Inte skratta åt allting

Skratta eller gråta – humor i koncentrationsläger
Bertil Neuman
Carlsson Bokförlag, 2005

Vad får man skratta åt? Man skrattade under Förintelsen, men får man skratta åt den?

Humor är förmågan att vara rolig, och också just det roliga. Ordet lånas in i svenskan i slutet av 1600-talet – då som humör, och har sitt ursprung i latinets umor, vilket betyder kroppsvätska. I antikens och medeltidens medicin trodde man att balansen mellan kroppsvätskorna avgjorde sinnelaget. Det är vanskligt att fastslå vad som är humor, men visst handlar det till en stor del om att balansera olika företeelser.

Bertil Neuman ger sig på en riktig balansakt i sin senaste bok, och han beträder verkligen minerad mark när han dristar sig att koppla samman humor och Förintelsen. Neuman är medveten om problematiken, och redovisar öppet att en del av dem han ville intervjua vägra att medverka. Förintelsen handlar om ett ofattbart lidande, lyder argumentet, det är ingenting att skratta åt. En del kritiska kommentarer har redan uttryckts.

Motargumenten är helt uppenbara. Till att börja med förekom faktiskt humor i koncentrationsläger, vilket Neuman ordentligt dokumenterar, men kanske först och främst därför att Förintelsen drabbade livs levande människor, och människor använder alltid humor – av olika skäl och på olika sätt.

Neumans bok är inte någon makaber katalog över morbida lustigheter, utan mer av ett resonemang kring humorns karaktär, och hur den fungerar för människor i utsatta lägen, exemplifierat med olika uttryck för humor i koncentrationsläger – vitsar, kabarémonologer, sånger, varav en del är förvisso mycket roliga. Allt är som sagt mycket väldokumenterat, och åtskilliga tungt vägande auktoriteter får framträda. Här finns en del intressanta och tankeväckande funderingar och uppslag kring förhållandet mellan makt och humor, humorns typologi, och framför allt överlevandets mekanismer och humorns roll för dessa.

Tyvärr är boken ingen fullträff. Den lider av ständiga upprepningar, många diskussioner återkommer utan att något nytt tillförs, mycket tuggas om igen, en efterskrift känns påhängd och irrelevant. Samtidigt går Neuman inte riktigt på djupet, han verkar trots allt hämmad av sitt ämne, och han vågar inte utveckla sina resonemang bortom den konventionella kunskapens och det sunda förnuftets trygga gränser.

Det är synd eftersom boken ställer en del väsentliga frågor, och bjuder på en del befriande skratt. Kan man då skratta åt allting? Nja, att pryda boken med en stilisering av den ökända inskriptionen över portar till koncentrationsläger ”Arbeit macht frei” ändrat till ”Humor macht frei” är enligt min uppfattning definitivt inte roligt. Humor är förstås något mycket subjektivt och situationsbestämt. Det finns all anledning att se fram emot fler försök i genren.