"Det fria ordet kan inte vara förbehållet enbart de som talar sanning"

Det är svårt att inte känna sympati för avsikten bakom regeringens förslag att förbjuda förnekelse av Förintelsen. Nazisternas brott är så oerhörda till sin väldiga omfattning, sin industriella karaktär och sin oförsonliga konsekvens. De brotten är väldokumenterade och att förneka dem är inte bara att skymfa minnet av flera miljoner människors död, det öppnar också på ett direkt farligt sätt för en upprepning.

Bakom Förintelseförnekelsen döljer sig ofta, så gott som alltid, en antisemitisk, rasistisk agenda.

Alla utom de mest högerextrema grupperna fördömer förnekelse av Förintelsen, åtminstone officiellt. Samtidigt riktas kritik på bred front mot regeringens förslag till kriminalisering.

Det är en kritik som i mångt och mycket är högst berättigad.

För visst handlar det om yttrandefrihet. Det fria ordet kan inte vara förbehållet enbart dem som talar sanning och håller sig till fakta, det måste också gälla lögnare, propagandister och foliehattar.

Och är det verkligen statens eller riksdagens uppgift att fastställa vad som är historiskt sant och vad som är lögn? Knappast. I Polen finns en lag som straffbelägger påstående om polsk medverkan i Förintelsen. Liknande lagar har stiftats i Ukraina och Ungern. Turkiet spelar i en egen division.

Historiska fakta ska fastställas genom forskning och ventileras i det offentliga samtalet.

Läs hela texten i Allehanda.se