ovan visar i all
sin nakna och skräckinjagande tydlighet den nazistiska ideologins och
praktikens hat i dess renaste form.
För att förstå det som hände och hela det sammanhang som det
ingick i är de överlevande barnens vittnesmål ett viktigt bidrag. Åren 1944
till 1948 samlade Judiska Historiska Centralkommissionen barns berättelser om
deras upplevelser och erfarenheter från Förintelsen. Det blev 429 vittnesmål
lämnade av 419 barn (några lämnade fler vittnesmål). 55 av dessa publicerades
2014 i bokform av Judiska historiska institutet i Warszawa, ”Judiska barn under
Förintelsen” (Dzieci żydowskie w czasach Zagłady.)
Barnen som berättar är födda mellan 1929 och 1938, de äldsta
är alltså tio år vid krigsutbrottet, de yngsta bara ett par, tre år gamla. Då
vittnesmålen lämnas direkt efter krigets slut eller under åren närmast efter
bär de en stark prägel av närhet och autenticitet.
De äldsta barnens berättelser är naturligt nog mer
strukturerade, med referenser till större historiska och politiska sammanhang,
ofta lite högtravande, och inte sällan ger de också uttryck för ett passionerat
hämndbegär.
De yngres vittnesbörd kombinerar en avväpnande naivitet med brutal brådmogenhet. Lilla Mittler född 1933 i Tarnów (södra Polen, inte långt från Kraków) säger: ”Jag var sex år och visste inte vad det är tyskar.”
Alexander Jacobson född 1938 eller 1939 i Warszawa vittnar:
”Jag visste att jag är jude och måste därför bo i gettot. Tyskar utrotade
judar, pappa förklarade det för mig, men jag förstod inte.”
Fela Kokotek född 1935 i Sosnowiec (Schlesien) berättar:
”Jag visste att judar inte får leva, men jag visste inte varför.”
Det krävdes av barnen att ständigt anpassa sig till en
verklighet lika vedervärdig som obegriplig. Att förställa sig och ljuga var villkor
för att överleva, liksom lika stora delar fräckhet och hänsynslöshet. Och så
förstås tur, tur och ännu mera tur.
De flesta av barnen förlorade sina familjer, föräldrar,
syskon och övrig släkt, de tvingades att klara sig ensamma på egen hand genom
krigsårens hemskheter. Svält och kyla hörde till vardagen, och en ständig
osäkerhet. Även om det inte saknas hyggliga människor i barnens berättelser,
individer beredda att ta risker och hjälpa till, vittnar så gott som alla om en
fientlig omgivning. Det stora hotet kom inte närmast från tyskar utan från
polska eller ukrainska grannar.
I synnerhet ukrainska nationalister beter sig genomgående
illa, men även i en del fall polska partisaner. Det förekommer även att judar
dödas efter att kriget är slut.
Den stora faran kom ändå framför allt från
civilbefolkningen. Många lämnar ut judar till tyskarna av ren och skär
antisemitism, andra gör det av girighet, för att kunna lägga beslag på deras
ägodelar, och här är de inte alltför knussliga, ett par skor, en klänning,
räcker gott och väl.
Det förekom också belöningar för angiveri. Pola Szytz född
1931 i Lwów, berättar om en bisarr förordning i Kievtrakten där ryssar
utlovades fem kilo socker för varje överlämnad jude.
I många fall gömde människor judar mot en rundlig betalning,
och när pengarna och andra värdesaker var slut, överlämnade dem till tyskarna,
om de inte rent av slog ihjäl dem själva.
Det förekommer också att vuxna judar i sin överlevnadsiver
stöter bort barn som söker sig till dem. Chuwa Weicher född 1933 i en shtetl i
Ukraina berättar om en grupp vuxna som gömmer sig i skogen och till en början
jagar iväg henne och hennes syster då de söker deras beskydd, ”Varför ska jag
ge mat åt främmande barn, när mina egna inte lever.”
Barnen tvingas bevittna sina närmastes död, massavrättningar, tortyr, brutalitet och förnedring. Vi befinner oss fjärran från en ”rationell modernitet”, den ondska som härskar i getton, småstäder och på landsbygden är rå och sadistisk.
De 55 berättelserna skildrar Förintelsen ur de svagastes och
mest utsattas perspektiv. De överlevande barnens liv kom att präglas av
ensamhet, alienation och i många fall identitetsförvirring. Nazisterna lyckades
inte att döda framtiden, men de stympade den för flera generationer framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar