Civilisationskritikern från Härjedalen

 

Igår var det Henning Mankells födelsedag. Fortsätter uppvaktningen med en recension till:

ROMAN
Minnet av en smutsig ängel
Henning Mankell
Leopard, 2011

Efter att ha begravt kommissarie Wallander till tonerna av det kalla krigets svanesång är Henning Mankell tillbaka i det Afrika dit han så ofta återvänder. Det börjar dock i skogarna i ett fattigt Härjedalen, Mankell är som vanligt trogen vissa platser.

Vi får följa den unga Hanna på en svindlande resa genom livet. Först går färden till Sundsvall och en plats som piga, sedan tar hon mönstring som kocka på en båt som ska skeppa timmer till Australien, för att efter en ganska händelserik båtresa hamna som ägare till en av Afrikas största bordeller i Laurenco Marques i dåvarande Portugisiska Östafrika (numera är det som alla vet Maputo, huvudstad i Mocambique).

Hanna kan omöjligen finna sig tillrätta i kolonialismens bisarra verklighet. Det är en brutal värld präglad av rasism, våld, förtryck, hat, misstro och inte minst rädsla – alla är rädda för varandra. Hon befinner sig i ett ingenmansland, som vit misstrodd av de svarta, av de vita betraktad som farlig förrädare som frotterar sig alltför nära med de svarta.

Mankells kritik av kolonialismens rasistiska samhälle är skoningslös. Men han stannar inte där. Parallellerna till det svenska klassamhället är tydliga, och romanen formar sig till en veritabel uppgörelse med en livsfientlig civilisation av girighet och hyckleri.

Det är samtidigt en roman om svåra livsval, om priset för att våga följa sin övertygelse, om att växa som människa. Det är en kvinna, förvirrad, osäker, sökande, men ändå stark, som hela tiden står i förgrunden, och boken är till stor del en kvinnoroman.

Mankell är en duktig berättare. Borta är Deckar-Wallanders kverulantiska svårmod. Istället kan det bli väl mycket långsökta existentiella grubblerier. Dessutom är symboliken alldeles för övertydlig, binnikemask som de vita i Afrika, en potentiell frälsare som heter Moses, en gammal fiskare som lystrar till namnet Columbus (!), för att avrundas mot slutet med kapten Fortuna med den ”mångkulturella” bakgrunden.

Men det är bra driv i berättelsen, Mankell vet hur man fångar läsarens intresse, romanen är en riktig bladvändare. Än en gång har Henning Mankell lyckats att i en populär form berätta en väsentlig historia.