USA:s blodigaste krig

Inbördeskrig tenderar alltid att bli utdragna, ovanligt blodiga och lämna oläkta sår för lång tid framöver. Amerikanska inbördeskriget är inget undantag. Kriget som startade den 12 april för 150 år sedan med sydstaternas attack mot Fort Sumter kom att vara i fyra år, bli det blodigaste kriget i Amerikas historia – om vi bortser från utrotningen av indianerna förstås – och de förlorades bitterhet försvinner först med presidentvalet 1980, om ens då.

Kriget har gått till historien som en kamp mellan slaveriets motståndare och anhängare. Verkligheten bakom var nog mer sammansatt än så, det handlade ytterst om USA skulle förbli ett sammanhållet land med en uniform inre marknad. Nordstaterna, ”Unionen”, ansåg det, sydstaterna, ”De konfedererade”, däremot föredrog en lösare konfederation.

En intressant fråga är om en stat har rätt att utträda ur unionen. Juridiken är säkerligen nog så snårig på den punkten, men sunt förnuft och det allmänna rättsmedvetandet säger förmodligen att det borde vara helt OK. Har man anslutit sig frivilligt, ska man kunna lämna också. Men när det kommer till krass makt- och intressepolitik väger sådana hänsyn lätt.

Slaveriet kom hur som helst att bli en viktig symbolfråga för hela kriget, och resultatet av krigsutgången blir också att slaveriet avskaffas. Därmed inte sagt att diskrimineringen av afroamerikaner upphör, den fortsätter i själva verket in i våra dagar.

Många sydstatsbor sörjde – och idealiserade - säkert också de paternalistiska förhållanden som rådde under slaveriet, och hade svårt att se hur den moderna tidens själlösa slit inom industrin kunde anses vara en förbättring. I en mycket talande scen i filmernas film ”Borta med vinden” utbrister en förfärad Scarlett O´Hara under ett besök i en fabrik där det arbetar svarta: ”Så skulle vi aldrig behandla våra niggrer!”

Amerikanska inbördeskriget betraktas som det första industriella kriget. Järnvägar, pansarbåtar, telegraf och framför allt massproducerade vapen, kom att spela en avgörande roll. Nordsidans vinst var därför lätt att förutsäga, nordstaterna var inte bara numerärt överlägsna, utan först och främst hade en överväldigande industrikapacitet.

Mark Twain hävdade på fullt allvar – han hade en sådan sida också – att Syd förlorade, trots att deras militära härförare, framför allt Lee, var mycket skickligare än sina kollegor på motståndarsidan, därför att de var en bondearmé, och stora delar av den brukade helt enkelt försvinna när det var skördedags.

När Nordstatsarméerna rycker in i Söder går de fram med en hänsynslös brutalitet. Man bränner ner allt i sin väg, vilket tillsammans med den allt mer effektiva sjöblockaden, leder till svåra umbärande, och rent av svält, för civilbefolkningen.

När krutröken äntligen lägger sig, och sydstatsarméns befälhavare Lee kapitulerar den 9 april 1865 i Appomattox, har mer än 600 000 soldater mist livet. Till det får man lägga ett okänt, och inte så litet, antal civila offer. Som en jämförelse kan nämnas att i andra världskriget förlorade USA drygt 400 000 man.

Tio procent av nordstaternas manliga befolkning mellan 20 och 45 år fick sätta livet till. För sydstaterna är motsvarande siffra ofattbara 30 procent.

Inbördeskriget följdes av en period som i officiell historieskrivning kallas ”Rekonstruktion”, och som var ingenting annat än en militär ockupation av Södern. Den kom att vara i tolv år.

Sydstatarna förlät aldrig republikanen Lincoln, och politiken i sydstaterna dominerades länge av det demokratiska partiet. Ronald Reagan var den förste republikan sedan inbördeskrigets dagar som lyckas vinna i Södern i valet 1980.

Omkring 3000 svenskar deltog i det amerikanska inbördeskriget, den överväldigande majoriteten på nordstatssidan.